Hem > Forum > Hopplöshet > Del 2: Vad känner jag egentligen?

Del 2: Vad känner jag egentligen?

Visar 12 inlägg - 133 till 144 (av 178 totalt)
177
  • Trådstartaren

    Okej, tänkte uppdatera om hur denna helgen slutade, då vi nu är på väg hem.

    Båtfärden slutade med att jag var jättearg och satte mig på en bänk på ön vi var på. Där en annan mamma kom och pratade med mig och vi hade en jättebra diskussion. Hon kunde relatera allt till tillfällen mellan hennes barn och deras situation har varit väldigt lik våran – så hon förstog faktiskt rätt mycket.

    Sedan gick vi till de andra, och jag och pappa pratade ingenting då. Det var jag som vägrade. Sedan gick några av oss iväg på en 2h lång promenad, bland annat mamman jag pratat med innan och hennes dotter. Så vi kunde prata en hel del där med, då deras situation som sagt är lik min på flera sätt.

    Sen när vi kom tillbaka pratade jag fortfarande inte med pappa, eller min bror. Vi fortsatte att inte prata något, försän vi skulle på båten tillbaka. Då hade pappa uppenbarligen äntligen fattat att jag faktiskt menade allvar med att jag inte pratar mer med honom så länge det fortsätter så här. Så då sa han åt min bror att backa och låta mig sitta med mina kompisar och pappa och min bror på kanten (dock var detta en båt med liksom fler platser ihop). Men min bror tjatade givetvis om att han ville byta plats med mig hela tiden ändå…

    Sen, väl tillbaka så tog pappa upp diskussionen och gav massa argument till att det jag säger inte stämmer. Det han inte verkade fatta var dock att de här situationerna var HELT olika. Och här fick jag vårda mitt språk lite och inte säga vad som helst, då en annan pappa lyssnade på oss också. Sedan flikade han in med att ”det är inte lätt att vara förälder”. Vilket jag aldrig sagt ett skit om! Det är inte lätt att vara förälder, nej, det fattar jag med. Här blev jag arg på honom också och vräkte ur mig något om att han ska ge fan i att säga att min bror är lugn och snäll och inte alls jobbig för han är

    1. Inte högkänslig

    2. Med min bror 2 dagar av 365 (VARTANNAT ÅR) medans jag är med honom 350 dagar per år, minst (VARJE ÅR).

    3. Syskon till någon öht, och speciellt inte någon som tar extra mycket för sig och är extra på.

    Sedan gick jag därifrån och var jättearg. Så här fick den där andra mamman komma IGEN och prata med mig i typ en timme. För jag vägrade året igen att prata med pappa. Resten av kvällen flöt dock på – även om jag inte pratade mycket med pappa

     

    Och idag då… ja vi pratade lite, allihopa som var där. Och alla körde som vanligt över mig. Det är så svårt att beskriva hur, men allt de andra ville göra var saker som att bada eller klättra i träd vilket jag VÄGRAR, pga visar inte mig själv i badkläder pga hatar min kropp för mycket och för att jag har fobi för träd så klättra i dem är inte så nice då. Så även detta slutade med att det var jag som grät och var arg på allt och alla för att alla bara gav fler precis likadana förslag.

    Sedan var det rätt lugnt, ända tills vi skulle hem. Då en annan mamma skulle ge mig s.k ”bra tips” på hur jag ska hantera olika situationer. En av dem var att när jag blir arg eller ledsen ska jag gå ifrån 5min men DET ÄR JU JUST DET JAG GÖR!!! Har hon inte sett det?! Jag har ju för fan gått ifrån typ fyra gånger de två senaste dagarna för att jag varit ledsen och arg. Men ingen har brytt sig om mig. Alla har bara fortsatt som vanligt. Och det är ju just så här det blir och att min dumma bror då får precis som han vill. För jag ger ju mig bara när jag går därifrån.

    Till grejen hör även att hon gett mig MÄNGDER av s.k tips angående mina sömnproblem. Värdelösa sådanna. Och mamma har sagt åt henne att hon inte ska ge mig tips för att vi själva jobbar på det, och denna gången var första gången som jag hade sömnmedicin då vi ses och hon tyckte att det bara var att lägga sig ner och blunda så skulle man somna inom några minuter. Jo men tjena, så är det ju absolut! Tack, det har jag aldrig tänkt på!! 🙄🙄

    Alla dessa ”bra tipsen”… jag blir TOKIG! Jag fattar att folk vill väl, men det landar så himla fel!!! Jag är liksom jätteförsiktig med att ge tips, för att inte trampa någon på tårna. Men alla andra är ju inte det…

     

    Jaja, nu är vi i alla fall på väg hem vilket är så extremt skönt då det betyder att jag snart kommer kunna stänga in mig i MITT rum igen, och lägga mig i MIN säng igen osv 😍

    Vad skönt att du äntligen ska få åka hem! Det jag minns från min barndom var att jag oxå var tyst och känslig.Det var ingen som tog hänsyn till det jag hade flera störiga syskon..eftersom jag var minst behövde jag mest sömn, men det togs ingen hänsyn till det.Eftersom vi var så många var det alltid mkt ljud.Jag tålde ljud lite mer då än jag gör idag.  Men det var ändå Jobbigt Och jag minns hur illa jag mådde när jag inte fick sova tidigt på kvällen. Jag hade stort sömn behov men det hade inte De andra och det var alltid De äldre som bestämde allting.Det fanns även favoriter i syskon skaran som fick tex nya kläder och pengar i handen. Jag fick inte mitt studiebidrag alls…har insett i vuxen ålder att det är ovanligt. Jag kunde inte köpa någonting själv  förrän jag började tjäna egna pengar när jag var 18. Då gjorde jag slut på hela lönen…Jag var trots det  tvungen att ge mamma ett bidrag för att jag bodde hemma (trots en låg lön) snart insåg jag vikten av att spara. Så den grejen var ju bra, jag är sparsam än idag och lever på väldigt lite pengar. Lånar aldrig. Jag klarar inte av att jobba, har försökt i över 30 år… Arbetsgivare visar att de inte behöver mig, vilket tär enormt på självförtroendet och gör det svårt att tro att jag kan klara av nästa jobb. Trots att jag har det så här får jag inte sjukersättning. Så jag undrar hur det är tänkt att såna som mig ska överleva?Det har jag aldrig fått klarhet i. Mycket av detta gör att jag inte tycker det är någon dé med livet  längre. Allt kostar massor och det är svårt att få vänner, då alla andra runt omkring mig  har såpass mkt att de kan resa, ha olika intressen, köpa fina bostäder, inreda osv. Och så pratar de om barn och barnbarn, allt sånt som jag inte är engagerad i på något sätt.Många med min inkomst lever i misär så vi har inte så mkt gemensamt, så jag kan inte umgås med dom.Ofta är det alkohol och droger inblandat, kriminalitet osv sånt är väldigt långt från mitt liv…jag mådde jättedåligt när jag umgicks med personer med problem att komma in på arbetsmarknaden, som inte studerat osv.Jag är fattig men hel och ren och skötsam.Det är bara 10% som har det så dåligt o dom flesta är äldre pensionärer.Så det är minimal chans att hitta folk som passar.

    Vad skönt att du har kunnat prata med andra vuxna än dina föräldrar och att du får förståelse för din situation. Men tråkigt att dom inte fattar att du visst går ifrån när du är arg…fast du kanske ska bli mer krävande som din bror? Så du hörs oxå? ja det är dom som hörs mkt och gnäller hela tiden som får sin vilja fram. Tråkigt att det ska vara så! Nej det går ju knappast att blunda och vänta för att kunna sova!  Det borde dom fatta att du redan provat! är skrattretande faktiskt! Det krävs mer avancerade metoder. Finns saker man kan göra men det kräver viss träning. Inte alltid lätt heller. Jag vaknade flera ggr i natt av åska, bilar som rejsade vid 2 tiden,  en  dörr som slog igen tre ggr vid 1 tidrn och en som pratade på gården vid ca 5 tiden Jag sover mycket sällan 7 timmar i sträck som är minimum för vad jag behöver på sommaren (minst 8 på vintern ).  Behöver helst mer ändå. Men får jag tre timmar i sträck är jag lite nöjd iaf, det är sällan det är tyst så länge! Andra verkar inte ha något sömnbehov…

    Trådstartaren

    Vad skönt att du har kunnat prata med andra vuxna än dina föräldrar och att du får förståelse för din situation. Men tråkigt att dom inte fattar att du visst går ifrån när du är arg…fast du kanske ska bli mer krävande som din bror? Så du hörs oxå? ja det är dom som hörs mkt och gnäller hela tiden som får sin vilja fram. Tråkigt att det ska vara så! Nej det går ju knappast att blunda och vänta för att kunna sova! Det borde dom fatta att du redan provat! är skrattretande faktiskt! Det krävs mer avancerade metoder. Finns saker man kan göra men det kräver viss träning. Inte alltid lätt heller. Jag vaknade flera ggr i natt av åska, bilar som rejsade vid 2 tiden, en dörr som slog igen tre ggr vid 1 tidrn och en som pratade på gården vid ca 5 tiden Jag sover mycket sällan 7 timmar i sträck som är minimum för vad jag behöver på sommaren (minst 8 på vintern ). Behöver helst mer ändå. Men får jag tre timmar i sträck är jag lite nöjd iaf, det är sällan det är tyst så länge! Andra verkar inte ha något sömnbehov…

    Mamma förstår mer än pappa, helt klart. Dessutom är hon bättre än pappa på att lyssna. Så ofta pratar jag med henne istället.

    Alltså, jag försöker ju att höras och synas som min bror. Det är ju inte så att jag inte försöker. Men min personlighet är inte så så jag kan helt enkelt inte. Det verkar vara det som är extremt svårt för framför allt min pappa att förstå. Andra verkar också ha svårt att förstå det, när vi tex är på familjeaktiviteter så är jag van vid att vara den som syns och hörs minst, vilket jag också kan acceptera på ett annat sätt då folk utifrån liksom kan ha svårt att förstå och veta. Men folk som känt oss hela livet kan jag tycka borde kunna se ett mönster och förstå min missnöjdhet över att inte synas heller.

    Jag sov ingenting inatt. Vad bara trött men att vara trött gör inte att jag automatiskt somnar. Jag är ju trött hela tiden men det finns olika typer av trötthet, den när jag kan somna och en när jag bara är allmänt trött. Imorgon har jag medicinuppföljning, så en får la se vad som händer efter det. Jag hoppas då på att vi kan komma fram till någon lösning på hur i alla fall mina sömnproblem kan lösas lite bättre. Sedan jag började med sömnmedicinen sover jag ju i alla fall lite mer vettigt, och även djupare skulle jag säga. Alltså att jag är mindre lättväckt, dock är jag ju fortfarande väldigt lättväckt, men inte lika lättväckt liksom.

    Jag sover helst 10h per natt nu på sommaren, när jag inte gör något ansträngande om dagarna. På skolterminen vill jag sova 12h per natt… men det går ju inte ihop sig. Speciellt som jag nu ska pendla 1,5h enkel väg, dvs 3h per dag. Om skolan är 8h då (8-16) betyder det att jag har 1h fritid hemma sedan när jag ska äta middag och plugga (planen är dock att jag ska försöka plugga en del på resvägen, i alla fall när jag ska åka den längsta sträckan vilket kommer betyda i alla fall 2x50min) och det är ju rätt orimligt. Men ja, vi ska som jag tidigare nämnt se om jag kan få någon anpassning i skolan för att orka med skolan bättre. Det är en av sakerna som också lär tas upp imorgon.

    Jag har jättesvårt för att förstå hur andra kan klara av vardagen eller om de öht har något sömnbehov när de är så aktiva som de är. Det är helt sjukt, själv blir jag trött av att bara existera…

    Trådstartaren

    Tydligen är det redan två dagar sedan jag skrev här så det kanske är dags att uppdatera lite då.

    Jag har haft medicinuppföljningen då och eventuellt blir det byte av antidepressiv medicin iomed att jag inte känner mig något nämnvärt bättre trots ett halvår på samma medicin och samma dos. Det går tydligen inte att öka den jag har mer, så därför blir det i så fall ett byte, för att se om det hjälper.

    Varning från och med nu då:

    I helgen skadade jag mig själv – avsiktigt – en gång. I rummet jag sov i hade hon som i vanliga fall bor där framme en miljon små saker och bland annat hade hon saxar i en pennhållare på skrivbordet. Och saxar är vassa… och går att skada sig själv med… det kom lite blod, men inte så mycket. Och mamman i huset som bodde där fick panik då de fick veta då hon inte visste vad hon skulle göra och jag har så dåligt samvete för det. Det var inte min mening. Jag menade inte att göra henne rädd… men pappa verkade i alla fall lugna henne. Han sa något i stil med att ”det är ingen fara” och en annan pappa sa ”men gå och ta hand om det då”. Fast jag vill ju inte att de rör, jag vill göra det själv och jag vill själv lägga dit plåster om det nu ens behövs…

    Det mesta har gått fel denna veckan, men nästa vecka ska jag i alla fall till mamma. Hoppas att det blir en bättre vecka då…

    På mötet tog vi också upp om misstankarna om asperger, och sjuksköterskan där viftade bort det med att de kommer hjälpa mig oavsett någon diagnos eller ej. Men det är ju inte det det handlar om. Det handlar om att jag vill ha en diagnos för att veta svart på vitt om det är fel på mig eller inte och i alla fall ge vidare diagnosen till skolan för att eventuellt sätta fart på dem och att de måste hjälpa mig. Jag vet att de ska hjälpa till utan att man har diagnos, men när de inte gör det, vad ska man göra då? Då måste man ju ha den för att få hjälp. Mitt mål är givetvis att man ska kunna få hjälp även utan diagnos, men det är en senare diskussion. Just nu vill jag bara försöka klara skolan och krävs det en diagnos för att jag ska göra det får det vara så. Men sedan kommer jag definitivt att ta upp detta så mycket jag kan – för att andra ska få hjälp utan att tvingas ha en diagnos. För det finns ju faktiskt de som har svårigheter utan att uppfylla kraven för en diagnos. Jag kanske också är en av dem? Varför ska de då helt plötsligt falla genom stolarna? Det är bara så fel.

     

    Men till något positivt: Jag har varit på skolan jag ska börja på då den var helt tom på elever, och fick kolla runt i lugn och ro. Vilket var skönt med tanke på mina tidigare erfarenheter av skolor och mobbning, då jag ju helst inte vill se skolor. Fick även prata med en lärare som jobbat där väldigt länge, han verkade positiv och sa att de har individen i fokus så om jag kommer behöva extra anpassningar kommer det gå att fixa och det finns alltid tillgång till elevhälsoteamet. Det bästa tycker jag är att elevhälsoteamet är där 100% och inte som på andra skolor där jag gått där de varit där typ en halv dag i veckan…

    Men samtidigt tycker jag att det är många som säger att de sätter individen i fokus, men sen ändå inte gör det. I belive it when I see it. Typ. Jag säger inte att de inte gör det, men samtidigt är det något jag tror på lite så där, det känns liksom lite tveksamt om man kan säga så.

    Hur som helst, just nu känner jag mig jättestressad inför skolstarten, med allt nytt och allt sånt. Hu… men men, lär väl överleva i alla fall. Fick ju också instruktioner på exakt vart vi kommer att samlas och exakt vart jag ska gå. Fick även veta ungefär när dagen är slut, och sådana detaljer betyder mycket för mig. Det känns av någon anledning viktigt för mig att veta det…

    Trådstartaren

    Nej men alltså nu vet jag inte vad jag sysslar med. Suck.

    Kl 00 var jag fortfarande inte trött. Det är helt hopplöst med min sömn just nu. Och ångest med för den delen. Dessutom fick jag feeling och började städa. Så jag städade mitt (redan städade – klarar inte av kaos om jag ska kunna somna, behöver lugn och ro även utifrån) rum 1h till kl 01. Sen dess har jag tittat ett avsnitt av en serie pga behövde varva ner och nu är jag fortfarande inte trött och kan fortfarande inte sova. Suck. Detta suger så mycket!

    Trådstartaren

    Allt känns hopplöst. Det är hopplöst. Det är meningslöst. Jag kan inte alls se vitsen med livet längre. Allt är bara svart.

    Sjuksköterskan på bup viftade bort alla mina misstankar om asperger och sa att de skulle hjälpa mig ändå. Men om jag trots allt ville veta och utredas, kunde de ställa mig i kö först om ett halvår. Efter att allt gått igenom med psykolog mm då de görs en omorganisation, så kommer jag inte ha några samtal alls heller försän allt det är klart och det är först då jag kommer kunna ta upp mina misstankar om asperger igen. Suck! Sedan är det 1 års kö, minst, sa sjuksköterskan (för ja, jag frågade om det). Jag är 16.5 nu, kommer vara 17 när jag ställs i kö. 18 när utredningen PÅBÖRJAS… är allt detta för att jag är tjej? Vad är det som gör att killar i så fall upptäcks så mycket tidigare? Är det något fel med att vara tjej?

    Alltså, jag orkar inte. Men ingen verkar fatta. Allt blir bara mörkare och mörkare, hopplösare och hopplösare, men ändå verkar ingen fatta.

     

    Ikväll (igår kväll rättare sagt…) tog mamma upp det här med mobilen på kvällen igen. Det känns som att även hon och pappa är emot mig nu också. Suck!

    Ja, jag känner mig ensammast i världen. Jag tänker mer och mer på döden och jag känner mer och mer att jag vill dö. För nej, jag orkar faktiskt inte med det här mer. Livet är inte värt att leva om det är så här. Alla har krav och förväntningar på mig. Till och med jag själv. Jag vill fly från allt!

    För än så länge är jag ju normal. Ingen professionell har sagt att något är ”fel” på mig. Så jag klassas som normal. Alla jag läst om, som säger att diagnosen räddade deras liv, kan jag inget annat än relatera till. Jag förstår precis! Det är så svårt att beskriva med ord, jag är inte bra på att uttrycka mig i ord. Men att bara få svart på vitt ”vad det är med en”, det skulle vara så skönt. Att liksom ha på papper att ”här är mina svårigheter, det är inget att diskutera”. Det kanske inte hjälper mycket, men den lilla hjälp det skulle ge… skulle säkert vara värd att gå igenom utredningen. Annars skulle inte folk vilja göra utredningen, tänker jag.

    Trådstartaren

    Okay… vill nog egentligen bara rensa hjärnan på lite tankar. Men usch vilken jäkla ångest jag har nu. Den tar över mig… det känns som att den har lagt sig över mig. Den har slutit in mig i en bubbla fylld av ångest, det enda som finns inuti mig är nog ångest, för den är så stark, så stark.

    Jag känner den övertydligt. Verkligen jättetydligt. Den är som ett tyngdtäcke, men tyngre, över mig. Skillnaden är att tyngdtäcket kan jag flytta på, men inte ångesten. Usch… nä, det går inte bra just nu :/

    Trådstartaren

    Okay, så dagen har gått helt ok. Jag har i alla fall inte gjort något dumt idag. Men ångesten är ändå med mig. För var dag som går närmar sig skolstarten. Jag är nervös och den har jag extremt mycket ångest inför också. Allt nytt folk… alla nya intryck… alla nya personer jag ska ge ett nytt gott intryck till osv…

    Dessutom är det VARMT. Jag dör, det är så varmt så varmt här inne. Men jag vill inte öppna fönstret, för bussarna går fortfarande där. Och de låter inte direkt lite. Suck.

    Jag klagar bara på allt och inget just nu. Men jag orkar verkligen inte, det går inte att vara positiv när det som tar upp 70% av ens tid är döden. För jag orkar inte med det här mer.

    Jag vet inte om jag nämnt det, men fick i alla fall en ökning av den antidepressiva medicinen i så fall. Så nu är mitt enda hopp att detta ska hjälpa lite till. För annars vet jag inte vad jag gör. Men jag fick inte göra något nytt självskattningstest för depression, vilket jag brukar. Det förvånar mig lite. Men om jag vill veta mina siffror kan jag ju söka upp testet på nätet och göra det själv, jag vet vad det heter och mamma vet hur man räknar poängen så det har hon lärt mig. Jag vill dock inte veta, jag är deprimerad. Det vet jag redan, det är liksom inget snack om den saken. Frågan är bara hur djupt deprimerad jag är, men jag känner faktiskt att det kvittar. Oavsett om jag skulle klassas som lätt, medel eller svår så vet jag att jag mår skit. Och det kommer jag göra oavsett. Det är för läkarnas skull och mina föräldrars skull som jag fyller i de där papprerna gång efter gång, för att de ska kunna se och få en chans att hjälpa…

    allt känns så ovisst. Jag vet ingenting… ångesten har nästan blivit min bästa vän… ://

    Trådstartaren

    Jag känner mig stressad fast liksom inom mig. Inte som jag brukar, utan på något annat sätt. Varför? Jag vet inte. Hur? Jag vet inte.

    Jag har försökt ta upp de mörkare jobvigare tankarna med mamma nu sen i fredags. Men det är typ omöjligt. Allt kommer in på andra spår och vi börjar diskutera… jag vet inte hur jag ska göra? Hur ska jag berätta om mina känslor?

    Det känns som att det bara förväntas prestation efter prestation av mig…

    …jag vet inte hur jag ska göra? Hur ska jag berätta om mina känslor? Det känns som att det bara förväntas prestation efter prestation av mig…

    Vem är det som förväntar sig att du ska prestera – du själv eller omgivningen eller tror du att omgivningen väntar sig det?

    Trådstartaren

    Vem är det som förväntar sig att du ska prestera – du själv eller omgivningen eller tror du att omgivningen väntar sig det?

    Öm, det är nog en blandning av allt det där. Jag tänker att omgivningen tänker att jag måste prestera för annars kan jag inget och jag måste liksom visa mina kunskaper osv. Men sedan om folk faktiskt förväntar sig prestationer av mig, vet inte. Jo, mina föräldrar gör väl det på ett sätt för de är så himla vana vid att jag får så höga poäng/betyg i allt så något annat skulle vara en chock och den reaktionen vill jag verkligen inte ha. Det är som att jag är ”rädd” för den. Vi har pratat om det men papp säger att jag måste låta honom reagera för att han inte kan tänka på allt hela tiden. Så han förstår nog inte riktigt hur det är för mig och vilken sjuk prestationsångest jag har.

    Som jag nyss nämnde har jag prestationsångest. Den hjälper inte direkt till här, utan den hatar mig. Den hatar mig oavsett resultatet på mina prestationer, jag kan få A på något, men ett poäng ifrån alla rätt. Och bli missnöjd, för det var ju ett fel. Eller så kan jag vli missnöjd för ett A för att jag vill högre, för att bara ge två exempel.

    Jag har börjat rita en del, och tänkte att jag ska hålla det helt prestationsfritt för att jag inte orkar med ytterligare saker jag måste prestera i. Det gick några dagar. Sen började jag direkt tänka på hur jag ska förbättra mig eller göra saker bättre och att det jag inte gjorde var tillräckligt bra etc.

     

    Så det största problemet är nog jag själv, pga mina extremt orimliga krav på mig själv. Men jag känner ändå en viss press från omgivningen. Typ från släkt, familj och vänner – för att jag måste fortsätta prestera på samma nivå som jag ”alltid” gjort. Och för att inte väcka reaktioner.

    Folk reagerar ju inte så länge jg presterar slm jag brukar. Men om jag skulle sänka mina krav och få lägre betyg skulle det bli reaktioner och jag i centrum. Vilket jag avskyr….

Visar 12 inlägg - 133 till 144 (av 178 totalt)
177

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.