Hem > Forum > Depression > Det är över snart…

Det är över snart…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24
  • Ingen ser mig, ingen hör mig, ingen vet att jag finns. Man kan ju fundera om jag verkligen gör det.

    Varje morgon när jag öppnar ögongen efter att ha gråtit halva natten känns det som att någon släcker lampan som aldrig var tänd och det händer varje dag. Det blir bara svartare och svartare jag har glömt bort hur jag ser ut. Allt jag ser är ett monster, jag klarar inte av mig själv.

    Jag har försökt så länge men nu finns det inget att försöka med förutom att bara försvinna… Vad gör man när man känner såhär.
    När livet lämnar dig på botten och vägrar hjälpa dig upp.

    Det gör så ont att leva. Jag klarar inte längre av att leva, men jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån.

    Men snart så har jag tillräckligt med styrka för att gå ut härifrån och avsluta allt.

     

     

    Avatar

    Hej! Vi finns här. Vill du berätta vad det är som hänt och vad det är som gör att du känner dig så här ensam? Kram.

    Hej försök att skriva ner 10 saker du är tacksam för och varför . Tex jag är tacksam för att jag har en bostad för att jag slipper vara hemlös . Gör det till en vana att göra varje dag

    Vi är många som känner så. Du är inte ensam om dina känslor. En liten stund i taget. Berätta gärna mer om din situation <3

    Trådstartaren

    Hej! Vi finns här. Vill du berätta vad det är som hänt och vad det är som gör att du känner dig så här ensam? Kram.

    För mig känns det som att allting började den dagen som jag föddes. Den här världen visade mig genast vägen in i ett mörker och tog all min vikt… Den här världen är inte anpassad för mig, om den ens är lämplig för någon människa alls

    Jag känner att jag inte klarar av att leva i en värld som den här. Jag lever inte för min skull så varför ska jag göra det alls?!
    Får ingen hjälp. Ingen kan göra något…

    Trådstartaren

    Hej försök att skriva ner 10 saker du är tacksam för och varför . Tex jag är tacksam för att jag har en bostad för att jag slipper vara hemlös . Gör det till en vana att göra varje dag

    Det är svårt att känna sig tacksam över saker, men jag försöker så förbannat mycket varje dag med att tvinga mig själv att se allt som jag har som något värdefullt. Att jag ska ta vara på allt jag har, men det känns inte som att det är värt att ta vara på.

    ”Fokusera på vad du har nu, och om du inte är nöjd med vad du har då får du själv kämpa för något bättre” Jag tror inte heller att den här världen har något bättre att erbjuda. Har själv inget att erbjuda.
    Jag har ingen ork kvar. Det finns nog inte mycket att kämpa för annat än att bli mer sjuk, tills hjärtat stannar…..

    Men jag antar att jag skulle vara lite tacksam ifall jag fick bli begravd på samma kyrkogård som en av mina äldre släktingar. Och jag skulle uppskatta om folk kom ihåg att den finaste blomman jag vet är tulpan…..

    Trådstartaren

    Vi är många som känner så. Du är inte ensam om dina känslor. En liten stund i taget. Berätta gärna mer om din situation <3

    Jag bor ensam, försöker ta mig upp varje morgon efter att knappt ha sovit alls. Jag kan knappt en dricka vatten längre, min aptit tynar bort precis som jag. Tvingar mig själv till att göra saker som förväntas av en människa som växt upp. Men det finns ingen mening med vardags grejer när man inte orkar vara kvar i sitt liv… Enda anledningen till att jag fortsätter är för att ingen ska förstå vad som väntar.

    Svårt att veta vad jag ska svara.

    Jag kan inte se vad jag gjort för att hamna här… Kan heller inte skylla på någon annan, bara tycka synd om dem. Speciellt mina föräldrar. Jag är verkligen inte den som de önskade sig…..

    Det låter som att du har det riktigt tungt. Har du någon kontakt med vården för ditt psykiska mående? Du beskriver flera symptom på depression. Eller vet någon annan i din närhet hur du mår?

    Jag tror verkligen inte att det är pga. dig som du har hamnat där du är just nu. I mina öron låter som att oturliga omständigheter i kombination av utebliven eller minimal hjälp utifrån är anledningarna.

    Kan verkligen relatera till den där kolsvarta känslan när man vaknar på mornarna och sedan upplever det som att ha noll grejer att känna tacksamhet över.  När jag varit i mina livs värsta tillstånd och bara velat dö (menar inte sådär på låtsas utan jag menar på riktigt) så har jag önskat att vissa specifika saker varit på ett annat sätt. Kan du känna så? Om de här totala plågorna som håller på och förgör inombords lyftes bort så hade saker och ting varit och känts annorlunda. Med det sagt så ska det mycket till för att problemen man har inte ska gå att lösa!

    Jag tänker på dig och ber dig med hela mitt hjärta att inte göra något dumt. Du är viktig och det får bara inte ske.

    Avatar

    Blue Jujiqa jag får intrycket att du haft mycket otur i livet och ett svårt liv. Det är inte ditt fel. Livet är inte rättvist, det drabbar inte en människa hårt för att hon förtjänar det utan ibland drabbar det hårt ändå. Det kan vara rena lotteriet ibland. Du förtjänar kärlek som alla andra. Du förtjänar inte att må så här. Hur skulle du kunna vara så hemsk att du förtjänar detta mående? Det finns ingen logik i det utan är bara din känsla. Och vad är det som säger att resten av livet kommer att se likadant ut som det hittills har gjort? Ditt förflutna är inget facit över hur framtiden kommer att se ut.

    Det låter som att du mår hemskt och du ska inte behöva uthärda detta, men jag hoppas att du inte tar ditt liv utan ringer 112 eller tar dig till psykiatriakuten istället. Vården är inte perfekt men den är bättre än inget och du ska inte vara ensam i detta. Stor kram! <3

     

     

    Trådstartaren

    Det låter som att du har det riktigt tungt. Har du någon kontakt med vården för ditt psykiska mående? Du beskriver flera symptom på depression. Eller vet någon annan i din närhet hur du mår?

    De kanske vet… Men jag har ingen aning om vad folk förstår…

    Trådstartaren

    Jag tror verkligen inte att det är pga. dig som du har hamnat där du är just nu. I mina öron låter som att oturliga omständigheter i kombination av utebliven eller minimal hjälp utifrån är anledningarna. Kan verkligen relatera till den där kolsvarta känslan när man vaknar på mornarna och sedan upplever det som att ha noll grejer att känna tacksamhet över. När jag varit i mina livs värsta tillstånd och bara velat dö (menar inte sådär på låtsas utan jag menar på riktigt) så har jag önskat att vissa specifika saker varit på ett annat sätt. Kan du känna så? Om de här totala plågorna som håller på och förgör inombords lyftes bort så hade saker och ting varit och känts annorlunda. Med det sagt så ska det mycket till för att problemen man har inte ska gå att lösa! Jag tänker på dig och ber dig med hela mitt hjärta att inte göra något dumt. Du är viktig och det får bara inte ske.

    Jag kan inte tänka mig att någonting skulle vara annorlunda, att saker skulle ändra på sig. Jag har ingen önskan om någonting, att jag skulle försvinna, för gott, det är heller ingen önskan. Bara det att jag inte har någon kraft kvar. Allt är becksvart och det går inte att beskriva hur det känns, men jag tror på att det finns andra som känner som jag.
    Kan inte se någon lösning, kan inte se hur någonting skulle kunna bli annorlunda. Det gör ont att andas nu… Känns verkligen svårt att hitta ord att säga nu. För det finns väldigt få ord som, knappt några alls, som beskriver tillräckligt bra.

    Jag känner mig nu som en person som dör av enbart åldern, och jag är inte ens i närheten av den åldern. Det känns som att min kropp förbereder sig för ett sista andetag, önskar att någon kunde säga att de förstår den känslan men vet inte om någon kan relatera…

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.