Jag har visserligen en förälder (gammal, kommer inte finnas där för alltid) och en vän som jag fortfarande litar på, men hon bor inte i Sverige så vi ses sällan. Annars tycker jag att människor är så oberäkneliga. De säger en sak och gör något annat. De kommer med en massa lovord och löften, och sedan ‘poff’ är de borta, har hittat någon annan, eller bara tappat lusten att hålla kontakt. Jag har också försökt massor med gånger att hitta någon vän som jag ‘klickar’ med. De flesta passar jag inte ihop med, jag förstår dem inte och de förstår nog inte mig, eller tycker jag är för pessimistisk och hård eller något. Jag vet inte.
Det största problemet med andra människor, för mig, är just det att de är så opålitliga. Det känns inte värt att lägga ner massa tid och energi på någon som kan försvinna helt utan varning. Då blir det att man håller det ytligt, inte släpper in dem. Så gör det inte lika ont när de försvinner sedan. Men visst är jag rädd att jag verkligen ska bli på riktigt ensam med ingen som känner mig alls kvar i världen. Det känns lite som att vara ‘stämplad’, ja.
Vad det är för mening att leva? Tror inte att det finns en uttalad mening. Men dö ska man ju ändå så småningom, så jag antar att det bara är lite bonustid i väntrummet så att säga. Jag kör på escapism; kollar mycket serier och filmer, läser böcker. Skriver lite – men hjärnan har blivit så paj av (tror jag) stress och sorg, så det går nästan aldrig längre. Plus att det är inte så givande när ingen kommer läsa det.
Högsta önskan är att kunna ha en hund, men det går inte när man jobbar heltid. Om jag lyckas ta mig till pensionen är det det första jag gör, går till ett hundhem och tar någon som ingen annan vill ha, en besläktad själ. Hundar är kärlek.
