[Yellow Ruqeci]

Det var läskigt som fan. Som att blotta ett öppet sår som nån annan ska peta i.

Har vänner. De fångar upp mig. Men jag försöker hålla masken då också. Men har två vänner som ser igenom den.

Då blir jag arg och säger att de har fel! Fast de har rätt. Jag är bara rädd. Rädd att bli avslöjad och behöva blotta mitt inre. Mina hemliga tankar. Som är förbjudna. Som är skämmiga. Som är jobbiga. Det är nog andras förväntade reaktion som är den jobbigaste av allt.

[Yellow Ruqeci]

Jag har släppt masken och kontrollen när jag varit inlagd. Inte ens familjen fick veta hur nära döden jag var sist. Så jag kan inte släppa masken helt. Men fick hjälp eftersom jag släppte masken på avdelningen. Lite i taget.

Jag kraschar tyvärr i botten varje gång innan jag ber om hjälp.

[Yellow Ruqeci]

Tack

[Yellow Ruqeci]

Jag har en vän som jobbar i vården. Hen får inte söka hjälp/bli inlagd på sin arbetsplats. Nu bor vi i en storstad. Men du borde kunna söka hjälp i grannkommunen.

Jag känner igen det med fasaden. Masken. Som aldrig går att släppa. Men ibland måste man våga släppa taget och kontrollen en stund, låta någon annan ha kontrollen medan man omsorterar sina kort.

[Yellow Ruqeci]

Har svårt med beröring. Väldigt svårt. Litar inte på nån.

[Yellow Ruqeci]

Jag fick tillslut bipolär diagnos nu i höstas. Min läkare nämnde det för 10 år sedan men jag nästan rusade ut skrikandes att det ska hon skita i.

Jag har mer eller mindre blivit påtvingad diagnosen. Fast jag inte vill ha den.

Men nu har jag medicin som funkar någorlunda. Har iaf inte varit deprimerad sen i februari. Men känner att det är på väg utför. Men det kanske vänder…

[Yellow Ruqeci]

Kom ur en djup depression i våras. Fick livslusten tillbaka. Men nu känns det som en tung, kall, blöt skugga över mig igen.

Det som skrämmer mig är att ingenting spelar någon roll längre. Ingenting är roligt.

[Yellow Ruqeci]

Ok. Kanske blandade ihop åldern med ett annat inlägg. Men budskapet består. Skyller på febern.

[Yellow Ruqeci]

Jag var där du är i februari.

Jag förstår vad du säger. Lugnet. Att känna sig klar.

Du blir nog inte nöjd med mitt svar. Men det är 112 som gäller. Säg exakt kur du mår. Spy ut skiten. Dina föräldrar kommer inte ens köra dig dit till psykakuten. Det gör polisen eller en ambulansen beroende på vilken som skickas. Du kommer att träffa läkare, som förra gången, berätta det du skrivit här för läkaren. Fan, visa det du skrivit om du inte kan prata. Ta skärmdump och visa dina inlägg.

Jag är äldre än dig. Min tonårsperiod var ett rent helvete. Jag var djupt deprimerad från 13-19 år. Det höll på att sluta illa flera gånger. Men livet är som livet är. Min lott i livet har visat sig vara djupa depressioner varvat med bra…väldigt bra stunder. Men nu har jag tillslut fått rätt hjälp. Jag är stabil. På en nivå normal och strax över och strax under.

Det FINNS hjälp att få. Du behöver bara våga be om hjälp och berätta för läkaren hur du innerst inne mår. Du är 16. Du behöver inte ha dina föräldrar med dig på läkarsamtal om du inte vill. De kan vänta utanför. Vill du prata ensam med läkaren så säg det till dem.

[Yellow Ruqeci]

Har du någon kontakt med psykiatrin? Jag stod med en fot i graven i januari. Men fick hjälp. Just nu flyter jag.

[Yellow Ruqeci]

Har fått en akuttid på WeMind. Första bedömningen gjorde en sjuksyrra. Fick tid på tisdag.

Just nu badar jag i ångest och tomhet. Mina grabbar vet om hur jag mår. De är tonåringar. Fick lite skäll av 15-åringen för att jag inte berättat på en gång när jag visste.

[Yellow Ruqeci]

WeMind hörde inte av sig idag. Fast de sa det. Jävla skitstart på det nya året. Eller skitslut på det nya året…

så länge jag gör något som kräver fysisk aktivitet är det lugnt. Sätter jag mig ner kommer tankarna tillbaka.

jag fattar inte. Jag har allt! Jag har det bra! Varför kommer självmordstankar och ångest som sliter i mig nu?