Hem > Forum > Må piss > ”Perfekt” på ytan men inte inuti

”Perfekt” på ytan men inte inuti

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17
  • Ett helt liv där strävan efter att vara perfekt utåt och hålla fasaden uppe … där ingen har orkat/velat/kunnat tränga igenom pansarmuren. Den som lyssnar. Stöttar. Hjälper. Både privat och på jobbet. Oavsett hur det känns på insidan. Och på insidan är det berg och dalbana… ibland känner jag mig som andra- gläds åt vardagliga saker och känner lugn och harmoni. Men. Ibland är jag högre än molnen och så underbart lycklig och lever på luft där inget är omöjligt- ibland är livet nattsvart och ångesten följer mig 24/7, tankarna är svarta. Riktigt svarta. Just nu är det en svart period. Jag säger inget. Fortsätter gråta när ingen ser och fortsätter att vara ”perfekt” på jobbet och hemma. Sover inte. Äter knappt. Orkar inte. Mina målarsaker står orörda. Orkar inte. Inget får ångesten att vika. Förutom mina barn som nu är unga vuxna. De är mitt allt.

    Vågar inte söka hjälp. Bor på liten ort och är rädd att mitt rykte ska skadas. Men jag behöver prata med någon. Någon som orkar?

    Hej, hur har det gått för dig? Kan det vara så att din rädsla för att det ska komma fram att du sökt hjälp, är obefogad? Vårdpersonal har ju tystnadsplikt. Och om någon mot all förmodan ändå skulle få reda på att du sökt hjälp, gör det verkligen någonting? Det kanske får dem själva att våga ta tag i att söka hjälp, vem vet. Du är inte så ensam om att ha svårigheter i livet som du tror, mindre orter är inget undantag. Kram

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar.

    Är åter nere i en mörk svacka, kommer knappt ur sängen. Däremellan neutrala perioder lr rent av eufori- jag har insikt och har förstått hur jag fungerar men kan inte kontrollera det. Har isolerat mig och har ingen kontakt med vänner närstående lr särbo på fritiden. Jobbar själv i vården och vet tyvärr hur människor stämplas även om sekretess såklart är det som gäller. Jobbar dessutom själv på hemorten och hjälper människor varje dag med deras ohälsa. Jag har just nu inget mer att ge, orkar inte koncentrera mig, följa med i samtal, träffa människor öht. Kroppen strejkar och jag är dränerad både fysiskt och mentalt.

    Det är en berg och dalbana inombords som kör varv på varv utan att jag kan kontrollera den….

    Jag förstår att kan kännas svårt att söka hjälp om du har dessa erfarenheter från vården och i och med att du själv jobbar där. Frågan är om det får gå till så som du upplevt det, att patienterna stämplas. De borde påtala och åtgärda det felet istället för att du och andra i behov av hjälp ska känna att ni vill undvika att söka vård. Det är ju inte patienterna som ska straffas.

    Oavsett hur du känner och hur det är, så låter det inte hållbart för dig i längden att avstå från att söka hjälp. Kan du söka hjälp på annan mottagning än där du jobbat, tex på privat mottagning eller på mottagning utanför orten?

    Kram.

    Trådstartaren

    Att söka annan mottagning är väl det val jag funderat på…problemet är bara att jag bara är tillräckligt klarsynt i dessa perioder när jag mår så dåligt, att jag behöver hjälp- när det vänt och blivit neutralt lr till och med mer än så, ser jag inte längre problemet. Jag har redan en misstanke om vilken diagnos jag kan ha- även om man inte ska diagnosticera sig själv- och det skrämmer mig så mkt att jag knappt klarar tanken. Samtidigt som jag är rädd att det ska gå överstyr och jag ska förlora nära och kära och kanske t.o.m. jobb.

    Även om jag inte lider av samma symtom som du, så känner jag igen mig i att ha ett varannan-dags-mående. Det är verkligen fascinerande hur snabbt själen glömmer. Hur det kan finnas vattentäta skott mellan att ”må bra” och att ”må dåligt”. När man mår bra kan man inte föreställa sig hur det känns att må dåligt trots att man mådde dåligt igår! Och tvärtom. Ibland måste man nästan lyfta blicken för att veta om stormen är borta, eller om det upplevda lugnet beror på lokalt och tillfälligt lä. Kanske befinner man sig rentav i stormens öga.

    Även om du skulle ha den diagnos du fruktar mest och oavsett vilken diagnos det är, så är jag övertygad om att du kan hitta någon med den diagnosen/symtombilden som trots detta har fått till ett fungerande liv. Någon som kan minska din rädsla för diagnosen genom att ge dig en spegel där du kan se dig själv för den du är, utan dina groteska föreställningar. Och som kan underlätta för dig att förstå dig själv. Kanske kan du hitta en sådan person via en patientförening eller liknande för den diagnos som du befarar att du har? Någon som kanske till och med kunde bli lite av en mentor för dig i ditt beslut om huruvida du ska göra en utredning eller inte, och kanske även på din resa mot en eventuell sådan? Även om beslutet såklart är ditt oavsett.

    Kram.

    Jag har en vän som jobbar i vården. Hen får inte söka hjälp/bli inlagd på sin arbetsplats. Nu bor vi i en storstad. Men du borde kunna söka hjälp i grannkommunen.

    Jag känner igen det med fasaden. Masken. Som aldrig går att släppa. Men ibland måste man våga släppa taget och kontrollen en stund, låta någon annan ha kontrollen medan man omsorterar sina kort.

    Trådstartaren

    Tack båda två för era svar, bara att få sätta ord på tankarna lindrar.

    Indigo Qugugo: jag tänker att du nog har rätt, hade behövt Ngn med liknande erfarenheter som kanske dämpade min skräck och föreställningar. Är så rädd att tappa kontrollen och att folk ska se en sida jag inte vill att de ska veta om, är så övertygad om att ingen kan tycka om hela mig❤️Hur gör man för att våga vara sig själv?
    Yellow Ruqeci: svårt att hålla den perfekta fasaden upp 24/7 och aldrig visa sig svag. Inte låta Ngn annan få övertaget. Och ändå. Fastän jag är en sådan kontrollmänniska så sker det ändå saker som jag efteråt skäms för och ångrar vilket gör att jag måste kontrollera mig ännu hårdare osv. Låter så fint när du säger att man kan låta Ngn annan ta över kontrollen medan man sorterar…har du Ngn som gör det för dig?❤️

    Jag har släppt masken och kontrollen när jag varit inlagd. Inte ens familjen fick veta hur nära döden jag var sist. Så jag kan inte släppa masken helt. Men fick hjälp eftersom jag släppte masken på avdelningen. Lite i taget.

    Jag kraschar tyvärr i botten varje gång innan jag ber om hjälp.

    Trådstartaren

    Yellow Ruqeci: får jag lov att fråga hur det kändes för dig att få släppa ”masken” Ngt när du var inlagd…var det skrämmande Lr en lättnad…Lr kanske både och?

    Låter ledsamt att behöva krascha i botten om igen💔😢Har du Ngn runt dig som fångar upp dig?

    Det var läskigt som fan. Som att blotta ett öppet sår som nån annan ska peta i.

    Har vänner. De fångar upp mig. Men jag försöker hålla masken då också. Men har två vänner som ser igenom den.

    Då blir jag arg och säger att de har fel! Fast de har rätt. Jag är bara rädd. Rädd att bli avslöjad och behöva blotta mitt inre. Mina hemliga tankar. Som är förbjudna. Som är skämmiga. Som är jobbiga. Det är nog andras förväntade reaktion som är den jobbigaste av allt.

    Trådstartaren

    Ibland tänker jag att jag aldrig hade dömt Ngn för sådana sidor jag själv är rädd att bli dömd för❤️Jag är hårdare mot mig själv än mot andra. Är övertygad om att ingen kan älska hela mig liksom….Därför finns det ingen som känner mig på riktigt, ytliga vänner har kommit och gått men jag har svårt att släppa in Ngn på riktigt.
    Förstår precis vad du menar om att blotta sånt man skäms för…vad är din största rädsla att Ngn ska se? Om du vill berätta förstås❤️

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.