Del 2: Vad känner jag egentligen?

Jag orkar inte. Klarar inte av att vara det minsta positiv längre. Vill inte. Orkar inte. Allt är ändå bara fake.

Jag har ljugit för alla sen i måndags – jag har inte gjort ett dugg. Har bara gått inne, tittat på serier, lyssnat på poddar och ritat. Inget mer. Ätit lite har jag gjort med. Försöker fortfarande hålla på minst tre mål om dagen, trots ångesten. För att inte riskera att trigga igång någon ätstörning igen.

Jag har gått upp i vikt, vilket kan vara en följd av medicinen (den antidepressiva). Jag fattar ju att det är bra. Men samtidigt gör det mig tjockare, och jag hatar det. Min hjärna säger bara att jag är tjock hela tiden. Så fort jag ser mig själv så säger min hjärna att jag är tjock. Fick mäta och väga mig sist jag var hos bup, sedan dess har pappa sagt min vikt inför flera andra personer 😭. Varför? Han vet ju att det är ett laddat ämne för mig. Jag har gått upp jättemycket i vikt, min hjärna hatar det fortfarande. Jag vill inte att andra vet om min vikt. Jag klarar inte av att se andras besvikelse också om jag skulle gå ner det minsta. Jag vill inte ha det som laddat ämne…

 

Här låter det nog som att alla är monster. Givetvis är faller inte så men här framför jag mest negativa saker. Skriver av mig negativa tankar och försöker bli av med dem…

Dina föräldrar mfl vet att du mår dåligt och om man gör det är det naturligt att inte kunna bli bäst i skolan. Tror du inte att de skulle förstå om du inte kan prestera lika mkt dom tidigare? Låter som du tror de skulle bli besvikna om du inte presterar på topp hela tiden.Jag kan inte tänka mig att de har så stora krav. De vill bara att du ska må bättre.Att vara perfektionist måste vara oerhört uttröttande.Varje gång jag försökt bli perfekt har jag fått stark ångest. Nu låter jag bara saker vara, för jag vet hur sjuk jag blir av att något ska bli perfekt. Det blir det aldrig. Då lurar man sig själv. Jag har tex slutat bry mig om att jag måste gå ner i vikt, jag är som jag är, äter hyfsat och tränar för att minska min värk. Men jag slarvar mycket med träning när jag mår så här dåligt, jag orkar bara inte få in det under min vakna tid.Jag kämpar med att orka träna varje dag. Har fått in det som rutin tidigare men tappat det.Jag förstår heller inte hur folk runt omkring orkar jobba och ha hobbys och träning ovanpå det!  Hur gör man???Jag är helt slut redan på eftermiddagen. Jag orkar ingenting. Städa , tvätta, laga mat,ut och handla/ärenden och sköta hygien tar upp hela min dag.Sen ska jag försöka få min sömn med massa plötsliga ljud under natten, som dörrar som stängs och folk som pratar. Nu var det någon fest ute, typ i skogen,hela natten. Vaknade vid 4 och festen var i gång fortfarande. Långt bort men tungt ljud system så det störde mig ändå.Har varit borta på semester och där var det tyst hela natten, jag var typ på landet. Men har svårt att sova borta särskilt i början, Men några nätter var det mkt bättre sömn än hemma pga tystnaden där.

Jag vet inte. Det skulle betyda att jag behöver prata mer och jag kan inte sätta ord på vad jag känner och tänker. Så att förklara för mina föräldrar skulle bli jättesvårt och jobbigt. Och sen känner jag mig ofta stressad att tala snabbt pga min bror kan komma in i rummet när som helst och avbryta…

——————

Imorgon börjar gymnasiet och jag har sååååå ont i magen och är såååååå nervös. Usch. Allt nytt folk. Nya sakar. Nytt skåp. Nytt allt, hu :/

Okej, så det var typ en vecka sedan jag skrev något här sist. Jag har inte haft någon energi att skriva innan, första veckan av gymnasiet är i alla fall avklarad och jag lever fortfarande. Det är en omställning, och det är tufft. Speciellt som jag inte studerar på svenska längre.

Jag har fått nya vänner, och jag gillar min klass väldigt mycket. Men jag känner mig lite osäker på hur de ska ta allt med psykisk ohälsa, jag skulle ju behöva berätta något iomed att jag kommer vara borta en hel del. Men fy fasen vad roligt det är! Alltså, äntligen är jag i en klass där alla verkar ta skolan lika seriöst och det känns såååå bra! Dock saknar jag en person från min gamla klass väldigt mycket ♡.

Visst är det jobbigt att pendla, men alltså… det vägs lätt upp av min klass som jag alltid ser fram emot att träffa. Jag har fått några vänner jag är lite tightare med, men det är ändå så skönt att alla pratar med alla – tjejer som killar. Detta kanske kan få mitt hat mot killar att försvinna lite, om de kan visa på att de är bra killar och inte alls är dumma och beter sig som skit.

Jag har fått in egenremissen till ett ställe nu, där jag kan tänka mig att göra aspergerutredningen. Så nu är det på gång också. Visserligen har de väntetid, men jag fyllde i att jag kan komma med kort varsel på avbokade tider också :). Vilket jag ju kan – min skola ligger typ 10min därifrån så det är inga problem för mig att ta mig dit med kort varsel. Så nu är det bara att vänta, antar jag 🙂

 

Detta var ju en lite positiv uppdatering i alla fall, hoppas jag…

Åh vad kul!! Tänkte just fråga om du fått några vänner eller någon som går att prata med..Det du skrev låter ju toppenbra! Grattis! Och bra att du kan få komma på utredning om det blir avbokningar. Hoppas du kan sova bättre nu när du trivs i skolan. Tror inte det blir några problem att berätta lite om din psykiska ohälsa, nu när det är så bra personer där så kommer de förstå. Ta bara lite i taget och känn efter när det är läge att säga något, om någon frågar om varför du är borta osv…Tänk oxå på att det finns andra med psykisk ohälsa, så du är inte ensam. Tror du att du kan träffa den personen från din andra skola på fritiden? Om det inte är för långt att åka till varann eller så.

Tack! 🙂

Jo, första steget med utredningen är ju egentligen att se om de ens tänker ta emot mig för utredning då… men jag är orolig för att de inte ska fatta – bara för att jag är tjej. Mina problem yttrar ju sig inte som killarnas. Dock jobbar min pappa med folk som har just npf och speciellt med folk med autism och adhd. Och han har som sagt länge misstänkt autism på mig, men jag har vägrat för att jag är som alla andra. Dock har det blivit för mycket och jag har inte kunnat hålla ihop mig själv sedan. Mitt sätt att fungera är för olikt. Typ som många andra kvinnors historier – de håller ihop sig själva för att komma hem heeelt slut för att det tar så mycket energi att spela normal. Sen en dag går det inte längre. Men då anses man psykiskt sjuk och ska ”rycka upp sig” osv. I alla fall, det jag skulle komma till är att pappa ju har en del koll på kriterierna och på det sättet vet vad som ”behövs” och hur man kan lägga fram det. Han är tämligen säker på att jag är autistisk, och jag och mamma är det också. Men det sorgliga är att om pappa inte hade vetat allt han vet, hade vi aldrig lagt fram det på samma sätt (beskrivit mina problem i ansökningen etc) och hade då missats. Nu kanske de ändå ”missar” mina problem. Men I mean, alla har ju inte den kunskapen min pappa har för alla jobbar ju inte specifikt med folk med autism/asperger liksom! Det gör mig så himla frustrerad, att det på 2000-talet fortfarande är så här bara för att man är tjej.

Jag vill egentligen berätta och vara helt öppen till min nya klass. Men samtidigt vill jag inte ha alla fördomar som att jag är farlig eller något. Ja, jag är farlig för mig själv. Men inte för andra. Jag skulle aldrig drömma om att skada andra ens det minsta. Och jag känner inte att jag orkar vara deras ”mamma” som ska förklara för dem vad psykisk ohälsa innebär. Jag vill inte bli någon föreläsare. Men samtidigt vet jag ju att det är vad som behövs om de ska förstå. Så jag är tveksam. Jag har berättat för några – mina ”närmsta” vänner i klassen. Då vi av någon anledning kom in på det. Men jag vet inte om jag orkar berätta för resten av klassen. Får nog vänta ett tag… kanske någon vecka. Sedan berättar jag. Inte för att jag kan läsa av stämningen… men kanske kan lära känna någon mer under tiden liksom.

Än så länge bor jag och den andra kompisen i samma stad. Dock ska jag flytta till staden jag nu går gymnasiet i. Då kommer det vara längre mellan oss. Det är dock inte omöjligt att ses. Men ändå… :/

Jag kan inte slappna av och sova… tankarna snurrar och det är kaos i mitt huvud…! Min bror har på musik i sitt rum… jag vill ha tystnad.

Min hjärna är trött.

 

Passar på att skriva lite om i torsdags när jag ändå håller på. Jag var på ett köpcentrum och handlade skolsaker då – hade fått en lista med massor av saker som behövde inhandlas. Dum som jag var så tog jag inte med några hörlurar, vilket jag ju annars har med mig så fort jag ska ut ur hemmet. För att kunna lyssna på ljud jag själv styr över – vill jag lyssna på lugn musik gör jag det, vill jag lyssna på prat startar jag en podd, vill jag lyssna på klassisk musik gör jag det osv. Det ger mig någon form av trygghet… typ att det är jag som bestämmer. Men som sagt, jag hade inga hörlurar med mig så det gick ju inte. Jag minns att jag var trött där i alla fall, och att jag ville hem. Men jag lyckades tack och lov handla de sakerna jag behövde innan jag kunde ta mig hem. Jag förstår inte… eller jo. Jag förstår. Mina hörlurar betyder mycket för mig!

Nu när jag pendlar, har jag alltid öronproppar med mig. De är sköna att ha på sig speciellt på eftermiddagen efter en lång dag med mycket intryck och ljud. Jag åker långfärdsbuss, så jag har absolut noll behov av att höra något där, går av på slutstationen och bussen åker på motorvägen hela vägen så jag märker när den åker av motorvägen och in i stan. Där på bussresan brukar jag ha på mig öronpropparna och sedan solglasögon. Eller så har jag min kofta över huvudet, eller något annat. Jag är i ”min bubbla” helt enkelt. Vilket är så skönt! Det är nog faktiskt det som blivit räddningen till att jag orkade hela förra veckan, att kunna skärma av både ljud och ljus för en stund på vägen hem. Så ja… slutsatsen blir väl att det är något jag definitivt kommer fortsätta med.

Men jag förstår inte, hur kan alla andra orka? Orka lyssna på musik efter en hel dag? Orka ses och vara social osv? Jag orkar knappt med en kortare skoldag utan att vara totalt slut i huvudet efteråt…? Varför är just min hjärna sån här? Hur kan just jag vara så här känslig? Det är såååå tråkigt. Jag vill bara vara normalstörd!

Vilken tur att din pappa har kunskap om npf! Det måste hjälpa jättemkt! Ja jag tror det är svårare att märka att tjrjer har autism just gör det du beskriver, att de anpassar sig mer än killar.Tycker det är synd att det är så, killar har ju mer frihet tex med kläder och utseende men tjejer är det hårdare tryck på att de ska sminka sig ha på sig obekväma kläder osv. Killar har ofta ett par bekväma jeans eller tom mjukisbyxor, thats it, men man har sett så många tjrjer som knappt kan röra sig i sina klackskor och tajta kläder, det är så sjukt att det är så fortfarande!Jag minns att det var en period i skolan när man var tvungen att ha tajta jeans, jag hatade det.Men att det är så fortfarande, 40 år senare att man måste bära vissa kläder, är obegripligt.Sen är det inte bara kläder och utseende, för ovanpå allt detta måste tjejer oxå vara förstående och snälla, duktiga och de får aldrig göra fel.Killar kan vara lite mer struliga, lata , ointresserade osociala osv och ingen höjer på ögonbrynen åt det. Det är mer krav på tjejer att vara korrekta. Så autism tjejer anstränger sig precis som alla tjejer. Svårare att se att de mår dåligt då. Tycker inte du behöver berätta för hela klassen hur du mår. Du har redan berättat för några av dina nya vänner och det är okej. Inte bra alla gånger att lämna ut sig för snabbt till för många.Förstår att det är svårt att känna efter när det är läge om du har asperger.

Det är så lätt att tro att alla klarar mer än man själv, ja kanske majoriteten gör det men sen finns det massor av personer som har det som dig.Eller som mig.  Jag orkar inte ljud och lukter har jätteont av att åka  buss och tåg. Alla som pratar i telefonen samtidigt och att man är tvungen att höra halva konversationer, prat, skrik skratt osv och all rök, parfym,smuts…det är fanimej inte normalt att man ska stå ut med det!Tror man mår bättre av att bo på landet med ljud endast från naturen.Hjärnan är inte gjord för att ta in mycket på en gång.Alla sinnen blir översvämmade. Sen finns det folk som kan anpassa sig men många vet inte om att de blir trötta av stadens larm, de dricker energi dryck och kaffe, röker osv för att orka. Det är ju inte heller bra, men de orkar nog inte annars.Många visar en sida utåt men kan vara helt andra när de är själva.Stress symtomen smyger sig på och många blir utbrända för att dom inte stannar upp och vilar.Du gör rätt i att ha dina lurar med poddradio o musik, en kofta, jacka osv för att avskärma dig. Skönt att vara i en bubbla där det är lugnt.

Anonym skrev:

Vilken tur att din pappa har kunskap om npf! Det måste hjälpa jättemkt! Ja jag tror det är svårare att märka att tjrjer har autism just gör det du beskriver, att de anpassar sig mer än killar.Tycker det är synd att det är så, killar har ju mer frihet tex med kläder och utseende men tjejer är det hårdare tryck på att de ska sminka sig ha på sig obekväma kläder osv. Killar har ofta ett par bekväma jeans eller tom mjukisbyxor, thats it, men man har sett så många tjrjer som knappt kan röra sig i sina klackskor och tajta kläder, det är så sjukt att det är så fortfarande!Jag minns att det var en period i skolan när man var tvungen att ha tajta jeans, jag hatade det.Men att det är så fortfarande, 40 år senare att man måste bära vissa kläder, är obegripligt.Sen är det inte bara kläder och utseende, för ovanpå allt detta måste tjejer oxå vara förstående och snälla, duktiga och de får aldrig göra fel.Killar kan vara lite mer struliga, lata , ointresserade osociala osv och ingen höjer på ögonbrynen åt det. Det är mer krav på tjejer att vara korrekta. Så autism tjejer anstränger sig precis som alla tjejer. Svårare att se att de mår dåligt då. Tycker inte du behöver berätta för hela klassen hur du mår. Du har redan berättat för några av dina nya vänner och det är okej. Inte bra alla gånger att lämna ut sig för snabbt till för många.Förstår att det är svårt att känna efter när det är läge om du har asperger.

Precis, jag vill att de ska veta men samtidigt vill jag inte lämna ut för mycket.

Och det där mer kläder, spot on verkligen!!

 

Det finns fortfarande kvar mentaliteten att tjejer ska gilla rosa och killar blått… jag HATAR rosa (har inget emot om andra gillar det dock) och älskar blått, när vi skulle hämta ut våra nya skoldatorer på nya skolan sa de “so the girls can take the pink computers and the boys the blue” och jag sa direkt “I’m a girl bur I’m not a girly girl so can I have the blue computer?” och direkt blev de som stog vid utdelningen obekväma – jag var ju mot normen… de andra bara accepterade det och i efterhand sa typ alla tjejer att de hade velat ha en blå dator. Varför förutser alla bara att vi tjejer gillar rosa?????? Jag fick tillåtelse att ha en blå dator – tack och lov… men ingen annan tjej frågade ju och stog upp för vad de ville och fick således en rosa.

Sedan, på klass, skulle vi skriva på datorn och läraren sa “hey, why do you have the blue computer? You was supposed to have that pink one”, så inte lärarna heller förstog att “oh, alla tjejer kanske inte gillar rosa!!”. Sånt här gör mig tokig!! Kunde de inte bara beställt alla datorerna gröna eller gula eller gråa som de gjort alla tidigare år? Varför måste alla tjejer ha rosa och alla killar blått? Jag trodde verkligen inte att vi fortfarande var så gammalmodiga!! (Hela konversationen om ifall jag kunde ha en blå dator är inte med här, orkar inte skriva allt just nu… men det var en rätt lång diskussion och de som skulle svara var uppenbart obekväma av min fråga/ifrågasättande)

Anonym skrev:

Det är så lätt att tro att alla klarar mer än man själv, ja kanske majoriteten gör det men sen finns det massor av personer som har det som dig.Eller som mig. Jag orkar inte ljud och lukter har jätteont av att åka buss och tåg. Alla som pratar i telefonen samtidigt och att man är tvungen att höra halva konversationer, prat, skrik skratt osv och all rök, parfym,smuts…det är fanimej inte normalt att man ska stå ut med det!Tror man mår bättre av att bo på landet med ljud endast från naturen.Hjärnan är inte gjord för att ta in mycket på en gång.Alla sinnen blir översvämmade. Sen finns det folk som kan anpassa sig men många vet inte om att de blir trötta av stadens larm, de dricker energi dryck och kaffe, röker osv för att orka. Det är ju inte heller bra, men de orkar nog inte annars.Många visar en sida utåt men kan vara helt andra när de är själva.Stress symtomen smyger sig på och många blir utbrända för att dom inte stannar upp och vilar.Du gör rätt i att ha dina lurar med poddradio o musik, en kofta, jacka osv för att avskärma dig. Skönt att vara i en bubbla där det är lugnt.

Precis! Jag brukar sätta mig längst fram i bussen, när jag åker, för där vill ingen sitta så då sitter jag inte jämte någon. Att sitta jämte någon tycker jag är obekvämt, klarar inte av så nära kroppskontakt. Sedan har jag på mig hörlurar direkt när jag går på, för att inte “råka” börja prata med någon. Jag känner mig alltid skyldig att fortsätta prata om någon pratar med mig och försöker bjuda in till samtal, jag kan inte avbryta och säga att jag behöver vila. Så för mig är det enklast att bara skärma av från början. Jag kan ju så klart inte bli helt avskärmad på en offentlig plats, men bättre än inget i alla fall. Sen att folk stirrar på mig gör mig inget, det är jag van vid. Något med mig måste vara väldigt intressant… men min hjärna blir översvämmad och kokar över om jag inte får skärma av mig iaf lite. Jag har provat att inte vila något alls och det går inte, det slutar med att jag bara gråter för att min hjärna är helt översvämmad av intryck och så kan jag inte ta in något alls… -.-

And here we go again… brorsan håller på och nu startar han världens bråk med alla i familjen. Jag är så trött. Måndagar kommer inte bli någon bra dag framöver. Min hjärna är totalt översvämmad av allt som hänt under dagen och att jag slutar 5pm. Så jag bad min bror att i alla fall sluta skrika… varpå han skriker något i stil med att jag ändå håller på med mobilen och inte alls försöker sova något. Men han vet ju varför jag håller på med mobilen och varför jag behöver lugn och ro för att kunna slappna av. Han söker bara bråk just nu – jag vet. Men det är ändå jobbigt. Extremt jobbigt.

Jag kan inte tänka på sånt här och försöka förstå när min hjärna är lika trött som den är just nu. Allt blir bara extremt jobbigt då… -.-