Som ovanstående säger, hoppet finns kvar in i det sista. Jag har stått med snaran i handen, redo, och blivit räddad av en slump, en tillfällighet, en person som kom och sa nånting till mig och jag gav bort den och bröt ihop totalt och fick hjälp.
Finns det någon i din närhet du kan prata med? Nån som du litar på, som inte river ner himmel och jord för det du kommer berätta?
Behöver du stöd för att be om hjälp på psykiatrin?
Behöver du hjälp att åka till psykakuten?
Behöver du hjälp att säga som det är?
Behöver du hjälp att riva muren?
Behöver du hjälp att lyfta på masken?
Det är sånt min vän hjälpte mig med när jag åkte in. Hon sa ”STOPP OCH BELÄGG!” När läkaren först tänkte fylla på mitt förråd av sömnpiller så jag hade kommit en bra bit över 100. Inga fler piller. Jag blev inlagd istället.
Våga be om hjälp. Om inte nån i din närmaste närhet är en person som håller huvudet kallt, kanske nån du känner som inte står dig närmast? Nån som verkar reko. Nån som det inte ”spelar så stor roll” med om du blir avvisad ändå.
Räck ut handen. Se vem som tar den. Du behöver på riktigt stöd där du är nu. Det finns fler i din närhet som vill hjälpa dig, om de bara visste hur du mår. Svälj stoltheten en stund och be om hjälp. Det är skitsvårt, läskigt och jobbigt, jag vet. Men så värt det.
