Hem > Forum > Hopplöshet > Del 2: Vad känner jag egentligen?

Del 2: Vad känner jag egentligen?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 190 totalt)
189
  • Trådstartaren

    Idag har jag inte gjort mycket alls. Har varit hos optikern för uppföljning vilket faktiskt gick bra. Annars har dagen varit lugn. Ligger mest i sängen, orkar inte röra en centimeter av min kropp. Är så sjukt trött av ingenting, jag gör ju ingenting om dagarna ens. Så hur kan jag bli så här trött då? Det är egentligen ganska sjukt. Jag börjar tro att det är för att jag inte sover så bra om nätterna och för att jag spänner mig av ingenting (omedvetet) som jag blir så här trött. Allt tar helt enkelt för mycket av min energi…

    Har fortsätt lyssna på podcaster idag. Det är lugnande och rogivande, jag upplever i alla fall att jag blir lite lugnare och mer distraherad av det. Tänka orkar jag inte, så det är mest poddar där folk liksom pratar om vad de gjorde i helgen, typ. Där kan jag sväva bort i tankarna och sluta lyssna på vad människorna i podden säger, för att sedan återkomma och förstå allt i samtalet igen efter bara någon minut. Sådant gillar jag. Även om det är ljud, blir jag inte tokig på just de ljuden. Av någon anledning har jag inga problem med det. Andra ljud däremot… kan få mig att bli tokig.

    Men men… nu vill jag sova. Har ingen lust för det här mer. Orkar inte känna alla mina dumma känslor eller ha alla mina dumma tankar.

    Konstigt nog har jag inte självskadat något under denna ändå väldigt jobbiga period… men det känns skönt att jag ändå vet att nu kan jag göra det utan att självskada. Eller ja, jag vet ju inte ännu. Har ju fortfarande sinnessjukt mycket ångest… men än har jag inte självskadat något.

    Trådstartaren

    Försent. Orkade inte mer. Kunde inte hålla mig ifrån självskadebeteendena. Rent ut sagt, jävla skit. Jag. Vill. Inte. Vem bestämde att just JAG var tvungen att börja skada mig själv? Är allt detta mitt fel? Vad gör jag av mitt liv? Ska jag spendera resten av mitt liv inlåst i mig själv?

    Nej. Den här ångesten är ohållbar, jag vill inte. Jag orkar inte. Jag klarar inte av detta. Var har jag gjort för att förtjäna detta? Inget hjälper mig, oavsett vad folk gör så hjälper det mig inte. Jag är fortfarande trött, orkeslös, känslig för intryck och nedstämd.

    Tillbaka till intryck, varför blir det för mycket för mig så snabbt? Ljud blir jag tokig på… det räcker att bilar kör på gatan utanför. Jag blir SKOGSTOKIG. Vill att det är tyst inne, inte massa ljud. Ljud överlag har alltid drivit mig till vansinne. Så är det och så har det varit sedan mina föräldrar fick mig. De har berättat att när vi hämtade min bror (jag o han är adopterade) började jag storgråta på planet, och hade extrem panik, för att det lät för mycket. Det var ju ljud där hela tiden (från motorerna) och de kunde inte trösta mig på något vis… stackars all andra passagerare i planet. De borde hatat mig. Jag förstår inte, varför är jag så känslig mot ljud? Varför kan jag bara inte hantera ljud som en normal människa?

    Jag orkar inte med att vara onormal mer. Tankarna på döden kommer oftare och oftare och jag mår sämre och sämre… jag har fortfarande kontakt med bup. Men det hjälper mig inget vidare just nu, jag mår dåligt trots allt. Skulle kunna skriva en bibel om dehär men vet inte om det är någon bra idé för alla lär ju börja hata mig då…

    Trådstartaren

    Jag orkar inte. Allt blir värre och värre. Jag mår bara sämre idag. Vet inte ens vad jag vill längre. Vill jag ens leva? Just nu är svaret absolut nej. För jag orkar inte. Minsta lilla gör mig skogstokig och min energinivå är på minus tre miljoner. Har verkligen noll energi. Orkar inte röra en millimeter av min kropp.

    Har dessutom fortfarande ångest. Försöker få tankarna i styr och sluta tänka på allt dumt jag skulle kunna göra. Jag mår ändå inget bättre av det. Men tankarna är kaos. Allt inom mig är kaos. Ingen ordning och reda, vilket är mycket konstigt för mig som annars är extremt noga med att allt ska vara iordning och bra. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Det är inte jag som är här. Det är något spöke. Eller dubbelgångare av mig.

    Trådstartaren

    Detta kommer bli en vidrigt jobbig och lång natt. Första panikångestattacken för inatt är avklarad, den varade bara 1h. Så nu ska vi se hur lång tid jag kan få till och lugna ner mig och försöka sova – tills nästa drar igång.

    Hoppas på att hinna somna innan nästa ångestattack sveper över mig.

    Efter för länge med dålig sömn, och stark ångest. Så blir det alltid så här. Det kommer en natt då kroppen säger ifrån. Nej, nu räcker det. Typ. Och då är det bara för mig att lyssna, det är denna natt panikångestattackerna kommer, en efter en och avläser varandra.

    Varje gång en lugnar ner sig, så har jag hopp om att hinna somna innan nästa. För då drar inte nästa igång.

    Har tagit mina sömntabletter samt den jag skulle ha för oro. Hjälper inte ett dugg. Ångesten och piggheten är densamma sedan innan. Enda skillnaden är att jag nu mår skitC pga den där jävla panikångestattacken.

    Detta var första gången på vääääldigt länge (månader) som jag fick en panikångestattack… trodde att jag var av med den… men tydligen inte. Den följer mig som om jag är någon kändis… usch!

    Trådstartaren

    Hann inte mycket mer än stänga fliken och logga ut, innan jag märker att panikattack nr 2 är på ingång. Tårarna bara rinner och jag orkar inte mer. Jag behöver min sömn. Men nu är mitt fokus att distrahera mig själv. Distrahera min hjärna från att få ytterligare en en timme lång panikattack.

    Det går sådär. Den kommer närmre och närmre.

    Det är i dessa lägen jag gillar att jag kan skriva mycket snabbt på mobilens tangentbord (datorns med såklart), då jag hinner skriva så mycket mer på nästan ingen tid alls och därmed hoppas hinna posta detta innan panikattacken är fullt utvecklad…

    Trådstartaren

    Panikångestattackerna avlöste varandra hela natten. Så jag har inte orkat göra mycket alls under dagen. Har mest bara vilat för att försöka återfå lite energi. Det går ju dock sådär men…  vad ska man göra?

    Mår fortfarande skit, tror jag mår sämre än jag någonsin tidigare mått och ångesten är fortfarande skyhög. Jag önskar verkligen att den ger med sig och kan låta mig vara ett tag nu.

    I veckan får. jag sommarlov, jag går ut 9an. Jag ska göra massa roliga. saker i sommar, men känner mig inte taggad på något alls. Det känns som att jag bara inte har något liv, och. att jag inte riktigt har något att göra av mitt liv. Jag hatar att känna såhär, och jag hatar mitt gamla jag för detta är verkligen inte jag. Jag känner inte igen mig själv… jag vet inte vad det är med mig, eller vad det är för fel på mig. Det jag vet är i alla fall att jag inte känner igen mig själv, och att jag saknar mitt gamla jag något oändligt. Det jag som inte var blygt, det jag som vågade prata med folk och. det jag som inte. hade skyhög ångest för ingenting. Det är vad jag saknar.

    Jag tycker inte att jag begär så mycket. Begär bara att ångesten lättar, och att jag i framtiden inte ska ha lika stark ångest som jag har i dagsläget.

    Jaja, nu ska jag försöka sova igen då. Hoppas verkligen detta blir en natt fri från panikångest…

    Trådstartaren

    Jag känner mig verkligen som världens tråkigaste människa. Jag vill ingenting och är i princip bara nedstämd hela tiden, orkar ingenting och vill mest bara göra ingenting. Fast samtidigt mår jag dålig av att göra ingenting. Jag klarar liksom inte av det lugnet, det måste ske något i mitt liv för att jag inte ska bli för uttråkad, men samtidigt får det inte ske för mycket för då blir jag istället för trött och behöver sova i flera dagar – vad det känns som i alla fall. Sover kanske en dag, men det känns verkligen som flera dagar.

    Jag känner mig så annorlunda och min känslighet för intryck har blivit värre den senaste tiden. Intryck, och framför allt ljud har jag alltid varit känslig för (mamma har berättat att när jag var liten, typ 2, kunde jag få total panik av höga och mycket ljud), men nu känns det helt plötsligt så mycket värre. Egentligen vet jag inte varför, jag bara känner att det är störande. Jag vill vara normal och kunna bete mig normalt, men som det är nu kan jag inte det.

    Sömnen är fortfarande sjukt skev, sover dåligt och medicinen verkar knappt ge någon effekt. Åtminstone inte effekten som behövs för att jag ska somna. Inte för att jag ska somna och liksom ramla ihop, men även om jag bara ligger i min säng och blundar, så somnar jag inte. Tankarna snurrar bara runt och hela hjärnan är kaos… det är ju bland annat därför jag har min sömnmedicin. För att få hjälp till att just somna…

    Trådstartaren

    Oj… oj. Oj. Igår var det då kalaset för oss som slutar 9an. Det kalaset var nog lite för mycket för mig, dels sjukt hög musik 24/7 (vilket bara det gav mig ångest) och dels 100 pers som trängdes på en liiiiiiten yta. Hua… men nu är det gjort och det gick bättre än väntat.

    Jag har fortfarande min ångest inom mig 24/7, men lite av den lättade faktiskt sedan läkaren ringde för då visste jag att de inte glömt bort mig. Jag är så löjligt rädd för att ”falla genom stolarna” och bli bortglömd. Vet inte varför, men det känns bara som att jag inte skulle fixa det.

    Nu ligger jag här i min säng i alla fall. Gör inte så mycket, tänkte försöka sova snart men är inte det minsta trött. Och min hjärna är fortfarande kvar i festen, kaoset och den höga musiken. Den kan inte lugna ner sig själv…

    ————

    Sen tror jag det håller på att hända något med min sömn med. Har fått dubbla mina mediciner, båda kvällsmedicinerna. Så förhoppningsvis ska jag sova lite bättre nu, har bara haft den nya dosen en natt hittills och kunde då inte ta hela för att jag skulle ta upp medicinerna en varje dag i två dagar. Idag hoppade jag över den ena också, då den gör mig för trött på morgonen om jag inte tar den i tid. Så från och med imorgon kommer jag börja min upptrappning av medicinerna, och förhoppningsvis ska de hjälpa mig att sova lite bättre framöver. Jag hoppas verkligen, för som det är nu orkar jag inte riktigt.

    Trådstartaren

    Allt är slut. Skolan är slut. Jag vet inte vad jag ska göra mer nu. Det har alltid kommit en nästa termin. Eller nästa läsår. Men nu… kommer det ingenting. Nåja, ska försöka sova nu i alla fall.

     

    Behöver ju rätt lång tid på mig, för att bara komma ner i varv och ha en chans att somna. Är extremt lättväckt och vaknar dessutom av ALLT, så om någon relaterar till det har jag endast ett enda tips: öronproppar! Jag sover med dem varje natt, och hör mitt alarm utmärkt. Alarmet hörs igenom propparna, men störande ljud som annars skulle väcka mig (kan tex vara att någon annan andas lite ”högre” än vanligt) försvinner. Eller ja, topparna försvinner. För mig blir det som att det som chockar och väcker mig försvinner, och på så sätt kan jag sova igenom en del ljud. Jag behöver verkligen inte höra ett skit för att somna bra. Så japp, det är mitt tips.

     

    Men sömnproblemen och ångesten fortsätter annars som vanligt. Har fortfarande svårt att sova (pga mina egna tankar…) och ångesten är fortfarande skyhög. Nåja, godnatt! 💤

    Trådstartaren

    Jahopp, inte gjort något vettigt idag heller. Endast tittat på mobilen och lyssnat på poddar, men jag har ändå lyssnat av en hel del avsnitt, vilket är skönt i och med att jag har sjukt många avsnitt på mitt lyssna senare som jag behöver lyssna på, för att liksom komma ikapp.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om dagarna nu, det känns så sinnessjukt och tomt att inte längre ha någon skola att gå till och ovissheten inför gymnasiet är extrem. Jag vet inte vad jag ska tro, jag vet inte vad jag ska hoppas och jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv mer :/

    Känner att jag verkligen bara vill ha mitt gymnasiebesked NU, om det så är nej – låt gå. Jag vill bara veta! Att inte veta känns så ovisst och jag kan liksom inte planera hösten innan jag vet. Usch vad jobbigt det känns… men men. Nästa vecka kommer det!! Ojoj vad sjukt det känns… men jag håller verkligen tummarna för att jag kommer in och att det går vägen för mig nu, för jag orkar inte börja tänka på vad jag ska ta som andraval osv…

    Jahopp, inte gjort något vettigt idag heller. Endast tittat på mobilen och lyssnat på poddar, men jag har ändå lyssnat av en hel del avsnitt, vilket är skönt i och med att jag har sjukt många avsnitt på mitt lyssna senare som jag behöver lyssna på, för att liksom komma ikapp. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om dagarna nu, det känns så sinnessjukt och tomt att inte längre ha någon skola att gå till och ovissheten inför gymnasiet är extrem. Jag vet inte vad jag ska tro, jag vet inte vad jag ska hoppas och jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv mer :/ Känner att jag verkligen bara vill ha mitt gymnasiebesked NU, om det så är nej – låt gå. Jag vill bara veta! Att inte veta känns så ovisst och jag kan liksom inte planera hösten innan jag vet. Usch vad jobbigt det känns… men men. Nästa vecka kommer det!! Ojoj vad sjukt det känns… men jag håller verkligen tummarna för att jag kommer in och att det går vägen för mig nu, för jag orkar inte börja tänka på vad jag ska ta som andraval osv…

    Jag jobbar i många projekt och känner igen den där tomheten när ett projekt är klart. Jag brukar se till att hålla gravöl för varje projekt för att lägga det åt sidan.

    Hmm men du vet väl ungefär hur många stor chans du har att komma in på någon av de program som du är intresserad av? Fast jag kan hålla med dig om att det är bättre att veta än att vara oviss.

    Visst är det intressant – först var du jättestressad för allt du hade i skolan – nu verkar du bygga upp en stress över att inte ha något att göra istället. Vi människor är intressanta varelser.

    Du har inte fått något sommarjobb?

    Trådstartaren

    Jag jobbar i många projekt och känner igen den där tomheten när ett projekt är klart. Jag brukar se till att hålla gravöl för varje projekt för att lägga det åt sidan. Hmm men du vet väl ungefär hur många stor chans du har att komma in på någon av de program som du är intresserad av? Fast jag kan hålla med dig om att det är bättre att veta än att vara oviss. Visst är det intressant – först var du jättestressad för allt du hade i skolan – nu verkar du bygga upp en stress över att inte ha något att göra istället. Vi människor är intressanta varelser. Du har inte fått något sommarjobb?

    Ja, jag har ca 20 meritpoäng högre än vad minimum för att komma in på linjen och skolan jag ville komma in på har – om man ser på den preliminära antagningen då, och 15 meritpoäng högre än vad jag hade förra terminen. Men det känns ändå så ovisst att inte veta, att inte veta ger mig ångest för att jag känner att jag inte har någon koll. Men även för att allt ligger i andras händer nu, allt beror på hur många som sökt och hur höga betyg de har, jag har liksom gjort allt jag kan nu och jag kan inte påverka mer liksom.

    Ja, precis. Jag har svårt att hantera saker när det är för mycket och då blir jag stressad, men samtidigt blir jag stressad av att inte ha något att göra också. Jag vill/behöver ha lagom mycket att göra för att må bra, gör jag ingenting gräver jag ner mig och mår skit av det, men har jag för mycket att göra blir jag stressad och har svårt att hantera det istället. Jag tror egentligen inte att det som stressar mig är att jag inte har något att göra, utan att jag vet att jag mår dåligt av att inte göra något om dagarna.

    Jag har inget sommarjobb, och har inte sökt något heller. Ett sommarjobb skulle innebära något nytt, och något nytt skulle innebära en förändring. Det i sin tur skulle betyda omställning och omställningar och förändringar är något jag har extremt svårt att hantera, så därav blev det inget i år. Gymnasiet kommer ju upp i augusti, och bara det kommer ju bli något stort och nytt. En förändring, och jag tror att det kommer räcka för mig, någon mer förändring skulle bli ”för mycket” och jag skulle inte kunna hantera det. Vilket inte skulle sluta bra, så för mitt psykiska mående tror jag att det bästa jag kunde göra är att avstå att söka något sommarjobb detta året. Sedan kommer det ju nya chanser varje år, så det är inte för sent 🙂

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 190 totalt)
189

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.