Hem > Forum > Ensamhet > Meningslöst att leva utan vänner och anhöriga

Meningslöst att leva utan vänner och anhöriga

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 31 totalt)
30
  • Trådstartaren

    Mitt liv känns som en kamp varje dag. Har mycket smärtor, ångest, sömnsvårigheter och grubbel och skam inför att jag inte arbetar och saknar vänner/familj. Jag har försökt få vänner i hela mitt liv och är nu mellan 50-60 år…Det har varit lättare att få en kille att höra av sig och träffas  än att en tjejkompis gör det. Alltså har jag haft killar ( tidigare )men aldrig någonsin vänner. Nu är jag ensam och umgås bara med mitt ex men bara när han  har tid…jag har ingen som vill vara med mig, dela mitt liv.I skolan blev jag mobbad där var det varken tjejer eller killar som gillade mig. Om man träffar mig tror jag man tänkte att jag är ”normal”. Jag har inget som visar att jag är sjuk. Jag beter mig normalt och är välvårdad. Har alltid haft svårt att få sjukintyg fast jag har haft både svåra smärtor och svår ångest, utbrändhet och depression. Läkarna verkar tro att jag ljuger… Har ofta inte vara kvar på mina jobb. För där märks min osäkerhet, okoncentration och rädslor och att jag är sjuk för ofta. Jag står inte ut längre! Vad kan det vara som gör att jag har svårt att få vänner? Jag har försökt i måååånga år. Jag hjälper till, finns alltid där och lyssnar  och är lyhörd.  När jag träffar olika ”hjälppersoner” säger dom ofta att jag har kloka saker att säga, är insiktsfull, rolig och trevlig. Jag har tom märkt att många av hjälppersonerna glömmer av tiden när vi ses, vi bara pratar på…Så varför tycker inte andra människor att jag är intressant? Varför vill dom inte träffa mig eller höra av sig? Jag kan inte förstå detta! Jag har inte en enda anhörig. Det gör mig sårbar! Jag har ingen att ringa eller hälsa på när jag behöver komma bort, jag har ingen att anförtro mig åt när något går snett i livet. När jag träffat en man som jag är osäker på har jag ingen väninna att bolla med och få råd och tips. Ingen att låna pengar av när ekonomin är i botten. Ingen som stöttar och tröstar när jag är ledsen. Ingen att fika med, äta tillsammans med, ingen att promenera med. Ingen familj. Inte träffat någon hittills som har det så här! Hur kan man orka leva om man är så här ensam??? Någon som känner igen sig? Kan det verkligen bara vara jag?

    Ja, det skulle verkligen vara bra om fler som känner igen sig skrev här, och som har ungefär samma önskningar. Tänk att få en vän. Att få stöd, och att få stötta.

    Trådstartaren

    Ja, det skulle verkligen vara bra om fler som känner igen sig skrev här, och som har ungefär samma önskningar. Tänk att få en vän. Att få stöd, och att få stötta.

    Ja hoppas att man inte är ensam om att ha det så här?

    Ja hoppas att man inte är ensam om att ha det så här?

    Ensamhet och utanförskap är nog så väldigt mycket mer vanligt än vad man tror. Man förstår såklart att det finns fler, men det är nog som sagt så mycket mer vanligt än vad man tror. Det hjälper ju lite att tänka så, men men…

    när ja kände mig ensam och utanför (många, många år) skämtade min farsa att de borde finnas en klubb för oss

    man blir aldrig helt fri från de känslorna, de hör till paketet, alla har dem

    fast det är inte vad den här tråden handlar om

    kan bara säga att jag känner igen mig i det ni skriver

     

    Trådstartaren

    Tack för era svar! Är det någon som kommit ur sin ensamhet och isåfall, hur gjorde ni? Eller är det så att vissa människor är ”stämplade” att leva ensamma hela livet? Jag kan känna så, för jag har verkligen ansträngt mig och gjort mycket för att få vänner och relationer att hålla. Och då förväntar man sig resultat…Mitt ex har inte gjort särskilt mycket för att  relationen ska hålla. Han förväntar sig att jag bara ska finnas där. Han kan säga att han vill träffa mig en hel helg men ändrar sig kort tid innan och väljer att jobba istället. Och då förstår han inte ens att jag blir besviken och ledsen! Hur kan man inte förstå det? Han ger hela sin själ till jobbet. Där får inte ett enda misstag begås. Då får han panik. Men om han har gjort ett misstag i relationen är det snart glömt. Trots att jag bryr mig om andra, lyssnar och både ger och tar emot är det jag som förlorar, gång på gång. Alla partners har svikit mig, på olika sätt. Om inte dom själva har gjort slut har jag varit tvungen att göra slut, för att det helt enkelt är ohållbart. Jag är kvar så länge det går för jag vill alltid hitta lösningar. När det gäller bekanta är det alltid jag som måste höra av mig. I annat fall är jag glömd. Andra människor är helt enkelt alltid viktigare och intressantare än mig. Så har det varit så länge jag har levat. Vad är det då för mening att leva egentligen?

    Jag har visserligen en förälder (gammal, kommer inte finnas där för alltid) och en vän som jag fortfarande litar på, men hon bor inte i Sverige så vi ses sällan. Annars tycker jag att människor är så oberäkneliga. De säger en sak och gör något annat. De kommer med en massa lovord och löften, och sedan ’poff’ är de borta, har hittat någon annan, eller bara tappat lusten att hålla kontakt. Jag har också försökt massor med gånger att hitta någon vän som jag ’klickar’ med. De flesta passar jag inte ihop med, jag förstår dem inte och de förstår nog inte mig, eller tycker jag är för pessimistisk och hård eller något. Jag vet inte.

    Det största problemet med andra människor, för mig, är just det att de är så opålitliga. Det känns inte värt att lägga ner massa tid och energi på någon som kan försvinna helt utan varning. Då blir det att man håller det ytligt, inte släpper in dem. Så gör det inte lika ont när de försvinner sedan. Men visst är jag rädd att jag verkligen ska bli på riktigt ensam med ingen som känner mig alls kvar i världen. Det känns lite som att vara ’stämplad’, ja.

    Vad det är för mening att leva? Tror inte att det finns en uttalad mening. Men dö ska man ju ändå så småningom, så jag antar att det bara är lite bonustid i väntrummet så att säga. Jag kör på escapism; kollar mycket serier och filmer, läser böcker. Skriver lite – men hjärnan har blivit så paj av  (tror jag) stress och sorg, så det går nästan aldrig längre. Plus att det är inte så givande när ingen kommer läsa det.

    Högsta önskan är att kunna ha en hund, men det går inte när man jobbar heltid. Om jag lyckas ta mig till pensionen är det det första jag gör, går till ett hundhem och tar någon som ingen annan vill ha, en besläktad själ. Hundar är kärlek.

    Jag tog mig ur. Det var en lång och plågsam resa men det var muy värt det.

    Ingen är stämplad att vara ensam, är mitt perspektiv/erfrenhet/upplevelse och perspektiv. Jag trodde jag var det å de va en plågsam del av ensamheten. Del av min depression, sa många omkring mig, det enda det gav mig många gånger var känslor om att det var mitt fel att jag mådde som jag mådde.

    Det här skrev jag om min upplevelse av sista natten:

    ”Jag kan inte sova så jag går upp och tar ett glas vatten. Berit jobbar natt så vi pratar. ”Jag kan inte vara.” ”Jo det kan du.”.

    Nånting händer, jag dricker upp vattnet, säger god natt.

    Jag vaknar i en dörröppning. Bakom mig är mörker, kyla, oro, ensamhet, överlevnad. Framåt är ljus, okänt, liv. Jag tittar bakåt, tittar fram, tittar bakåt, tittar fram.

    Fuck it!

    Ingen dör, ingen bryter ihop, ingen exploderar i raseri. Inte jag, inte andra.

    Natt.

    Samma dörröpning: mörker, kyla, oro, ensamhet, men överlevnad? ljus, liv, osäkerhet.

    Jag tittar bakåt, vänder mig fram. Det som varit blir solitt, hårt som urberget, ogenomträngbart. Ingen överlevnad längre, inte längre en möjlighet, inte någonting, .

     

    The rest, as they say, is my story.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    ”Get busy living or get busy dying””

    Det sista är en del av mitt perspektiv och mitt val, och ett citat jag tycker om från filmen Shawshank Redemption.

    ”When in doubt, choose to live”

    -Sir Terry Pratchett

    Trådstartaren

    Jag har visserligen en förälder (gammal, kommer inte finnas där för alltid) och en vän som jag fortfarande litar på, men hon bor inte i Sverige så vi ses sällan. Annars tycker jag att människor är så oberäkneliga. De säger en sak och gör något annat. De kommer med en massa lovord och löften, och sedan ’poff’ är de borta, har hittat någon annan, eller bara tappat lusten att hålla kontakt. Jag har också försökt massor med gånger att hitta någon vän som jag ’klickar’ med. De flesta passar jag inte ihop med, jag förstår dem inte och de förstår nog inte mig, eller tycker jag är för pessimistisk och hård eller något. Jag vet inte. Det största problemet med andra människor, för mig, är just det att de är så opålitliga. Det känns inte värt att lägga ner massa tid och energi på någon som kan försvinna helt utan varning. Då blir det att man håller det ytligt, inte släpper in dem. Så gör det inte lika ont när de försvinner sedan. Men visst är jag rädd att jag verkligen ska bli på riktigt ensam med ingen som känner mig alls kvar i världen. Det känns lite som att vara ’stämplad’, ja. Vad det är för mening att leva? Tror inte att det finns en uttalad mening. Men dö ska man ju ändå så småningom, så jag antar att det bara är lite bonustid i väntrummet så att säga. Jag kör på escapism; kollar mycket serier och filmer, läser böcker. Skriver lite – men hjärnan har blivit så paj av (tror jag) stress och sorg, så det går nästan aldrig längre. Plus att det är inte så givande när ingen kommer läsa det. Högsta önskan är att kunna ha en hund, men det går inte när man jobbar heltid. Om jag lyckas ta mig till pensionen är det det första jag gör, går till ett hundhem och tar någon som ingen annan vill ha, en besläktad själ. Hundar är kärlek.

    Jag upplever också att det är svårt att klicka med någon. Det är mycket glada miner och frågor men inget som följs upp med mer djupare intresse. Det är mycket skratt, tjo och tjim…Jag har inte så lätt för den sortens kontakter som är ytliga, jag träffar ofta på det i olika sammanhang, som på dom arbetsplatser jag var på när jag jobbade och när jag tagit mig ut på olika aktiviteter för att träffa folk eller fester jag varit på när jag var yngre. Nu tycker jag mest det är jobbigt att alla frågor börjar med vad jag sysslar med och redan där blir jag misstänkliggjord/stämplad eller så ser dom besvikna ut, för dom tror ofta att jag jobbar med något intressant. Och fråga två är alltid vad jobbade du innan du blev sjukskriven…Eller vad pluggade du? Jag hade väldigt tråkiga jobb och har aldrig pluggat. Då blir dom alltid konfunderade och säger typ okeeej… Och det blir aldrig en bra start. Jag hade gärna sluppit den frågan. Men då måste jag ta mig ut till lokaler för folk med psykisk ohälsa/kommunal dagverksamhet där det är mer rumsrent att vara långtidssjuk eller ha enkla jobb. Jag har besökt många såna ställen utan att hitta personer jag kan prata med utan mest blivit deppig av dom som var där och av stället i sin helhet. Jag är otroligt känslig för stämningar och miljöer. Ja escapism är härligt, jag frossar i olika poddavsnitt  just nu. Då kan jag gå samtidigt och jag slipper grubbla lika mycket. Ibland läser jag men just nu har jag ingen ro till det. Tidigare dagdrömde jag intensivt men känner inte längre att jag har fantasi nog och blir inte upprymd av det, som jag blev för flera år sen. Jag tycker oxå om hundar och andra djur med.Jag brukar gå till ett ställe där en katt huserar. Han hälsar alltid vid grinden och ibland han ligger han ihopkrupen och har somnat mitt på gräsmattan, så som är så typiskt gamla katter. Dom som bor där undrade säkert varför jag strök omkring där…men efter jag vinkat några gånger har jag vågat mig på att prata, frågat om katten och nu vinkar ägarna glatt tillbaka när dom ser mig 🙂 Det betyder mycket att känna sig lite accepterad, trots att jag betett mig lite udda. Jag skulle också skaffa katt om jag bodde så. Men där jag bor nu tycker jag inte att det är optimalt men jag har haft flera katter tidigare. Nyligen såg jag en svart huggorm i skogen som hade sin bostad mellan några stenar i en glänta. Jag återvände några dagar senare och då låg den ihopslingrad och solade där. Jag gillar våren för att man ser så mycket djur. Försöker lära mig nya fågelläten just nu.

    Tidigare dagdrömde jag intensivt men känner inte längre att jag har fantasi nog och blir inte upprymd av det, som jag blev för flera år sen.

    Ja! Samma här – brukade alltid göra det tidigare. Hitta på historier och grejer i huvudet. Som att ha sin egen serie att följa. Och så brukade jag undra vad ’vanliga’ människor tänkte på hela tiden! Haha. Nu vet jag. Man tänker på allt möjligt skit. Vad man ska äta, att man måste städa, etc. Bläh. Men fantasin verkar ha flugit sin kos. Det tar liksom emot bara att tänka. Jag vet inte om det bara blir så med åldern (mid -40s) eller om det på riktigt är för att man har varit för mycket ledsen. Och kanske druckit lite onödigt mycket ibland. Undrar om det finns något sätt att öva upp det, få tillbaks det.

    Poddar är ju skitbra, och ljudböcker! Tråkigt att du inte bor så att du kan ha en katt nu. Men lite mysigt att ha en att gå och hälsa på i alla fall!

    Jag klarar inte av att ta mig hemifrån. Får ledsagning 2 ggr i veckan. Jag kommer inte se eller höra en människa förrän på tisdag. Jag kan stirra på telefonen i timmar i hop om att ett mirakel ska ske.

    Trådstartaren

    Ja! Samma här – brukade alltid göra det tidigare. Hitta på historier och grejer i huvudet. Som att ha sin egen serie att följa. Och så brukade jag undra vad ’vanliga’ människor tänkte på hela tiden! Haha. Nu vet jag. Man tänker på allt möjligt skit. Vad man ska äta, att man måste städa, etc. Bläh. Men fantasin verkar ha flugit sin kos. Det tar liksom emot bara att tänka. Jag vet inte om det bara blir så med åldern (mid -40s) eller om det på riktigt är för att man har varit för mycket ledsen. Och kanske druckit lite onödigt mycket ibland. Undrar om det finns något sätt att öva upp det, få tillbaks det. Poddar är ju skitbra, och ljudböcker! Tråkigt att du inte bor så att du kan ha en katt nu. Men lite mysigt att ha en att gå och hälsa på i alla fall!

    Vad roligt att höra att du oxå hittade på historier. Ja jag tror att det är åldern som gör att man inte kan känns så starkt för fantasier längre. Det är en dimension som för mig helt upphörde vid 45+ och gjort att jag lever som i en gråskala hela tiden. Känner aldrig eufori och sällan  glädje. Jag drack när jag var yngre men nu har jag ingen behållning av alkohol längre, som att jag fått ett inbyggt antabus..Jag kan inte komma på något som är bra med att nå medelåldern. Jag önskar att jag kunde känna så stark förväntan som jag kunde förr. Jag undrar om jag kan bli förälskad igen. Men jag kan inte tänka mig att det skulle finnas någon jag kan bli kär i och att det blir besvarat. Tycker att relationer är krångligt, med alla olika behov och skilda viljor. Ja det är mysigt att kunna ta sig till den katten. Jag kommer nog träffa den i morgon 🙂

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 31 totalt)
30

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.