Posttraumatiskt stress

Min historia börjar vid 6 års ålder. Förlorar min mamma genom självmord. Jag är äldst av 3 barn.  Som liten fast äldst vill man ju alltid visa sig duktig och stark. Mina känslor och min bearbetning av min sorg lades åt sidan.  Jag växte upp fortare än andra jämnåriga och vid 7.5 års ålder tog jag hand om delar av hemmet och såg till att mina syskon kom till skolan.

Som om inte detta vore nog följer ytterligare trauman…

Misshandel i hemmet- en avundsjuk styvmor

Alkoholism, sexuella övergrepp, familjedrama mm.

 

Uppväxten var jävligt kantad , svår och fylld med mycket ångest och  oro.

Saknaden efter den där tryggheten som bara en mor kan ge.. en fars förblindade ögon…

 

Jag är idag 32 år , lever med diagnosen PTSD!

Har en son som är min sol och min livsinspiration. Lever med sambo, dock är det inte mycket mer då vi ständigt brister i kommunikation och han saknar helt förståelse för mig och mina alla känslor.( anser jag )

 

Jag får iskalla flashbacks av låtar som jag hörde under min uppväxt, dofter som jag kände då kan göra mig tokig av ångest nu.  För att inte tala om min ilska som egentligen är ledsamhet och hopplöshet bitvis.

Mina relationer till män är värdelös och det antar jag har med anknytningsteorin att göra.

 

JAG VILL TIPSA om att läsa boken HEMLIGHETEN och efterföljaren DEN MÖRKA HEMLIGHETEN skriven av DAN JOSEFSSON och EGIL LINGE.

 

 

Vad är ditt bästa råd för att hålla ihop i sådana stunder?….

 

Jag vägrar äta antidepressiv medicin…

 

Jag löser min ångest och min oro genom träning.. hård träning.  Det resulterar i att jag blir så trött att jag inte orkar tänka eller känna. Ibland undrar jag om jag skulle vara överkänslig också.

God f.m. här på Mind Forumet.

* Jag har läst hela ditt inlägg / tråd.

* Har själv PTSD / Posttraumatiskt stressyndrom och vet precis hur det är att ha detta plus att jag har fotografiskt minne och övriga begåvningar.

* Jag är själv man och har jättesvårt med män pga blivit våldtagen i barnåldern av mina lärare och övriga skolpersonal.

* Har Du fått möjligheten att prata om din PTSD med någon leg. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare?

* Har Du fått möjligheten till att lufta lungorna genom samtalsstöd ?

* Eller gå till en Diakon utanför psykiatrivården hos Svenska Kyrkan?

* Från mitt perspektiv saknas det en obunden / opolitisk förening om Posttraumatisk stressyndrom / PTSD som tar människor med PTSD på allvar.

* Jag saknar hjälp inom detta område också så jag vet vad Du efterfrågar.

* Hoppas jag har kunnat besvara dig någerlunda och kunnat vägleda dig så gott jag kan.

Du får mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

På återseende…

Anonym skrev:

God f.m. här på Mind Forumet. * Jag har läst hela ditt inlägg / tråd. * Har själv PTSD / Posttraumatiskt stressyndrom och vet precis hur det är att ha detta plus att jag har fotografiskt minne och övriga begåvningar. * Jag är själv man och har jättesvårt med män pga blivit våldtagen i barnåldern av mina lärare och övriga skolpersonal. * Har Du fått möjligheten att prata om din PTSD med någon leg. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare? * Har Du fått möjligheten till att lufta lungorna genom samtalsstöd ? * Eller gå till en Diakon utanför psykiatrivården hos Svenska Kyrkan? * Från mitt perspektiv saknas det en obunden / opolitisk förening om Posttraumatisk stressyndrom / PTSD som tar människor med PTSD på allvar. * Jag saknar hjälp inom detta område också så jag vet vad Du efterfrågar. * Hoppas jag har kunnat besvara dig någerlunda och kunnat vägleda dig så gott jag kan. Du får mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet. På återseende…

 

 

Nej jag pratar inte med någon längre. Jag håller allt för mig själv så jag upplever att människor tar illa vid sig när jag berättar hur jag känner eller att jag blivit sårad av en kommentar de lagt eller annat. Upplever att en del psykologer inte rikigt accepterater en heller utan de vill gärna rätta en.  Mitt rätt är deras fel om du förstår vad jag menar . Jag ser oxkså på livet som att de ska vara något vackert fast inte för mig. För mig är det en kamp och jag blir starkare.  Jag har inställningen att alla är idioter tills de har bevisat motsatsen. Den teorin fungerar bättre för mig.

 

[Teal Rufajy]

Jag har också PTSD och håller med om att det är en mycket jobbig diagnos och det verkar svårt att få adekvat hjälp som fungerar.

Det är också väldigt komplex diagnos där troligtvis många andra problem är involverade. Man vet inte riktigt vart man ska börja och allt känns hopplöst. Dessutom är det många olika stadier man går igenom där man löser situationerna på olika sätt.

Jag försökte med olika terapiformer i många år och mycket olika mediciner men inget fungerade riktigt. För mig kom vändningen när jag fick mina NPF diagnoser. Mycket var tydligen kopplat till det och jag fick därefter mycket bra hjälp på Kris- och traumacenter i Stockholm. Det är svårt att veta vad som kan hjälpa och vad man ska försöka lösa först. Och det är nog olika för olika personer.

Jag personligen tror inte antidepp mediciner (ssri) hjälper när kroppen är så pass stressad som när man har PTSD.

Jag tror det behövs mer stöd och förändring än bara kontakt med sjukvården. Man behöver nog kolla på hur ens situation runt omkring är och vad som kan förändras för att må bättre. T.ex. byta jobb, bostad, vänner… inga enkla förändringar och inget man kan veta innan man testat. Detta är nog mer saker som behöver fixas efter att man kommit över dom första faserna. Annars hjälper det nog inte. Som sagt.. man behöver olika hjälp i olika faser/livssituationer.

Jag hoppas ni hittar det stöd ni behöver för att kunna komma vidare i läkandet. Att ångesten och rädslan kan lindras så småningom.