6 år gammal fick jag min första ångestattack över döden.
7 år separationsångest lämna mamma för att börja skolan.
8-11 år fungerar bra
12 år övergrepp av en vän till familjen. Detta har jag mer eller mindre förträngt i tron att det inte var övergrepp (en 40 årig man kom in och lade sig hos mig i sängen, tungkysste mig, smekte mig under nattlinne och trosor) förmnskat händelsen förmodligen för att ingen gjorde något väsen av det när jag berättade om det.
13-18 år inre stress, kom alltid försent, glömde saker, åt sönder mina nagelband, ständigt spänd. Klarade av skolan dock med vänner och hyfsade betyg.
18 år : min äldre syster försöker ta livet av sig, men ringer på hjälp. Jag kände mig nog lite skyldig som lämnade henne gråtandes innan det skedde.
21 år, första deppet, grät av okänd anlending i en vecka
22 år, första panikångestattacken.
22-24 år mycket panikångest, fobier och depp. Funkar rätt kass.
Provar olika terapier. Berättar aldrig om övergreppet. Det är som det aldrig har funnits. Säger bara om och om gen att jag hatar att må så här. Förstår inte varför.
25 år får antidepp medicin som funkar hyfsat. Men som duktig flicka försöker jag hålla dosen låg.
25-50, får återkommande dippar. Panikångest borta dock.
50 år får kontakt med psykvården och de utreder mig … men det tar tid.. ligger på is just nu , Är för fungerande för att vara prio-fall-.
52 år – får höra att vännen till familjen just blivit dömd för övergrepp på sitt 9-åriga styvbarnbarn. När jag får höra namnet på gubben, kommer mina minnen tillbaka, samma gubbe som kom till mig som 12-årig flicka
52-54 mycket hjärtklappning och inre stress. Dippar.
Nu: Äter fortfarande medicinen. Har liksom ingen förklaring varför jag mått skit av och till i 30 år.
Genetiskt? ADD? PTSD?
Vad tror ni
