Meningslöst att leva utan vänner och anhöriga

Anonym skrev:

Jag klarar inte av att ta mig hemifrån. Får ledsagning 2 ggr i veckan. Jag kommer inte se eller höra en människa förrän på tisdag. Jag kan stirra på telefonen i timmar i hop om att ett mirakel ska ske.

Har du någon du kan kontakta på telefon? Jag vet hur det är, får sällan telefonsamtal. Ska du göra något roligt med ledsagaren i morgon? Berätta gärna.

Nej, jag har ingen jag kan kontakta utanför arbetstid.

Jag ska ut och shoppa med ledsagaren i morgon, råttfällor 🙂

Vi får inte göra något som har att göra med att sköta mitt hem men man kan väl shoppa råttfällor, vi kanske hittar godis till katterna. Vi riggar nog fällorna och bygger på kattrappan med, men vi får nog göra så med en kopp kaffe i handen. Dricka kaffe är det enda vi får göra när jag är för dålig för annat men vem sitter och dricker kaffe i 4 timmar.

Vi får i alla fall utlopp för kreativitet när vi behöver beskriva vad vi gör så kommunnissarna tror att vi gör det de anser är lämpligt för mig.

Varför får ni inte fixa något som har med ditt hem att göra? Kan  du ordna med ett boendestöd från kommunen som  kan hjälpa dig hemma? Boendestöd var det enda dom ville pracka på mig när jag gick till psykiatrin men det var ironiskt nog det enda jag inte behövde…Jag har jättesvårt att släppa in människor som inte är mina nära vänner, i mitt hem. Men jag behövde någon att prata med och bearbeta mina problem med, det fick jag däremot inte…Fångar inte din katt råttorna? Min mammas katt åt upp nästan allt levande  i närheten där hon bodde ( på landet ) 😀

[Teal Vydicu]

Anonym skrev:

Jag önskar att jag kunde känna så stark förväntan som jag kunde förr. Jag undrar om jag kan bli förälskad igen. Men jag kan inte tänka mig att det skulle finnas någon jag kan bli kär i och att det blir besvarat. Tycker att relationer är krångligt, med alla olika behov och skilda viljor.

Förväntan är något jag har fått jobba aktivt med att sluta känna. Det leder alltid till besvikelse. Så fort man känner det där pirret så vet man att det kommer bli ett högt fall ner i skiten. Jag önskar däremot också att jag skulle få bli förälskad en gång till i livet. Kan inte riktigt se hur det ska gå till då jag har så fruktansvärt svårt att klicka med folk – och nu för tiden knappast träffar några nya människor heller – men ändå, det är en dröm som är svår att utrota.

Då, när du kände att dagdrömmarna upphörde, var du redan i samma situation som nu? Dvs att du kände dig ensam och och inte kunde jobba och så? För jag tänker att ensamhet och sånt kan göra att man tappar kreativiteten, att det kanske inte bara har med ålder att göra? Jag vet att jag var mycket mer kreativ när jag inte bodde ensam. Fast då var jag ju yngre också, så det är svårt att veta vilket som är den riktiga boven…

 

Det är större skogsmus jag har fått in och de har bosatt sig i mellantaket så katterna som inte kan klämma sig igenom små hål når inte. Hopplöst de attans djuren är för stora för musfällor och för små för råttfällor.

Jag vägrar ta emot boendestöd. Jag är placerad inom personkrets 1 i LSS och ska i första hand erbjudas hjälp inom den lagen. Kommunen skämms dock inte att inför både habiliteringen och psykiatrin deklarera att de inte utreder ansökningar om stöd enligt LSS om de kommer från mig.

Dessutom är mitt största problem att jag blir väldigt utagerande om jag utsätts för mycket yttre stimuli samt när människor beter sig på ett sätt som gör världen obegriplig. När jag hade assistans var detta ett stort problem, nu anses ledsagaren inte motivera mig att vilja gå ut och det är det som är meningen med ledsagning. Den verkliga orsaken till att vi inte tar oss ut är att det finns risk för att jag skadar både mig och andra.

Jag befinner mig antagligen i en maktkamp jag inte begriper mig på.

Fantasin med dagdrömmarna slutade när jag träffade min senaste partner. Då var det honom allt kretsade kring. Men med partnern innan kunde jag fortfarande ta till det när det var dåligt mellan oss. Då kunde jag försvinna i min egen bubbla och glömma allt utanför. Det funkade även när jag var singel, iallafall periodvis. Det är stendött nu. Det är därför jag tror det är åldern. Arbete har aldrig gjort att jag mått bättre, ofta tvärtom. Det var ofta extremt ångestfyllt eller bara tråkigt…Jag har svårt att träffa och umgås med folk som jag inte valt. Liksom du klickar jag med få människor och då kan jobbet bli en plåga  bara av den orsaken. På arbetsplatser där jag jobbat ensam har jag ägnat mig mycket åt dagdrömmeri för att orka stå ut hela dagen. Jag har tappat hoppet om allt i livet så det finns inte så mycket att bygga på i dagdrömmarna. Det är som att något har hänt med  hjärnan.När jag var yngre kunde jag fortfarande tänka att någon skulle finnas för mig och bygga “luftslott” kring det och det gav energi. Men nu är jag mer luttrad och vet hur svårt det är att träffa folk jag klickar med. Jag går på ett par aktiviteter ibland men har inte hittat någon där som förstår mig eller är på samma nivå känslomässigt och intellektuellt. Samtalen blir ofta platta och tråkiga. Oftast vill jag bara åka hem. Gör du något på fritiden där du träffar folk? Hur fungerar det isåfall?

Anonym skrev:

Det är större skogsmus jag har fått in och de har bosatt sig i mellantaket så katterna som inte kan klämma sig igenom små hål når inte. Hopplöst de attans djuren är för stora för musfällor och för små för råttfällor. Jag vägrar ta emot boendestöd. Jag är placerad inom personkrets 1 i LSS och ska i första hand erbjudas hjälp inom den lagen. Kommunen skämms dock inte att inför både habiliteringen och psykiatrin deklarera att de inte utreder ansökningar om stöd enligt LSS om de kommer från mig. Dessutom är mitt största problem att jag blir väldigt utagerande om jag utsätts för mycket yttre stimuli samt när människor beter sig på ett sätt som gör världen obegriplig. När jag hade assistans var detta ett stort problem, nu anses ledsagaren inte motivera mig att vilja gå ut och det är det som är meningen med ledsagning. Den verkliga orsaken till att vi inte tar oss ut är att det finns risk för att jag skadar både mig och andra. Jag befinner mig antagligen i en maktkamp jag inte begriper mig på.

Då förstår jag att katterna inte kan ta dom…fast tar sig aldrig mössen  ut från det utrymmet?  Din situation låter verkligen besvärlig! Vad tråkigt att du inte får hjälp inom LSS om du är berättigad till det. Måste vara väldigt besvärligt att inte kunna ta sig ut när du kan vara en fara för dig själv och andra. Jobbigt att inte kunna ha den kontrollen! Vad har du för katter förresten?

2 vildkatter;) Den ena är gul med drag av norskskogskatt och den andre svart med drag av siames. Båda är kastrerade hanar.

Mössen tar sig inte riktigt in i huset utan i ett förvaringsutrymmen där de tuggar på det mesta. Det är också där proppskåpet är. Grillad mus är illa men katterna vill jag inte ha där. Gissar att jag upptäckt dem sent då de inte varit i själva huset. Desutom är mina misar helst inte inne på natten och möss är inte dumma.

Jag dagdrömmer också rätt mycket. Läste att vi människor behöver dagdrömma det är vuxnas motsvarighet till lek och att vi är beroende av det för att utvecklas.

Anonym skrev:

2 vildkatter;) Den ena är gul med drag av norskskogskatt och den andre svart med drag av siames. Båda är kastrerade hanar. Mössen tar sig inte riktigt in i huset utan i ett förvaringsutrymmen där de tuggar på det mesta. Det är också där proppskåpet är. Grillad mus är illa men katterna vill jag inte ha där. Gissar att jag upptäckt dem sent då de inte varit i själva huset. Desutom är mina misar helst inte inne på natten och möss är inte dumma. Jag dagdrömmer också rätt mycket. Läste att vi människor behöver dagdrömma det är vuxnas motsvarighet till lek och att vi är beroende av det för att utvecklas.

Låter som härliga katter. Gula katter brukar ha mycket personlighet 🙂 Visst är det nästan bara hankatter som blir gula? Och siameser är verkligen speciella katter lite mystiska. Jag brukar passa på att träffa på en gammal katt vid en grind till ett hus, när jag gör ett ärende i närheten. Han är 18 år, bondkatt/huskatt. Han är gul eller om man säger orange (?) med lite vitt. Åh det är så typiskt att möss alltid ska till proppskåp, som att dom vill bli grillade haha 😉

[Teal Vydicu]

Anonym skrev:

Samtalen blir ofta platta och tråkiga. Oftast vill jag bara åka hem. Gör du något på fritiden där du träffar folk? Hur fungerar det isåfall?

Nu fattar jag vad du menar med dagdrömmar, alltså fantasier om sig själv och sitt eget liv, typ att man ska träffa någon, vinna pengar etc! Mina fantasier har sällan handlat om mig. Jag är inte huvudperson ens i mitt eget liv 😀 Det har varit andra karaktärer och situationer som är mer intressanta än mitt eget liv. Men det blir som sagt svårare och svårare.

Just nu träffar jag knappt några människor alls pga viruset. Brukar cykla ut och träffa min mamma på avstånd någon gång i veckan eller så. Innan dess kunde jag träffa folk ibland, men precis som du säger, det kan bli platt och jobbigt och jag vill bara hem. Har inga problem med ytliga kontakter på jobbet, det är liksom en annan grej. Men ingen av dem känner mig eller jag känner dem på någon djupare nivå – det är bara folk man jobbar med. Det jag saknar är den där djupare kontakten när man verkligen passar ihop med någon, tänker lika, får utbyte av varandra. Det verkar helt omöjligt att hitta någon sådan.

Har du några aktiviteter som fortfarande går att göra nu? Så otroligt trött på att sitta inne och när jag går ut blir jag bara förbannad på folk som inte håller avstånd.

Fantasier behöver inte vara om sig själv. Tänk som barn leker, de är mammor, hårfrisörskor, läkare m.m.

Men det är klart man kan inte dagdrömma för mycket.

Jag stickar, bara rätstickning, en halsduk, virkar grytlappar om jag orkar, löser soduko när det fungerar. Skaffade Rubiks kub, helt omöjligt :). Läser, här får vi låna många fler e-böcker på biblioteket nu. Gått med i detta forum. Spelar spel på plattan, det brukar jag inte göra nu provar jag jättemånga. Så målar jag paint by nummers tavlor, lägger pussel. Läser högt och låtsas att jag har publik. Målar i mindfulness målarböcker. Försöker lära mig kalligrafi. Sitter ute så mycket jag kan. Lyssnar på ljudböcker. Mycket fungerar inte nu för jag mår psykiskt väldigt dåligt. Innan jag började må så dåliiģg fungerade  det.

Prova nått nytt! Varning för Rubiks kub :))

Teal Vydicu skrev:

Nu fattar jag vad du menar med dagdrömmar, alltså fantasier om sig själv och sitt eget liv, typ att man ska träffa någon, vinna pengar etc! Mina fantasier har sällan handlat om mig. Jag är inte huvudperson ens i mitt eget liv 😀 Det har varit andra karaktärer och situationer som är mer intressanta än mitt eget liv. Men det blir som sagt svårare och svårare. Just nu träffar jag knappt några människor alls pga viruset. Brukar cykla ut och träffa min mamma på avstånd någon gång i veckan eller så. Innan dess kunde jag träffa folk ibland, men precis som du säger, det kan bli platt och jobbigt och jag vill bara hem. Har inga problem med ytliga kontakter på jobbet, det är liksom en annan grej. Men ingen av dem känner mig eller jag känner dem på någon djupare nivå – det är bara folk man jobbar med. Det jag saknar är den där djupare kontakten när man verkligen passar ihop med någon, tänker lika, får utbyte av varandra. Det verkar helt omöjligt att hitta någon sådan. Har du några aktiviteter som fortfarande går att göra nu? Så otroligt trött på att sitta inne och när jag går ut blir jag bara förbannad på folk som inte håller avstånd.

Jag brukar sällan dagdrömma om mig själv utan det är alltid andra som träffar varandra och olika saker som sker då. Jag har aldrig sett mig som tillräckligt intressant att drömma om 😉  Men jag är med i känslan som uppstår. Det är karaktärer som växer fram, en del har hängt med i flera år, andra har bleknat bort, nya har tillkommit. Det var en inre “skatt” jag kunde ta till tidigare, ibland lite som en drog, fast utan biverkningar 😉 När jag var kär i någon var jag ockuperad av det och då behövde jag inte drogen dagdrömmeri på samma sätt. Vad skönt att du klarar att jobba med andra. Själv tycker jag man måste lämna ut sig på jobbet, alla pratar ju om sina liv och vill veta allt om ens eget liv. Det är mycket sånt prat på luncher, raster, aw osv . På ett jobb var jag den enda singeln så  när det började en kille där försökte dom para ihop oss. Det var jättejobbigt, jag var inte intresserad. Det var en plåga att gå dit. Eller så är det skitsnack och mobbing, mycket kontroll som stressar och man måste alltid var på sin vakt. Kände att jag aldrig gjorde tillräckligt. Under en tid när jag jobbade drack jag flera gånger i veckan ( efter jobbet ) för att stå ut. Orkade inget annat än jobba, orkade knappt städa mitt hem och hade ingen ork till intressen. All tid på jobbet tog all min energi. Jag gick över till deltid men då blev min ekonomi lidande. Det är hemskt att man måste jobba heltid även fast man inte klarar av det. Allt är ju byggt på det. Men känner sig dålig om man inte klarar det psykiskt eller fysiskt. Mitt ex har oxå haft det tufft att stå ut på jobb. Han har  varit med om många dåliga  chefer och mobbing. Långt senare blev han headhuntad och fick bättre lön, bra chef och trivs hyfsat bra och är omtyckt av kollegor, men det är på tok för mycket istället så jag är rädd att han bränner ut sig. Ja en aktivitet som jag gick på varje månad är pausad pga corona. Men jag brukar göra ett grej 1-2 ggr i veckan där jag delvis träffar folk. Vi står 1,5 m från varandra. Jag håller med om att folk inte tänker på att hålla avstånd. Senaste veckan är det fler än någonsin i kollektivtrafiken och det blir allt svårare att hålla avstånd. Ju yngre desto mindre bryr dom sig, har jag märkt.