[Teal Rufajy]

Hej!

Vad skönt att det går bra med skolan och att det är resursskola. Det brukar ju annars bli väldigt stor förändring och påfrestning för oss med autism. Vad kul att han längtar till skolan och känner att det är bra där.

Hoppas ni får bra kontakt och hjälp på nya stället. Psykiatrin via sjukhuset (både bup och vuxen) kan ju vara varierande beroende på var man bor. Tråkigt att ni fick dålig kontakt och hjälp där. För mig så har habiliteringen varit mycket bättre då dom känner till autism på ett bättre sätt. Behandling av övriga diagnoser kan ibland behöva vara annorlunda för autister. Man måste t.ex. ta hänsyn till annorlunda perception och känslighet för ljud/ljus m.m.

Hoppas nya stället lyssnar mer och kan ta ett helhetsperspektiv.

[Teal Rufajy]

Mycket av dom problemen med jobben du nämner har ju med NPF att göra. AD(H)D och ASD är liknande på många sätt och svårt att få rätt diagnos m.m. Jag vet att Arbetsförmedlingen har en del hjälpmedel och stöd att erbjuda. Vet inte vad som är specifikt för ADD vs ASD men t.ex. kan man få SIUS person som hjälper en på arbetsplatsen för att anpassa. Man kan även få hjälpmedel såsom hörlurar för att stänga ute ljud (kanske mest ASD?). Tyvärr är det nog så att man måste vara påläst och kräva en del för att få den hjälp man behöver och kan få.

Det finns ju även olika typer av jobb som är bättre anpassade för AD(H)D och ASD. Bland annat finns det konsultbolag som bara anställer Aspergare som testare av program/system. Borde finnas liknande för ADHD också.

[Teal Rufajy]

Hej,

Jag förstår att ni har en väldigt jobbig situation. Har ni någon kontakt med BUP och habiliteringen? Får ni någon hjälp därifrån som fungerar?

Jag har själv bland annat autism och det är mycket jobbig diagnos. Svårt att veta riktigt vad ni menar med overklighetskänslor men det kan ju ha att göra med den annorlunda perceptionen vi med autism har. Mycket i samhället är helt annorlunda än vad vi skulle behöva och det kan kännas svårt att tolka när det är mycket som händer.

Åtta år.. kan det ha med skolan/förskolan att göra? Förändringar är svåra och speciellt om det är mycket nytt folk och nya sociala situationer. När energin tar slut så kan kroppens signaler bli helt konstiga. Stress kan orsaka psykos som gör att man t.ex. får “tunnelseende” och att balans m.m sätts ur spel.

Är skolan anpassad för autism? Är det mindre klasser?

När energin är slut så kan allt möjligt hända i kroppen och hjärnan.

Hoppas ni kan få bra hjälp och hittar något sätt som hjälper din son att må bättre.

[Teal Rufajy]

Ojoj… det där låter precis som jag för något år sen.

Den där extrema “rivångesten” och djupa depressionen. Hopplösheten. och att pendla mellan att må “okej” till att må extremt dåligt igen.

Vet inte exakt vad det är som gör det hela eller vad som kan hjälpa men jag vet att det finns hjälp att få.

En fråga… är det bara dom negativa/dåliga/skadliga tankarna som kan ge det du letar efter? Har du provat positiva och icke skadliga handlingar? Om det är samma känsla du är ute efter om man t.ex. klarar av något som är svårt (t.ex. utmaning i ett spel eller löser någon svår uppgift). Är det samma känsla du vill uppnå med dom skadliga handlingarna som när du pratar med någon och får uppmärksamhet?

[Teal Rufajy]

Det låter som att ditt trauma inte är bearbetat? Ledsen att höra vad du gått igenom och förstår att det är svårt att söka hjälp för. PTSD kan ge mycket stress och ångest. Det kan visa sig på alla konstiga sätt som man inte ens tänker på ibland. Obehandlad ADD kan också ge problem/hinder/symptom speciellt när kroppen för övrigt är stressad.

Har du någon hjälp idag från psykiatrin? Kurator/Arbetsterapeut/Samtalsstöd?

Känner du till hur ADD fungerar för dig? Kanske kan en del hinder och symptom hjälpas om man känner till vad som behövs. Finns många bra filmer på youtube och information på olika hemsidor.

[Teal Rufajy]

Jag hoppas du klarade dig igenom dagen och ångestperioden. Jag har också känt den där känslan av att bara vilja försvinna. Att all energi är helt bortblåst och att problemen ändå inte slutar komma. Jag hoppas verkligen du kan hitta ny energi och hitta något som kan ge dig hopp och stöd. Livet kan förändras även om man inte tror det.

[Teal Rufajy]

Jag förstår att du har en mycket jobbig situation och jag kan förstå vissa av dina handlingar och tankemönster. Det verkar som du även börjar förstå själv också att det inte blev så bra och inte gick att rätta till på enkelt sätt.

Tyvärr är det ju inte så enkelt att bara blunda och inse felet man gjort så blir allt bra igen. Det är komplext med känslor och relationer. Även om man älskar någon så kan vissa problem bli för stora ibland och man vet inte hur man ska göra.

Har du sökt hjälp för ditt missbruk? Det är otroligt svårt att komma ur det själv utan hjälp. Det kan kännas svårt och skämmigt men desto längre man väntar innan man söker hjälp desto värre blir det.

Hoppas du kan få hjälp och att det kan lösa sig till det bästa.

Du skriver på slutet ” jag förstår att jag gjort fel men är jag värd detta..”. Tyvärr ger ens handlingar olika konsekvenser. Vissa konsekvenser får man leva länge med och vissa handlingar får inga konsekvenser alls. Jag kan tyvärr bara säga att man får försöka se omständigheterna och hitta lösningar som gör att man kommer framåt. Försöka skapa förtroende igen bit för bit. Ibland är konsekvenserna man blir utsatt för inte helt rättvist. Men sånt är tyvärr livet. Det går inte att få det rättvist, det går inte få saker ogjort, det enda som går är att vara ärlig och jobba framåt.

[Teal Rufajy]

Jag har också PTSD och håller med om att det är en mycket jobbig diagnos och det verkar svårt att få adekvat hjälp som fungerar.

Det är också väldigt komplex diagnos där troligtvis många andra problem är involverade. Man vet inte riktigt vart man ska börja och allt känns hopplöst. Dessutom är det många olika stadier man går igenom där man löser situationerna på olika sätt.

Jag försökte med olika terapiformer i många år och mycket olika mediciner men inget fungerade riktigt. För mig kom vändningen när jag fick mina NPF diagnoser. Mycket var tydligen kopplat till det och jag fick därefter mycket bra hjälp på Kris- och traumacenter i Stockholm. Det är svårt att veta vad som kan hjälpa och vad man ska försöka lösa först. Och det är nog olika för olika personer.

Jag personligen tror inte antidepp mediciner (ssri) hjälper när kroppen är så pass stressad som när man har PTSD.

Jag tror det behövs mer stöd och förändring än bara kontakt med sjukvården. Man behöver nog kolla på hur ens situation runt omkring är och vad som kan förändras för att må bättre. T.ex. byta jobb, bostad, vänner… inga enkla förändringar och inget man kan veta innan man testat. Detta är nog mer saker som behöver fixas efter att man kommit över dom första faserna. Annars hjälper det nog inte. Som sagt.. man behöver olika hjälp i olika faser/livssituationer.

Jag hoppas ni hittar det stöd ni behöver för att kunna komma vidare i läkandet. Att ångesten och rädslan kan lindras så småningom.

[Teal Rufajy]

Purple Jykuvy skrev:

jag har flera diagnoser och ingen av dem är synliga för de som inte vet om att jag har funktionsvariationer. När en ung person som ser frisk ut frågar om en kan få sitta på bussen så är det många som tittar snett. En daglig kamp. Ibland blir det väldigt jobbigt och påfrestande både fysiskt och psykiskt. Hur gör ni och hur handskar ni bemötandet psykiskt? Sorry för lång text!

Jag förstår vad du menar och har själv också liknande situationer. Diagnosen och problemet finns ju fortfarande även om det inte syns. Men om det inte syns så är det svårt för andra att veta om problemet om man inte uttrycker det på något sätt. Tyvärr gör rädslan för fördomar och diskriminering det svårare att bestämma om man ska visa/berätta om problemet så man kan få hjälp/behov/stöd.

Jag kämpar själv med detta och vet att det är väldigt svårt. Men mitt tips är att försöka hoppas på att personer runt omkring är vänliga och vill hjälpa. Jag försöker oftast utan hjälp först men om jag behöver hjälp eller stöd så hoppas jag att dom som är runt omkring mig (även om dom inte förstår jämt) är vänliga och vill hjälpa. Om inte den personen jag frågar vill så kanske det finns någon annan runt omkring som har hört och vill hjälpa till. Det är en svår situation men vi får bara hoppas att vänliga medmänniskor finns.