Hem > Forum > Corona > Konstant rädsla i 2,5 år

Konstant rädsla i 2,5 år

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Nu har jag levt med konstant rädsla för att bli smittad av covd  24/7 o 2,5 år.

    Har inte fått det än. Är fullvaccinerad och tänker även ta 4e vaccindosen när den erbjus.

    Men det börjar sätta sina spår i mitt psyke, av denna konstanta rädsla. Jag går o terapi för det och mycket HAR blivit ENORMT mycket bättre.

    Men det är denna rädsla som ligger som fastspikad djupt inne som jag INTE får bukt med trots terapi.

    Den börjar ta mig neråt och neråt och har dagligen känslan att jag bara överlever, inte lever.

    Så mycket tid jag förlorat på ren skit.

    Sååå tröttsamt att hela tiden ha denna vaksamhet och djupa rädslan inombords. Den tar på krafterna.

    Nån som har erfarenhet att ha kommit ur den? Ju mer medierna skriver om det ju mer accelererar rädslan.

    Jag kan inte vara ensam….

    <3 Absolut, tog mig ur det. Blev smittad faktiskt ganska illa kvickt när jag inte längre var försiktig. Räckte i princip med en utekväll så blev jag sjuk. Det var helt makalöst vad lite sjuk jag blev. Kände stor sorg kring det på ett sätt, eftersom jag precis som du varit så försiktig. Hade jag vetat om att det bara handlade om en förkylning (tagit tre doser, senaste i januari) hade jag absolut inte isolerat mig på det sättet som jag har gjort. Kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns extremt sorgligt att vara rädd för något som var så ofarligt. Jag är i riskgrupp men det märktes definitivt inte. Så ska man applicera det här på din situation kanske man kan tänka sig att efter den 4e sprutan kan du försöka litegrann att vara mindre försiktig?

    Det kostar verkligen på, mentalt inte minst, att vara så rädd. Har kvar lite såna tendenser fortfarande. Man har väl blivit så van, också. En ny vana typ man skaffat sig att akta sig för hostande människor? Precis som man aktar sig för annat som man lärt sig kan vara farligt? Med facit i hand önskar jag att jag blev smittad för länge, länge sedan.

    Trådstartaren

    <3 Absolut, tog mig ur det. Blev smittad faktiskt ganska illa kvickt när jag inte längre var försiktig. Räckte i princip med en utekväll så blev jag sjuk. Det var helt makalöst vad lite sjuk jag blev. Kände stor sorg kring det på ett sätt, eftersom jag precis som du varit så försiktig. Hade jag vetat om att det bara handlade om en förkylning (tagit tre doser, senaste i januari) hade jag absolut inte isolerat mig på det sättet som jag har gjort. Kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns extremt sorgligt att vara rädd för något som var så ofarligt. Jag är i riskgrupp men det märktes definitivt inte. Så ska man applicera det här på din situation kanske man kan tänka sig att efter den 4e sprutan kan du försöka litegrann att vara mindre försiktig? Det kostar verkligen på, mentalt inte minst, att vara så rädd. Har kvar lite såna tendenser fortfarande. Man har väl blivit så van, också. En ny vana typ man skaffat sig att akta sig för hostande människor? Precis som man aktar sig för annat som man lärt sig kan vara farligt? T

    Det jag är mest rädd för är för att jag/man inte vet HUR sjuk man blir och HUR sjukdomen slår.

    Jag är INTE rädd för att vara sjuk, utan det är osäkerheten HUR sjuk jag blir.

    Vanlig influensa vet man ju till viss del.att man klarar, men Covid är något annat.

    Så ofarlig vill jag inte säga att sjukdomen är, även om de flesta blir lindrigt sjuka.

    Men ja, när man fått 4e sprutan, då hoppas jsg att jag kan leva mer. Inget liv direkt nu, även om jag rör mig i samhället. Har den konstanta rädslan med mig 24/7. Den påverkar både mig och min familj MYCKET  negativt.

    Rädslan hindrar mig från att leva. Rädslan tar en massa skittid som jag skulle kunna lägga på något bättre.

    Hoppas jag inte är ensam.

    Nämen precis, så resonerade jag också. Övertygad dessutom om att just jag skulle bli så allvarligt sjuk att det var intensiven som väntade. Hade alltså exakt samma rädsla. Satt isolerad ungefär 1,5 år. Alltså så pass att jag fixade hemleverans med mat, besökte inte en enda affär osv. Faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, det var nära självmord. När jag sedan blev sjuk för några veckor sedan måste jag säga att det samtidigt var en befrielse att få reda på ifall just jag skulle bli supersjuk. Det var inte så att jag medvetet ville bli sjuk men jag kände att priset hade blivit för högt i relation till den lilla vetskapen man utgår ifrån. Alltså sannolikheten att man ska bli dödssjuk efter 3-4 sprutor om man är under pensionsåldern. Den har man ju hört är oerhört låg. Omikron säger de dessutom sätter sig högre upp än i lungorna, det kan jag också intyga. Lite mild hosta på sin höjd.

    Har du släktingar du kan kolla på hur de reagerat efter blivit smittade? I min släkt har ingen blivit särskilt påverkade. Tänker att det kan ge en fingervisning hur man kan reagera?

    Det konstiga är inte att vara rädd för Covid. Det är ett nytt virus som vi inte vet allt om ännu och mycket av det vi vet är… inte bra. Det var en sak när vi alla satt i samma båt, media, regeringen och folk i allmänhet var överens om att försöka undvika att bli smittad var det enda rimliga. Det är det fortfarande, bara att ekonomi och ’att folk inte ska känna oro’ har tagit överhanden och alla har – tvärt emot forskning, rim och reson – bestämt sig för att det ’är över’. Så det är inte dig det är fel på! Att vara rädd och försiktig och inte vilja bli sjuk är NORMALT – men vi blir gaslightade av ett helt samhälle så självklart känner man att det är man själv som är konstig. Det är det inte.

    Så att vara rädd är normalt och friskt. Att låta den rädslan styra hela sitt liv så att man knappt känner att man har ett liv längre – det är ju inte bra. Det finns sätt att skydda sig och minska risken. Du har redan vaccinerat dig – det skyddar troligen fortfarande mot att bli svårt sjuk. Sedan kan man använda andningsskydd om man måste vara bland folk. Inte tandläkarmunskydd alltså, de hade bara fungerat om alla använt men så vet vi ju nu att det aldrig kommer att bli – men FFP2/3 munskydd. Twitter har bra diskussioner om covid med läkare och folk som vet vad de pratar om. Att känna sig mindre ensam har absolut hjälpt mig. Att bli av med gaslightingkänslan av att det skulle vara något fel på en för att man inte vill bli sjuk.

    Ibland får man kanske också rulla magasinet, köra lite rysk roulette. Jag träffar folk ibland – när vi inte är mitt uppe i en smittovåg – och lite nervöst är det ju i några dagar innan man vet om man klarat sig. Men begränsar man sina kontakter till de nödvändiga, skyddar sig när man kan, och liksom försöker acceptera den kvarstående osäkerheten så tycker jag att det känns okej. Det som är långt ifrån okej är ensamheten om att ens vara medveten om faran. Samhället som skickar en massa människor rätt in i sjukdom och död hellre än implementerar adekvat smittskydd. Hela grejen är fruktansvärt absurd och jag vill inte att du ska gå och tänka mer att det är du som är konstig!

    Du vet, det verkar för mig att du inte borde oroa dig för det så mycket, försök att studera detta ämne för att ta reda på mer och lugna ner allt detta där. Jag hoppas att du kommer att lyckas och allt kommer att bli bra där..

    • Detta svar redigerades för 4 dagar sedan av en moderator.

    Länk till helt irrelevant material. Men absolut, läsa på kan man göra – skulle recommendera WHO, världshälsoorganisationen, för det i detta fallet, samt forskningsrapporter. Inte någons personliga blogg.

    Trådstartaren

    Det tar på kropp och knopp att konstant akta sig och vara rädd. Dessutom är jag sjukt less på att själv förknippa mig med covidrädsla hela tiden. Börjar gå till absurdum känner jag. Blir sedan så besviken och heligt förbannad på mig själv när jag inte kan leverera det jag själv önskar.

    Blir så frustrerad och ledsen över det.

    Jag HAR kommit jättelångt, men vill få bort det helt. Ungefär som när man bantar,  går bra tills det är 1-2 kg kvar…tar evigheter och motivationen tryter.

    Så oerhört ledsen över I mina ögon extremt dåliga prestation…

    Absolut tar det på en att vara vaksam och behöva tänka sig för. Det är ju därför alla skiter i det (och därför det ser ut som det gör).

    Jag förstår hur du känner och varför du känner som du gör men jag tycker att du är orättvis mot dig själv. Du känner dig besviken och förbannad för att du reagerar helt naturligt och vettigt. Tycker du ska vara snäll mot dig själv, tänka att självklart är du rädd för någonting otäckt, du försöker skydda dig själv. Att sedan slå på sig själv när man inte orkar gå mot sin natur och inte lyckas tvinga sig själv att inte vara rädd för faran, det är klart att du mår dåligt då. Är det situationer man inte kan undvika så får man väl tänka att ’jag är rädd men jag gör det ändå’ och göra det så säkert man kan med de medel som finns. Det är en jobbig tid vi har. Var rädd om dig själv och snäll mot dig själv. Det är inget fel på dig, du funkar som människan alltid har funkat, annars hade vi varit utdöda redan.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.