Bipolär

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Hej!
    Berätta gärna om hur det är för er att leva med bipolarietet. Hur ni hanterar det och vad som hjälper/förvärrar.
    //bipolär

    Har precis accepterat att jag har diagnosen. Nu har jag glömt din fråga. Alltså det här forumet i appen är inte gjort för oss med dåligt arbetsminne.

    Jag dippar. Djupa depressioner med nära-döden-upplevelser.

    Piller på piller.

    Rutiner.

    Funkar någorlunda. Påväg ner i depp igen. Tjohoo vad jag ser fram emot det. Eller inte.

    För mig funkar det bra. Fick min diagnos i maj i år, är snart 30.
    Har en del skulder men har aldrig behövt vara sjukskriven för min sjukdom eller liksom stannat hemma pga mitt psykiska mående.
    Väldigt uppskattad kollega då man är extrem på alla sätt och ingen kan komma i närheten av ens hängivenhet när något behöver göras.
    Alltid haft lätt att skaffa jobb.

    Mitt första förhållande varade i 9 år och gick bra tills de inte gick alls och de tog slut. Har idag en ny partner som de går jättebra med och som är förstående.

    Har inte kunnat ta examen men eftersom jag alltid haft fantastiska referenser har jag kunnat få jobb jag inte egentligen har haft kompetens  för iallafall vilket gett mig bra ekonomi.

    Har endast litium karbonat jag äter dagligen men har oxascand jag kan ta om jag är för uppvarvad för att kunna sova.

    För mig svänger måendet fort. Hinner sällan slå botten innan jag är på väg upp igen. Just nu är jag deppig men skulle en ”normal störd” person  levt ens liv nu hade dom inte ens längre existerat så för mig är diagnosen mestadels positiv.

    Att inte träna mår jag sämre av, även äta onyttigt men också att ha för strama tyglar.

    Jag mår bra av musik, gym, pilla med småsaker och gamea.

    Jag fick min diagnos bipolär typ 2 för ungefär ett år sedan. På ett sätt var det en lättnad över att få reda på vad mitt mående handlat om i ca 10års tid. Men jag har fortfarande lite svårt att förstå mig på sjukdomen.
    Har svårt att förstå när jag är inne i ett skov med hypomani eftersom då känns allt fantastiskt men depressionerna är väldigt tunga. Jag är inne i en depression just nu och det är den absolut tuffaste omgången jag haft. Jag har inte kommit ur sängen, sovit otroligt mycket, svårt att äta, inte kommit ut och självmordstankar som jag inte haft förrut.
    Nu har läkaren ändrat min medicinering så jag hoppas att jag så småningom kommer ur denna skiten. Jag märker nu att det börjar gå åt rätt håll. Måste acceptera att det tar den tid det tar..

    Svårt och tungt, vilket det har varit i nästan hela mitt liv då jag trott att det ”bara” var depression. Tyvärr fick jag min diagnos väldigt sent, jag är 61 år och fick diagnosen för ett par månader sedan. Håller fortfarande på att vänja mig vid den, samtidigt som jag nog ser det som något bra för att jag äntligen kanske kan få en medicinering som fungerar. Har haft hypomanier, kortare perioder, men för övrigt djupa depressioner. Det har påverkat familjeliv, jobb och vänskap på ett negativt sätt, tyvärr. Jag hade önskat att jag fått hjälpen tidigare. Är fortfarande inte bra, min läkare håller på och ställer in medicinen. Men jag hoppas på bättre tider. Måste tro på det.

    Hej! Berätta gärna om hur det är för er att leva med bipolarietet. Hur ni hanterar det och vad som hjälper/förvärrar. //bipolär

    hej! Jag är under utredning av bipoläritet, borderline och adhd. Men är själv fullkomligt övertygad om att jag är bipolär (och en gnutta borderline). Min psykolog säger att det är väl ca 90 % sannolikhet att jag är bipolär. Och överläkaren på psykiatrin tvekade inte att skriva ut lamotrigin. Jag är helt hopplös på att pendla i humör och känslor. Vissa perioder vill jag inte leva längre. Då blir allt meningslöst och jag sjukskriver mig för jag kommer nästan inte ur sängen. Andra perioder är jag så uppfylld av lycka och glädje att jag är vaken dygnet runt. Har dock inte alls några strategier för att hantera det här ännu. Min strategi var min fd man som hjälpte mig jättemycket förut, och nu har jag tappat det…så nu är det mediciner, alkohol och självskadebeteende som är mina främsta strategier…inget att rekommendera direkt…hoppas på att medicinerna ska styra upp mig lite.

    Svårt och tungt, vilket det har varit i nästan hela mitt liv då jag trott att det ”bara” var depression. Tyvärr fick jag min diagnos väldigt sent, jag är 61 år och fick diagnosen för ett par månader sedan. Håller fortfarande på att vänja mig vid den, samtidigt som jag nog ser det som något bra för att jag äntligen kanske kan få en medicinering som fungerar. Har haft hypomanier, kortare perioder, men för övrigt djupa depressioner. Det har påverkat familjeliv, jobb och vänskap på ett negativt sätt, tyvärr. Jag hade önskat att jag fått hjälpen tidigare. Är fortfarande inte bra, min läkare håller på och ställer in medicinen. Men jag hoppas på bättre tider. Måste tro på det.

     

    Förstår dig, känns som min berättelse du återger. 61 år, fick diagnosen för 2 månader sedan. Haft svårt att acceptera det. Känns som om jag ”slösat” bort merparten av mitt liv. Belastar nära och kära. Det är en påfrestning för min omgivning. Har varit sjukskriven i 5 veckor. Skulle börja jobba, testade 2 halvdagar men det gick inte. Medicinen är inställd på det jag ska ha men jag känner mig fortfarande skör, tyvärr. Fått ny sjukskrivning på 2 veckor. Känns ena dagen som att jag kan jobba, andra dagen inte.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.