Hem > Forum > Karantän > Isoleringen

Isoleringen

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är van att vara ensam, varit det sen jag var barn. Men denna pga Corona är så mycket värre. Den sliter i mig. Pendlar mellan raseri och förtvivlan. Maktlösheten är total. Och att det inte finns något ”sen”. Livet kan inte gå tillbaks till hur det var innan. Senaste veckan har jag levt i tystnad. Inga ljud på mobilen. Lite tv. Det har varit skönt. Fast jag längtar efter att finnas i något sammanhang. Vill inte prata/lyssna på diagnoser, elände, skilsmässor. Vill gapskratta åt det absurda i livet. Det är min överlevnad. Och den är skitorolig, den svarta humorn som bara folk som varit i underjorden förstår och uppskattar.

    Ja, svart humor är guld! Älskar också när man kan skratta åt skiten. Livet, vilken jävla idé.

    Men varför tror du inte att det finns något ’sen’? Det kommer ju inte vara såhär för evigt. De kommer hitta ett vaccin eller behandling och sedan kommer allt rulla på tills nästa katastrof / pandemi / whatever kommer. Då kommer vi titta tillbaka och tänka, fan, corona var ju ingenting, tar den igen istället för det här… haha.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.