Hem > Forum > Depression > Jag fruktar inte rädslan att ta mitt eget liv

Jag fruktar inte rädslan att ta mitt eget liv

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har mått dåligt i några år nu. Det började med kroppskomplex och har utvecklats till depression, ångest och ätstörning. Vissa dagar känner jag lite glöd att kämpa mig ur mitt stadie. De flesta dagar ger jag nästan upp. Senaste tiden har bara varit så. Jag orkar inte med detta längre. Jag ser inget ljus, inget hopp. Allt är tungt och ser mörkt ut. Ser inte det som något jobbigt att ta mitt eget liv. Mer som en lättnad. Står inte ut längre, min hjärna orkar inte. Min kropp orkar inte. Vet inte vad jag ska ta mig till. Snälla säg att det finns någon som känner likadant.

    Jag har varit där. Det är fruktansvärt. Hade ett arbete som fullkomligt tog all min energi och livslust. Och ingen tog mig på allvar. Det var som att bli kastad långt ut i havet utan livboj. Men jag hittade min livbåt. Det kan vara lite svajigt fortfarande men överlag så sitter jag nu säkert i båten och får vardagen att fungera. Hoppet är det sista som överger en människa. Jag klarade mig utan utomstående hjälp, men har du fått någon slags professionell hjälp till att må bättre? Vi människor funkar så olika, och ibland kan det krävas både medicinering och/eller terapi för att kunna hantera sin situation och komma vidare. Så där ska du inte må….

    Som ovanstående säger, hoppet finns kvar in i det sista. Jag har stått med snaran i handen, redo, och blivit räddad av en slump, en tillfällighet, en person som kom och sa nånting till mig och jag gav bort den och bröt ihop totalt och fick hjälp.

    Finns det någon i din närhet du kan prata med? Nån som du litar på, som inte river ner himmel och jord för det du kommer berätta?

    Behöver du stöd för att be om hjälp på psykiatrin?
    Behöver du hjälp att åka till psykakuten?
    Behöver du hjälp att säga som det är?
    Behöver du hjälp att riva muren?
    Behöver du hjälp att lyfta på masken?

    Det är sånt min vän hjälpte mig med när jag åkte in. Hon sa ”STOPP OCH BELÄGG!” När läkaren först tänkte fylla på mitt förråd av sömnpiller så jag hade kommit en bra bit över 100. Inga fler piller. Jag blev inlagd istället.

    Våga be om hjälp. Om inte nån i din närmaste närhet är en person som håller huvudet kallt, kanske nån du känner som inte står dig närmast? Nån som verkar reko. Nån som det inte ”spelar så stor roll” med om du blir avvisad ändå.

    Räck ut handen. Se vem som tar den. Du behöver på riktigt stöd där du är nu. Det finns fler i din närhet som vill hjälpa dig, om de bara visste hur du mår. Svälj stoltheten en stund och be om hjälp. Det är skitsvårt, läskigt och jobbigt, jag vet. Men så värt det.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.