Del 2: Vad känner jag egentligen?

Imorgon kommer jag hem, det ska bli så skönt. Mest skönt av allt ska det nog bli att nr behöva dela sovrum mer! Dela sovrum är verkligen inte my cup of tea, om jag ligger och vrider och vänder mig stör det ju andra. Om jag har på mobilen för att läsa bok stör det, om någon annan bara andas så att jag hör det stör det mig. Att de andra sover ger mig ångest och panik, för att jag känner att ”alla andra” kan sova och sover. Alla utom jag. Då känner jag mer press att jag måste somna nu, nu, nu för att vara lika pigg som de andra på dagen och då blir det ännu svårare för mig att somna…

Jag vill inte vara ett hopplöst fall och känna mig så här hopplös. Jag känner mig totalt värdelös som inte ens kan vara glad åt att i alla fall andra får sova även om inte jag sover… jäkla skit. Varför kan jag inte bara vara som alla andra?

Jag tycker du skriver väldigt begripligt, så du behöver inte ursäkta dig 🙂 jag däremot har sån hjärndimma så jag orkar inte skriva allt rätt, men tror ändå folk fattar och det är det viktigaste!Jag orkar inte bry mig om att vara perfekt heller, det tar för mkt energi o den energin behöver jag till annat.Har väldigt lite energi och måste klara sånt som handla tvätta städa och hygien.Ibland orkar jag göra ngt annat än bara handla men ofta är jag helt utmattad bara efter det…Allt jag gör utanför hemmet tar massvis med krafter för mig.Jag måste gå till flera butiker o jaga olika extrapriser eftersom jag har så lite pengar att röra mig med.Vill kunna äta bra mat oxå. Mår bra av att få äta det jag tycker om,blir jättedeprimerad av torftig mat! Sen är det mkt som “ligger på hög” här hemma som jag aldrig orkat med när jag jobbade förra månaden, fick inte sjukintyg beviljat då så jag var tvungen gen att jobba trots sjukdom.Det har gjort att jag blivit mkt sämre nu..och att saker inte hunnits med. Min killes barn brukar dela på sig då och då. Det var därför jag frågade om du o din bror kunde dela på sig.I deras fall är det bra eftersom barnen är så olika. Ett barn är väldigt duktigt och får därför all uppmärksamhet och beröm. Han tar för sig mer oxå. Det gör att de andra två inte får lika mkt utrymme.Därför mår även barnen bra att få vara ensamma eller bara två med pappa respektive mamma ibland. Då blir barnen som helt andra personer har jag märkt. Lugnare och bråkar mindre.

Jobbigt att känna att du inte kan vara som alla andra! Men det finns fördelar med det oxå.Jag själv har alltid varit mer känslig än andra.Jag har lidit av det men jag har oxå fått höra att jag är speciell för att jag är så här. Folk har varit lite nyfiken på mig oxå.Och det har inte bara varit i dålig bemärkelse.Nu när jag är äldre har jag växt in i att vara den jag är och trivs mer med det än tidigare.Jag tänker själv och känner mig friare än när jag hela tiden var rädd att vara annorlunda.Jag behöver inte leva upp till någon roll, struntar i allt, mode, kläder ägodelar…jag behöver inte visa något, för jag har bara mig själv. Det är frihet. Jag ser på mina grannar och fd kollegor hur dom stressar för att hålla sig uppdaterade med allt man ska ha, vad man ska prata om, hur man ska se ut, att man ska skratta hela tiden,  vilken bil och jobb som är coolast och ger mest betalt, vilka resor som gäller osv Skulle aldrig orka det. Jag har så lite att förlora och det är på sätt och vis skönt. Men det är samhället som får mig att tro att jag är en loser. Så länge jag inte pratar med ngn som dömer mig så tänker jag inte på att jag har det SÅ himla dåligt…Det är när jag träffar andra jag grubblar mest. För de kan inte fatta att jag kan ha det så här, dom mår nästan sämre än mig  av att träffas.De verkar bli generade av att jag inte kan leva som dem. Så de orkar inte träffa mig för då blir de påminda om att de slösar, förstör miljön med allt shoppande, resande osv  Dom stör sig säkert oxå på att jag är oförmögen att leva som dem.

Anonym skrev:

Jag tycker du skriver väldigt begripligt, så du behöver inte ursäkta dig 🙂 jag däremot har sån hjärndimma så jag orkar inte skriva allt rätt, men tror ändå folk fattar och det är det viktigaste!Jag orkar inte bry mig om att vara perfekt heller, det tar för mkt energi o den energin behöver jag till annat.Har väldigt lite energi och måste klara sånt som handla tvätta städa och hygien.Ibland orkar jag göra ngt annat än bara handla men ofta är jag helt utmattad bara efter det…Allt jag gör utanför hemmet tar massvis med krafter för mig.Jag måste gå till flera butiker o jaga olika extrapriser eftersom jag har så lite pengar att röra mig med.Vill kunna äta bra mat oxå. Mår bra av att få äta det jag tycker om,blir jättedeprimerad av torftig mat! Sen är det mkt som ”ligger på hög” här hemma som jag aldrig orkat med när jag jobbade förra månaden, fick inte sjukintyg beviljat då så jag var tvungen att jobba trots sjukdom.Det har gjort att jag blivit mkt sämre nu..och att saker inte hunnits med. Min killes barn brukar dela på sig då och då. Det var därför jag frågade om du o din bror kunde dela på sig.I deras fall är det bra eftersom barnen är så olika. Ett barn är väldigt duktigt och får därför all uppmärksamhet och beröm. Han tar för sig mer oxå. Det gör att de andra två inte får lika mkt utrymme.Därför mår även barnen bra att få vara ensamma eller bara två med pappa respektive mamma ibland. Då blir barnen som helt andra personer har jag märkt. Lugnare och bråkar mindre.

Tack 🙂 jag pallar inte heller skriva allt korrekt. Ofta skriver jag bara, och sedan blir det som det blir. typ. Någon punkt för mycket och någon för lite…någon här och någon där – typ. Så länge folk fattar spelar det ingen roll tänker jag.

Jag har också väldigt lite energi och blir mycket snabbt trött. Förstår att du vill kunna äta bra mat, och att det då blir till att springa runt i massa olika affärer. Om jag är ensam ute så har jag nästan alltid på mig hörlurar, inte för att jag nödvändigtvis lyssnar på något, utan för att det får bort lite av alla intryck utifrån (i alla fall i ljudväg). Dessutom gör det att folk tror att jag är upptagen och jag blir inte den första personen folk frågar efter vägen eller liknande.

Så dåligt att du inte fick sjukintyget beviljat! Jag brukar också skjuta upp en del saker, försöker prioritera. Tex flyttade i Februari men har fortfarande inte packat upp mer än det absolut nödvändigaste. Under skolterminen behövde jag bara överleva, men nu har jag vilat ett tag, ja faktiskt typ 1 månad. (oj… bara 1 månad kvar av lovet…) och börjar väl. orka lite mer igen. Dock har min gymnasieansökan varit så krävande då jag ska flytta igen och därmed söker gymnasiet på. annan ort och de vill ju ha in papper på att allt stämmer osv, vilket har krånglat en del. Så det känns väl inte direkt som att jag har vilat speciellt mycket. Men det har jag ju, har ju haft. mycket lägre tempo och kunnat gå upp “när jag vill” liksom.

Jag och min bror bråkar sällan, jag orkar inte och brukar ge mig innan det blir bråk. Men jo visst kanske det skulle vara bra för oss att dela på oss. Vi är ju väldigt olika som personer och vi får. uppmärksamhet på väldigt olika sätt. Säkert olika mycket uppmärksamhet med, men jag tror inte mina föräldrar går med på att permanent dela upp oss, däremot tex en helg skulle de nog gå med på 🙂

Anonym skrev:

Jobbigt att känna att du inte kan vara som alla andra! Men det finns fördelar med det oxå.Jag själv har alltid varit mer känslig än andra.Jag har lidit av det men jag har oxå fått höra att jag är speciell för att jag är så här. Folk har varit lite nyfiken på mig oxå.Och det har inte bara varit i dålig bemärkelse.Nu när jag är äldre har jag växt in i att vara den jag är och trivs mer med det än tidigare.Jag tänker själv och känner mig friare än när jag hela tiden var rädd att vara annorlunda.Jag behöver inte leva upp till någon roll, struntar i allt, mode, kläder ägodelar…jag behöver inte visa något, för jag har bara mig själv. Det är frihet. Jag ser på mina grannar och fd kollegor hur dom stressar för att hålla sig uppdaterade med allt man ska ha, vad man ska prata om, hur man ska se ut, att man ska skratta hela tiden, vilken bil och jobb som är coolast och ger mest betalt, vilka resor som gäller osv Skulle aldrig orka det. Jag har så lite att förlora och det är på sätt och vis skönt. Men det är samhället som får mig att tro att jag är en loser. Så länge jag inte pratar med ngn som dömer mig så tänker jag inte på att jag har det SÅ himla dåligt…Det är när jag träffar andra jag grubblar mest. För de kan inte fatta att jag kan ha det så här, dom mår nästan sämre än mig av att träffas.De verkar bli generade av att jag inte kan leva som dem. Så de orkar inte träffa mig för då blir de påminda om att de slösar, förstör miljön med allt shoppande, resande osv Dom stör sig säkert oxå på att jag är oförmögen att leva som dem.

Jag är nog något mitt emellan, ibland bryr jag mig lite om vad man ska och. inte ska ha. Men ofta bryr jag mig inte alls heller. Kläder har jag gett upp på, jag och mode där är helt kaos så det skiter jag fullkomligt i.

Men jag tycker att det är jobbigt att vara känslig, jag har ju inte direkt möjlighet att vara så. mycket själv under skolterminen eftersom skoldagarna spenderas i ett klassrum med massa andra elever. Så jag vet inte riktigt vad som kommer hända.  Men eventuellt ska jag läsa gymnasiet på 4 år istället för. 3 år, pga min psykiska hälsa och att jag behöver så mycket mer vila för att orka. Dessutom blir långa dagar som på gymnasiet väldigt jobbiga för mig, så ja. Den som lever får väl se…

Relaterar så mycket till att känna sig som en looser, det enda som gör att jag tvekar till att läsa gymnasiet på 4 år istället för 3, är att jag inte vill vara annorlunda.  För att många säkert skulle tycka att det är konstigt att jag väljer natur natur när jag inte orkar med det ens från start liksom och för att jag på det visets kulle ses som en looser….

Idag har jag inte gjort så mycket, mamma har försökt kontakta skolan jag ska gå gymnasiet på för att försöka boka in möte med rektorn… pga mobbningen jag varit offer för så har jag svårt att se skolor, får flashbacks från mobbningen och tänker att alla skolor är likadana. Trots att jag gick i en bra skola 7-9an där jag inte var mobbad. Det sitter kvar. Så mamma försöker meddela skolan om detta, för att de ska säga säkert nu att jag ska få komma innan uppropet och se skolan när den är tom på elever – för att det ska bli enklare för mig sedan när skolan startar.

Sen vill vi också ha möte med skolan och diskutera hur vi ska lägga upp min skolgång eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att gå i skolan på heltid. Nu hela 9an så fixade jag bara att vara i. skolan 2-3 dagar varje. vecka, dvs typ 50%. Så att gå direkt på 100% i gymnasiet tror jag blir för jobbigt med tanke på att jag mår som jag mår.

Jag har i alla fall lite mindre ångest nu, men känner ändå att det är jobbigt. Allt är jobbigt, så jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för det enda jag egentligen vill göra är att gråta. Typ.

Så jobbigt du verkar ha med skolan! Förstår att det är svårt att slappna av på lovet då. Önskar att du kan hitta något roligt nu på sommaren, trots allt! Kollade på gamla skolfoton idag…Det var känslosamt! Känner mig gammal när jag ser kläderna, frisyrerna…känns som jag inte har levt i den tiden, det var ju så längesedan!En märklig känsla. Jag blev oxå mobbad. Det som slog mig när jag såg bilderna var att jag ser bra ut på bilderna…ja faktiskt en av de sötare i klassen. Då minns jag att jag trodde jag var ful för jag blev mobbad. Så konstigt! För jag var ju knappast ful. Jag hade oxå snyggare kläder än de flesta trots att jag minns att jag alltid fick anmärkningar på hur jag klädde mig. det fanns verkligen de som hade utseendet emot sig, men de blev ändå inte mobbade. Så varför jag?.Fattar verkligen inte varför alla hatade mig så. Jag höll mig undan och störde aldrig någon. Ändå fick jag inte vara jag. Det var mkt svårt att få hjälp på den tiden. Lärare och skolledning trodde inte på mig heller…Det är jättelångt ifrån hur det ser ut idag. Då kunde man inte räkna med att få hjälp. Byta skola var enormt svårt, det försökte jag med oxå.Det var bara att stå ut och försöka bli så tuff som det gick. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under skolåren.Fattar inte att jag lever idag, för det var en mardröm. Jag har mardrömmar om det fortfarande, trots att det är omkring 40 år sedan.Vad bra att du har hörlurarna på så du kan avskärma dig från omvärlden. Jag brukar oxå lyssna mycket när tankarna är igång för mycket.

Anonym skrev:

Så jobbigt du verkar ha med skolan! Förstår att det är svårt att slappna av på lovet då. Önskar att du kan hitta något roligt nu på sommaren, trots allt! Kollade på gamla skolfoton idag…Det var känslosamt! Känner mig gammal när jag ser kläderna, frisyrerna…känns som jag inte har levt i den tiden, det var ju så längesedan!En märklig känsla. Jag blev oxå mobbad. Det som slog mig när jag såg bilderna var att jag ser bra ut på bilderna…ja faktiskt en av de sötare i klassen. Då minns jag att jag trodde jag var ful för jag blev mobbad. Så konstigt! För jag var ju knappast ful. Jag hade oxå snyggare kläder än de flesta trots att jag minns att jag alltid fick anmärkningar på hur jag klädde mig. det fanns verkligen de som hade utseendet emot sig, men de blev ändå inte mobbade. Så varför jag?.Fattar verkligen inte varför alla hatade mig så. Jag höll mig undan och störde aldrig någon. Ändå fick jag inte vara jag. Det var mkt svårt att få hjälp på den tiden. Lärare och skolledning trodde inte på mig heller…Det är jättelångt ifrån hur det ser ut idag. Då kunde man inte räkna med att få hjälp. Byta skola var enormt svårt, det försökte jag med oxå.Det var bara att stå ut och försöka bli så tuff som det gick. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under skolåren.Fattar inte att jag lever idag, för det var en mardröm. Jag har mardrömmar om det fortfarande, trots att det är omkring 40 år sedan. Vad bra att du har hörlurarna på så du kan avskärma dig från omvärlden. Jag brukar oxå lyssna mycket när tankarna är igång för mycket.

Jo, skolan är rätt så jobbig för mig och jag har väl lätt för att bli stressad med. Är inte heller den som har speciellt lätt för mig att slappna av, så det är la inte direkt till min fördel. Men men… sånt är livet, typ.

Jag känner också så angående mobbningen, varför just jag? Men samtidigt vet jag att det beror på att jag är adopterad. Jag ser inte ut som alla andra och “mina föräldrar är inte mina riktiga föräldrar”. Fick ofta föra. “tjing tjong kines, det var kinesen som fes” och så skrattade alla och tittade på mig –  trots att det inte vad jag. Eller så fort man skulle göra något två och två, så var det jag som var ensam kvar sist. Eller “myra” var. det kul att kalla mig för att jag är ju liten och kort… utlänning var jag med, och jag hörde inte hemma i sverige heller enligt några av dem.

Det är svårt att så hjälp nu med, skolledningen slätar ofta över saker med att det råkade vara en engångshändelse osv. Från förskoleklass till 4an, så var allt engångshändelser. Eller bara ren fakta som jag inte borde ta illa upp. Att det var uppenbart att de sa saker för att retas/mobbas spelade ingen roll… tex på rasten: titta här kommer kinesen, alla springer iväg!!  Eller liknande.

Jag kan inte heller förstå att jag lever idag, och att jag har klarat hela grundskolan nu 😮. Det känns rätt sinnessjukt på något sätt! Å jo, jag drömmer också mardrömmar om mobbningen och en del annat.

Egentligen vet jag inte hur mycket hörlurar avskärmar mig från omvärlden, jag har väldigt svårt att ignorera saker. Det bara går inte, jag ser allt, lägger märket till allt och hör allt… men visst hjälper det lite ändå. Det bästa tror jag ändå är att jag i alla fall har något annat ljud  jag själv valt som jag kan lyssna till, då kan jag liksom försöka fokusera på det och på det sättet kan jag ibland “ignorera” omvärlden. Jag. lyssnar jättemycket på poddar, speciellt på kvällarna och när jag har ångest. Tycker att det hjälper att få något annat att fokusera på och kunna lyssna på. Jag lyssnar på vad-har-vi.gjort-i-helgen-poddar, som inte är så intressanta. Bara för att det inte ska göra något om tankarna tar över och jag inte kan ta in vad de säger i podden. Det känns bättre att “göra ingenting” och lyssna på poddar, än att hålla på med självskadebeteenden som egentligen inte ens hjälper.

Ligger i sängen och lyssnar på podcaster,  det är väl vad jag har gjort hela eftermiddagen… av någon anledning har jag ångest igen. Har inte gjort något vettigt på hela dagen, kom hem tidigt idag men har inte gjort mycket alls. Är trött. Senare idag ska jag i alla fall till pappa så då ska jag packa igen. Yey…

Jag kan inte sluta tänka, tänker och tänker. Har en del saker jag skulle behöva googla upp och se efter. Men nej, det fungerar inte för jag orkar inte…

Mobbing ärverkligen fruktansvärt. Så hemskt att läsa det du skrev, hur taskiga de var mot dig!Jag kom ihåg att sakerna de sa om mig var långsökta, för det fanns liksom inget i mitt utseende som var annorlunda. Den enda egenheten jag hade var att jag var känslig, ganska “blek och tunn”.De  väntade vid utgången när skolan var slut. ALLA gick förbi utan att de brydde sig. Så kom jag, och det var mig de väntade på. Jag får hjärtklappning nu när jag skriver detta. Så hårt sitter ångesten från den tiden. Med tiden lärde jag mig att lura dem genom att ta alternativa vägar ut. Snart hade de fler personer, vid alla utgångar. Då gömde jag mig i skolans källare o gick hem en halvtimme senare. På rasterna blev källaren  oxå min tillflyktsort. Min enda kompis hade jag först i sjuan, hon var adopterad. Från sydkorea.Kom att tänka på henne för att du skrev att du är adopterad. Hon fick oxå höra glåpord om sitt ursprung.Jag kände ingen annan än henne  som blev mobbad. Idag har jag fått veta att hon har npf- diagnos. Men på den tiden när jag gick i skolan (70-tal) var det aldrig tal om några diagnoser. Då var man bara den man var.Var man dålig i något ämne gick man i specialklass i de ämnena. Hade man ett “aspigt” specialintresse var det bara ens personlighet och inget annat. Att sätta diagnoser var mkt sällsynt. Jag själv har ingen npf diagnos. Vet inte vad jag har, förutom ångest. Den adopterade tjejen  var den som jag kunde relatera till mest. Hon var den enda jag fick komma och besöka, förutom två andra när jag gick i lågstadiet, (då fick jag gå på några födelsedagskalas. )Men i 6an och högstadiet var det bara henne jag umgicks med. Jag gillar oxå podcasts. Har lyssnat flera idag. Men jag orkar inte meningslösa podcasts, det måste vara filosofiskt eller någon typ av “livskunskap” för att jag ska bli intresserad. Annars blir jag bara irriterad haha..Orkade mig ut för att plocka blåbär. Är glad att jag gjorde det. Har gjort blåbärspaj.Förutom mygg och fästingar är det skönt och meditativt att gå i skogen.

Anonym skrev:

Mobbing ärverkligen fruktansvärt. Så hemskt att läsa det du skrev, hur taskiga de var mot dig!Jag kom ihåg att sakerna de sa om mig var långsökta, för det fanns liksom inget i mitt utseende som var annorlunda. Den enda egenheten jag hade var att jag var känslig, ganska ”blek och tunn”.De väntade vid utgången när skolan var slut. ALLA gick förbi utan att de brydde sig. Så kom jag, och det var mig de väntade på. Jag får hjärtklappning nu när jag skriver detta. Så hårt sitter ångesten från den tiden. Med tiden lärde jag mig att lura dem genom att ta alternativa vägar ut. Snart hade de fler personer, vid alla utgångar. Då gömde jag mig i skolans källare o gick hem en halvtimme senare. På rasterna blev källaren oxå min tillflyktsort. Min enda kompis hade jag först i sjuan, hon var adopterad. Från sydkorea.Kom att tänka på henne för att du skrev att du är adopterad. Hon fick oxå höra glåpord om sitt ursprung.Jag kände ingen annan än henne som blev mobbad. Idag har jag fått veta att hon har npf- diagnos. Men på den tiden när jag gick i skolan (70-tal) var det aldrig tal om några diagnoser. Då var man bara den man var.Var man dålig i något ämne gick man i specialklass i de ämnena. Hade man ett ”aspigt” specialintresse var det bara ens personlighet och inget annat. Att sätta diagnoser var mkt sällsynt. Jag själv har ingen npf diagnos. Vet inte vad jag har, förutom ångest. Den adopterade tjejen var den som jag kunde relatera till mest. Hon var den enda jag fick komma och besöka, förutom två andra när jag gick i lågstadiet, (då fick jag gå på några födelsedagskalas. )Men i 6an och högstadiet var det bara henne jag umgicks med. Jag gillar oxå podcasts. Har lyssnat flera idag. Men jag orkar inte meningslösa podcasts, det måste vara filosofiskt eller någon typ av ”livskunskap” för att jag ska bli intresserad. Annars blir jag bara irriterad haha..Orkade mig ut för att plocka blåbär. Är glad att jag gjorde det. Har gjort blåbärspaj.Förutom mygg och fästingar är det skönt och meditativt att gå i skogen.

Ja mobbning är fruktansvärt! Det är verkligen något vi alla behöver jobba mer på för att få bort, fy verkligen fy! Jag får också ångest och hjärtklappning bara jag tänker på något som hände under tiden mobbningen var som värst. Det finns några fönster jag aldrig kollar ut genom här hemma, för de fönstrerna är riktade mot skolgården och skolan där allt ägde rum. Det är en plats jag för alltid kommer att hata och inte vilja besöka, någonsin mer.

Jag minns att jag försökte gömma mig inne på rasterna, i korridorerna. Men det var alltid någon som såg mig och skvallrade åt lärarna så att de kom och skickade ut mig på skolgården. Tråkigt att din. vän också var mobbad :(. Jag tror att vi skulle få den bästa skolan genom att ta några saker från då och några från nu. Det är så mycket med skolan idag som vuxna inte förstår, inte förstår hur jobbigt det är och inte sätter sig in i. Så jag tror att många faktiskt missförstår oss barn och ungdomar. Vilket jag förstår att de gör, det går inte att vara uppdaterad om allt hela tiden. Då skulle man bli tokig.

Jag är och var inte hemma hos folk, det är obekvämt för mig. Jag gillar mer att vara hemma. Får bara ångest av att behöva vara hemma hos andra. Dessutom har jag ändå ingen energi till att umgås med folk på fritiden som det är nu.

Tänk så olika det kan vara… poddar som sas handlar om något viktigt stressar mig för att då måste jag hänga med. Min hjärna orkar inte hänga med, utan ibland bara stänger den av och slutar ta in vad de säger i podden, om den då handlar om något sas viktigt så blir det mycket svårare att komma in i podden igen sedan, därför fungerar det bäst för mig med podddar utan något viktigt innehåll. De intresserar mig inte speciellt mycket, men de kan få mig att inte komma ner mig och tänka mina djupaste tankar i alla fall.

Jag har fobi för skogen och träd så för mig blir det inte mycket av att gå i skogen, haha. Men jag förstår att andra tycker att det är rogivande att gå i skogen. Myggor tycker jag knappt vi har några här i sverige, men då kom jag nyss hem från ett ställe med en jäkla massa myggor och där varje myggbett blir jättestort. Fästingar, nä de är tusan inte heller trevliga :/

Idag är en sån där jävlig natt då allt bara snurrar runt i huvudet. Jag kan inte ens beskriva hur det känns. Men tankarna bara kastas fram och tillbaka, kors och tvärs. Det är totalt kaos inom mig.

Igår kväll sa pappa att han och hans nya har en bebis på gång, vilket även betyder att de ska bli sambos. Jag gillar henne, och hon gillar mig å min bror. Men jag är inte redo mentalt på att bli en familj med mamma, pappa och barn igen. Det är inte ens 1 år sedan mamma och pappa flyttade isär?? Det är 2 år sedan de gjorde slut, men de väntade ju typ 6 månader från att de gjorde slut tills att de berättade för mig o min bror. Dessutom gjorde dem det på 1a April, sämsta dagen för sådanna besked kan man ju tycka. Men men… det tyckte tydligen inte dem.

Hur som helst, pappa o hans nya tycker att det är lagom att flytta ihop o då blir det väl så med. Är egentligen ok med att de flyttar ihop, vi ses så mycket ändå. Men en bebis? Faaan känner jag mest, jag trodde att vi ÄNTLIGEN var done and finished med blöjor, bebisar som är vakna halva nätterna (nåja, säger hon som skriver på mind 3 på natten men…) och bebisspya i släkten. Jag är ju äldst av alla mina kusiner – den näst äldsta är 3 år och 8 månader yngre än mig – så jag har ju verkligen fått vara med och liksom se mina kusiner från de var nyfödda. Min yngsta kusin föddes när jag var 12… tyckte det var stor åldersskillnad på mig och henne. Men nu ska jag få en lillasyster/lillebror (jag hoppas på lillasyster!) som är 16 år och 9 månader yngre än mig?! Alltså, hade det varit en kusin – fine. den ska inte bo med mig. Men nu är det mitt syskon vi snackar om, en person som ska bli en del av min vardag, min närmsta familj och som ska bo med mig varannan vecka. Alltså??? Nej tack? Ja tack? Vetifan det, är både positiv och negativ. Vill ha en lillasyster, och nu får jag chansen till det. Men samtidigt vill jag inte ha med bebisar att göra dygnet runt.

Dessutom känns det inte som att vi kommer att få den bästa kontakten, jag kommer liksom ha gått halva första året på gymnasiet innan miniatyren ens är född?! Det är en rätt stor åldersskillnad. Och jag tyckte att jag hade gamla föräldrar… vad ska denna då få? En gammal gubbe till pappa eller? Pendlar sååå mycket i både tankar och känslor. Från positiv till negativ, och från negativ till positiv. Både vill och vill inte ha ett syskon…