Jag brukar sällan dagdrömma om mig själv utan det är alltid andra som träffar varandra och olika saker som sker då. Jag har aldrig sett mig som tillräckligt intressant att drömma om 😉 Men jag är med i känslan som uppstår. Det är karaktärer som växer fram, en del har hängt med i flera år, andra har bleknat bort, nya har tillkommit. Det var en inre ”skatt” jag kunde ta till tidigare, ibland lite som en drog, fast utan biverkningar 😉 När jag var kär i någon var jag ockuperad av det och då behövde jag inte drogen dagdrömmeri på samma sätt. Vad skönt att du klarar att jobba med andra. Själv tycker jag man måste lämna ut sig på jobbet, alla pratar ju om sina liv och vill veta allt om ens eget liv. Det är mycket sånt prat på luncher, raster, aw osv . På ett jobb var jag den enda singeln så när det började en kille där försökte dom para ihop oss. Det var jättejobbigt, jag var inte intresserad. Det var en plåga att gå dit. Eller så är det skitsnack och mobbing, mycket kontroll som stressar och man måste alltid var på sin vakt. Kände att jag aldrig gjorde tillräckligt. Under en tid när jag jobbade drack jag flera gånger i veckan ( efter jobbet ) för att stå ut. Orkade inget annat än jobba, orkade knappt städa mitt hem och hade ingen ork till intressen. All tid på jobbet tog all min energi. Jag gick över till deltid men då blev min ekonomi lidande. Det är hemskt att man måste jobba heltid även fast man inte klarar av det. Allt är ju byggt på det. Men känner sig dålig om man inte klarar det psykiskt eller fysiskt. Mitt ex har oxå haft det tufft att stå ut på jobb. Han har varit med om många dåliga chefer och mobbing. Långt senare blev han headhuntad och fick bättre lön, bra chef och trivs hyfsat bra och är omtyckt av kollegor, men det är på tok för mycket istället så jag är rädd att han bränner ut sig. Ja en aktivitet som jag gick på varje månad är pausad pga corona. Men jag brukar göra ett grej 1-2 ggr i veckan där jag delvis träffar folk. Vi står 1,5 m från varandra. Jag håller med om att folk inte tänker på att hålla avstånd. Senaste veckan är det fler än någonsin i kollektivtrafiken och det blir allt svårare att hålla avstånd. Ju yngre desto mindre bryr dom sig, har jag märkt.
Nej vad tråkigt att du blivit av med dina karaktärer! Jag har mina kvar, även om det blir mindre och mindre faktiska handlingar för dem att bli inblandade i, om du förstår vad jag menar. Vet inte vad jag skulle göra utan dem, de är som personer som bor i min skalle!
Jag har väl haft tur med jobbet. Jobbar med IT-grejer och upplever inte att det är så mycket tjafs och intriger i den branchen. Eller så är jag för blind för att fatta sånt där, haha. Jag har aldrig haft några ‘boundaries’ om vad jag kan prata om, kan fläka ut mitt liv hur som helst till vem som vill lyssna (brukar inte vara så många!) så på så sätt har jag inga problem. Det är väl mest det att jag inte känner att det finns någon som kommer bli ‘min person’. Alla har redan någon, eller så är de bara ute efter tillfälliga, ytliga förbindelser.
Har inte varit kär i en riktig, existerande människa på många år. Vet inte om det ens är möjligt längre. Om man undermedvetet letar en massa fel..
Ja, visst är det hemskt att även de som inte kan jobba heltid måste göra det för att klara sig. Jag kan bara föreställa mig vad jobbigt det ska vara att ha försäkringskassa och arbetsförmedling och hela skiten hängande över sig. Och visst tar jobbet det mesta av ens ork, även om man trivs. Det är för övrigt det ENDA positiva med corona – jag får sova på mornarna! 😀 Behöver inte pendla till kontoret, woo woo.
Hoppas jag inte upprepar mig för mycket – det är nämligen en annan grej som kommit senaste åren – mitt minne har blivit vansinnigt dåligt. Kan ibland inte hålla reda på saker jag sagt / drömt / bara tänkt… Så det kan bli lite upprepningar ibland!
