Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Yrkesval med diagnos- innerligt tacksam för råd!!!!

Yrkesval med diagnos- innerligt tacksam för råd!!!!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Fick diagnos ADD som 24- åring. Utifrån att jag har diffusa och lindriga besvär och att anhöriga inte tycker att det är något fel på mig och att NPF- diagnoser är ett påhitt, så blir det väldigt svårt att veta om jag har rätt till stöd eller om jag bara inbillar mig, är lat och ska skärpa till mig.  Även om jag upplever brister i koncentration och minne tror jag att jag bara uppfyllt diagnoskriterierna för ADD under en väldigt kort period i livet, när jag som ny i arbetslivet ställdes inför stora krav samtidigt som jag var omogen och stressad. Det slutgiltiga beslutet för psykologen att ställa diagnosen skedde med viss osäkerhet och utifrån min självbild och funktionsnivå vid utredningstillfället. En del av förklaringen till att allt sedan blev bättre kan ha varit att det minskade min stress att få svårigheterna definierade. Det negativa är att jag inte längre känner mig förtjänt av diagnosen varför jag sällan berättar om den.

    Jag funderar ibland på om jag också kan ha autistiska drag. De få gånger vuxna observerat annorlunda beteenden hos mig under uppväxten har de stämt in på autismspektrat mer än ADD. Min mammas skattning av mig via formulär gav knappt några poäng på ADHD men resultatet på ett formulär innebar ”ett svagt observandum för Aspergers syndrom”. Det jag led av under skoltiden var ofrivillig ensamhet men jag hade inga inlärningssvårigheter eller svårigheter att hänga med i skolan. Däremot har jag nog haft ganska låg uthållighet när det gäller plugg även som barn. Men jag har liksom alltid haft förmågan att få bra betyg med liten ansträngning.

    Jag har läst om AST men känner inte att det heller stämmer fullt ut. Kanske har jag någon överlappning av båda diagnoserna utan att någon helt är uppfylld.

    Mitt största problem i arbetslivet är att jag hamnat i en bransch med mestadels oregelbundna arbetstider, vård och omsorg. Det finns dagtidsjobb i branschen, men de är krävande för mig på andra sätt, i form av att de innebär en intensivare typ av social kontakt och ibland risk för hot och våld. Jag behöver också mycket variation för att inte tröttna, och dessa jobb kan vara lite enformiga. Jag upplever att jag både behöver struktur och variation.

    Problemet med oregelbundna arbetstider är att jag har svårt att komma igång på morgonen och får väldigt lätt rubbad dygnsrytm och andra sömnproblem och upplever dessutom att sömnbrist tar extra hårt på mig. För fem år sedan ansökte jag om stöd hos Arbetsförmedlingen med att få arbetstidsanpassning, i form av deltid och dagtid med kortade arbetsdagar. Jag timvickade vid tillfället på ett ställe där jag var väldigt omtyckt och blev erbjuden fast tjänst. När jag berättade om mina behov av arbetstidsanpassning fick jag höra att dessa behov inte var genomförbara. Jag blev istället erbjuden att jobba 80 procent och bara kvällar och kände då efter att ha tänkt efter, att detta inte var förenligt med ett liv utanför jobbet varför jag tackade nej till tjänsten och fortsatte jobba som timvikarie för att på det viset kunna styra arbetstider.

    Efter en tid avslutades kontakten med Arbetsförmedlingen också. Min kontakt där tyckte inte att jag behövde någon hjälp eftersom jag verkade tala så bra för mig själv. Efter ett tag tröttnade jag på det otrygga timvikarielivet och kände dessutom att jag ville göra något annat. Jag sökte in till universitetet men hoppade av, eftersom yrkesvalet kändes för socialt dränerande.

    Efter avhoppet fick jag fast tjänst på ett annat ställe och under en period fick jag lite anpassade arbetstider, utan inblandning av Arbetsförmedlingen. Jag kände att detta stack vissa kollegor i ögonen och kände ibland behov av att vara extra trevlig för att oförtjänt ha fått denna förmån i form av lite skräddarsydda arbetstider. Efter en tid fick vi en ny chef. När jag mailade henne om att jag ville gå upp i arbetstid men fortsätta arbeta deltid och ville träffas och prata om hur detta var förenligt med mina sömnproblem och verksamhetens behov, så svarade hon inte.

    Så plötsligt en dag säger hon rätt ut i ett rum på jobbet där vi inte är ensamma, att: ”Jag borde egentligen prata med dig. Om det du skrev. Jag kan inte garantera att det blir som du vill”. Jag kände hur jag fick ett inre stresspåslag. Tänkte för mig själv: ”Hur blir det nu? Heltid, och tidiga dagpass och sena kvällspass, huller om buller?”

    Det gick även rykten i arbetsgruppen om att det i fortsättningen skulle kontrolleras om vi verkligen var sjuka, när vi ringde till jobbet och sa att vi var det. Jag har ibland ringt och ljugit om att jag varit sjuk när jag inte sovit någonting. Det är ingenting jag gör ofta, men det känns som en livlina att jag KAN göra det om jag blir för trött.

    Det blev att jag fick anpassa mig mer efter verksamheten efter detta och jobba mer oregelbundet, men inte så mycket som jag befarat. Men efter detta så fick hela arbetsgruppen information om att vi skulle få mindre att säga till om när det gäller arbetstider och andra önskemål framöver. En del av denna information kom i form av massmail till arbetsgruppen. I det senaste mailet, som kom i mars, skrev chefen att hon redan nu ville meddela att ingen semester skulle godkännas över jul förutom för de som inte tagit ut sommarsemester.

    Efter detta kände jag att jag måste bort från detta jobb och tog tjänstledigt och började plugga igen. Jag hade förvisso tänkt läsa vidare ändå, men nu kändes det mer akut. Och här är jag nu, jag studerar, nu på annan utbildning än förut förvisso, men jag vet fortfarande inte om yrkesvalet är rätt. Trots att jag har gjort flera intressetester, gått igenom Yrken A-Ö på Arbetsförmedlingen flera gånger och träffat typ fyra- fem studievägledare.

    Jag vet inte vilket jobb jag orkar med i längden, samtidigt som jag är rädd att välja en utbildning som inte ger jobb. Detta samtidigt som det känns akut att komma bort från det här med oregelbundna arbetstider.

    Eftersom jag inte räknar med att ha rätt till anpassning tänker jag att jag har ansvaret att välja ett yrke som är så perfekt för mig som det bara går.

    Samtidigt hör jag om andra som får hjälp med tex anpassade arbetstider. Det gör mig lite förvirrad. Vissa berättar till och med om diagnosen som en vändpunkt till ett liv där de blir respekterade, kanske lever sin dröm och åker runt och föreläser eller annat som man undrar hur sjutton de kan försörja sig på, över en natt så där. Jag har själv övervägt att frilansa inom mitt intresse vid sidan av jobbet, men tappade sugen när jag insåg att bristen på kontakter och tidigare framgångar gör min talang helt värdelös. Det gör att det känns som att jag konkurrerar på samma villkor som någon som är elva år och precis lärt sig spela tre ackord på gitarr, fast jag har fyra års musikutbildning. Jag upplever också att jag har lite svårt att förstå mig på marknadsföring ska gå till, det är lite abstrakt för mig att greppa på något vis.

    Sedan vet jag inte om det spelat in att jag aldrig berättat för arbetsgivare om min ADD- diagnos utan bara om sömnproblemen.

    Jag undrar nu om någon vet om jag har rätt till någon form av stöd i arbetslivet om jag känner att jag behöver det igen, och vad för stöd i så fall? Och vem vänder man sig till då?

     

    Trådstartaren

    Fick diagnos ADD som 24- åring. Utifrån att jag har diffusa och lindriga besvär och att anhöriga inte tycker att det är något fel på mig och att NPF- diagnoser är ett påhitt, så blir det väldigt svårt att veta om jag har rätt till stöd eller om jag bara inbillar mig, är lat och ska skärpa till mig. Även om jag upplever brister i koncentration och minne tror jag att jag bara uppfyllt diagnoskriterierna för ADD under en väldigt kort period i livet, när jag som ny i arbetslivet ställdes inför stora krav samtidigt som jag var omogen och stressad. Det slutgiltiga beslutet för psykologen att ställa diagnosen skedde med viss osäkerhet och utifrån min självbild och funktionsnivå vid utredningstillfället. En del av förklaringen till att allt sedan blev bättre kan ha varit att det minskade min stress att få svårigheterna definierade. Det negativa är att jag inte längre känner mig förtjänt av diagnosen varför jag sällan berättar om den. Jag funderar ibland på om jag också kan ha autistiska drag. De få gånger vuxna observerat annorlunda beteenden hos mig under uppväxten har de stämt in på autismspektrat mer än ADD. Min mammas skattning av mig via formulär gav knappt några poäng på ADHD men resultatet på ett formulär innebar ”ett svagt observandum för Aspergers syndrom”. Det jag led av under skoltiden var ofrivillig ensamhet men jag hade inga inlärningssvårigheter eller svårigheter att hänga med i skolan. Däremot har jag nog haft ganska låg uthållighet när det gäller plugg även som barn. Men jag har liksom alltid haft förmågan att få bra betyg med liten ansträngning. Jag har läst om AST men känner inte att det heller stämmer fullt ut. Kanske har jag någon överlappning av båda diagnoserna utan att någon helt är uppfylld. Mitt största problem i arbetslivet är att jag hamnat i en bransch med mestadels oregelbundna arbetstider, vård och omsorg. Det finns dagtidsjobb i branschen, men de är krävande för mig på andra sätt, i form av att de innebär en intensivare typ av social kontakt och ibland risk för hot och våld. Jag behöver också mycket variation för att inte tröttna, och dessa jobb kan vara lite enformiga. Jag upplever att jag både behöver struktur och variation. Problemet med oregelbundna arbetstider är att jag har svårt att komma igång på morgonen och får väldigt lätt rubbad dygnsrytm och andra sömnproblem och upplever dessutom att sömnbrist tar extra hårt på mig. För fem år sedan ansökte jag om stöd hos Arbetsförmedlingen med att få arbetstidsanpassning, i form av deltid och dagtid med kortade arbetsdagar. Jag timvickade vid tillfället på ett ställe där jag var väldigt omtyckt och blev erbjuden fast tjänst. När jag berättade om mina behov av arbetstidsanpassning fick jag höra att dessa behov inte var genomförbara. Jag blev istället erbjuden att jobba 80 procent och bara kvällar och kände då efter att ha tänkt efter, att detta inte var förenligt med ett liv utanför jobbet varför jag tackade nej till tjänsten och fortsatte jobba som timvikarie för att på det viset kunna styra arbetstider. Efter en tid avslutades kontakten med Arbetsförmedlingen också. Min kontakt där tyckte inte att jag behövde någon hjälp eftersom jag verkade tala så bra för mig själv. Efter ett tag tröttnade jag på det otrygga timvikarielivet och kände dessutom att jag ville göra något annat. Jag sökte in till universitetet men hoppade av, eftersom yrkesvalet kändes för socialt dränerande. Efter avhoppet fick jag fast tjänst på ett annat ställe och under en period fick jag lite anpassade arbetstider, utan inblandning av Arbetsförmedlingen. Jag kände att detta stack vissa kollegor i ögonen och kände ibland behov av att vara extra trevlig för att oförtjänt ha fått denna förmån i form av lite skräddarsydda arbetstider. Efter en tid fick vi en ny chef. När jag mailade henne om att jag ville gå upp i arbetstid men fortsätta arbeta deltid och ville träffas och prata om hur detta var förenligt med mina sömnproblem och verksamhetens behov, så svarade hon inte. Så plötsligt en dag säger hon rätt ut i ett rum på jobbet där vi inte är ensamma, att: ”Jag borde egentligen prata med dig. Om det du skrev. Jag kan inte garantera att det blir som du vill”. Jag kände hur jag fick ett inre stresspåslag. Tänkte för mig själv: ”Hur blir det nu? Heltid, och tidiga dagpass och sena kvällspass, huller om buller?” Det gick även rykten i arbetsgruppen om att det i fortsättningen skulle kontrolleras om vi verkligen var sjuka, när vi ringde till jobbet och sa att vi var det. Jag har ibland ringt och ljugit om att jag varit sjuk när jag inte sovit någonting. Det är ingenting jag gör ofta, men det känns som en livlina att jag KAN göra det om jag blir för trött. Det blev att jag fick anpassa mig mer efter verksamheten efter detta och jobba mer oregelbundet, men inte så mycket som jag befarat. Men efter detta så fick hela arbetsgruppen information om att vi skulle få mindre att säga till om när det gäller arbetstider och andra önskemål framöver. En del av denna information kom i form av massmail till arbetsgruppen. I det senaste mailet, som kom i mars, skrev chefen att hon redan nu ville meddela att ingen semester skulle godkännas över jul förutom för de som inte tagit ut sommarsemester. Efter detta kände jag att jag måste bort från detta jobb och tog tjänstledigt och började plugga igen. Jag hade förvisso tänkt läsa vidare ändå, men nu kändes det mer akut. Och här är jag nu, jag studerar, nu på annan utbildning än förut förvisso, men jag vet fortfarande inte om yrkesvalet är rätt. Trots att jag har gjort flera intressetester, gått igenom Yrken A-Ö på Arbetsförmedlingen flera gånger och träffat typ fyra- fem studievägledare. Jag vet inte vilket jobb jag orkar med i längden, samtidigt som jag är rädd att välja en utbildning som inte ger jobb. Detta samtidigt som det känns akut att komma bort från det här med oregelbundna arbetstider. Eftersom jag inte räknar med att ha rätt till anpassning tänker jag att jag har ansvaret att välja ett yrke som är så perfekt för mig som det bara går. Samtidigt hör jag om andra som får hjälp med tex anpassade arbetstider. Det gör mig lite förvirrad. Vissa berättar till och med om diagnosen som en vändpunkt till ett liv där de blir respekterade, kanske lever sin dröm och åker runt och föreläser eller annat som man undrar hur sjutton de kan försörja sig på, över en natt så där. Jag har själv övervägt att frilansa inom mitt intresse vid sidan av jobbet, men tappade sugen när jag insåg att bristen på kontakter och tidigare framgångar gör min talang helt värdelös. Det gör att det känns som att jag konkurrerar på samma villkor som någon som är elva år och precis lärt sig spela tre ackord på gitarr, fast jag har fyra års musikutbildning. Jag upplever också att jag har lite svårt att förstå mig på marknadsföring ska gå till, det är lite abstrakt för mig att greppa på något vis. Sedan vet jag inte om det spelat in att jag aldrig berättat för arbetsgivare om min ADD- diagnos utan bara om sömnproblemen. Jag undrar nu om någon vet om jag har rätt till någon form av stöd i arbetslivet om jag känner att jag behöver det igen, och vad för stöd i så fall? Och vem vänder man sig till då?

    Mycket av dom problemen med jobben du nämner har ju med NPF att göra. AD(H)D och ASD är liknande på många sätt och svårt att få rätt diagnos m.m. Jag vet att Arbetsförmedlingen har en del hjälpmedel och stöd att erbjuda. Vet inte vad som är specifikt för ADD vs ASD men t.ex. kan man få SIUS person som hjälper en på arbetsplatsen för att anpassa. Man kan även få hjälpmedel såsom hörlurar för att stänga ute ljud (kanske mest ASD?). Tyvärr är det nog så att man måste vara påläst och kräva en del för att få den hjälp man behöver och kan få.

    Det finns ju även olika typer av jobb som är bättre anpassade för AD(H)D och ASD. Bland annat finns det konsultbolag som bara anställer Aspergare som testare av program/system. Borde finnas liknande för ADHD också.

    Trådstartaren

    Tack för bra råd!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.