Teal Rufajy
Skapade svar
-
Hej,
Känner igen mig. Har liknande diagnoser och låter jobbigt att du är “mellan stolarna”. Att dom inte vet var du ska få hjälpen och hur. Med diagnos inom autismspektrum (ASD) så borde det vara LSS gäller. Har du någon kontakt med habiliteringen?
Att minimera osäkerhet/oro är speciellt viktigt med ASD och det borde sjukvården/habiliteringen veta tycker jag. Med ASD är man troligtvis också mer stresskänslig och iaf för mig så blir PTSD symptom såsom flashbacks värre när det är mycket stress och osäkerhet.
Har du någon fast kontakt inom sjukvården som kan försöka få ihop det hela? T.ex. en läkare eller sjuksköterska? Det är något man kan begära av sjukvården.
Jag hoppas tålamod och orken blir bättre när det är mer klart med sjukvården och praktiken. Håll ut och försök få någon person att samordna så det blir klar väg framåt.
Hej
Du skriver mycket klokt och jag känner igen både tankar och försöken att hantera den där hemska känslan av ångest.
Tonårsperioden (och en bit in i vuxenåldern) är otroligt jobbig tid och speciellt om man inte är som alla andra. Depression och det där är tyvärr mer vanligt för oss som tänker extremt mycket.
Har du något speciellt intresse som du kan lägga tiden och kraften på? Finns det någon i din närhet eller i din stad som inspirerar dig och som kan hjälpa dig komma framåt inom något intresse?
Du verkar vara mycket klok och ha drivkraft. Det finns fler alternativ än det som samhället vill att vi ska ta. Både negativa (kriminellt) och positiva livsval. Har du rest till någon annan stad/land och sett hur det är annorlunda?
Önskar att du får möjligheter att ta vara på dina krafter och viljan att må bra/annorlunda.
Tyvärr tidigare erfarenheter som gjort att det inte finns någon trygg plats öht. Svårt att få hjärnan att förstå när saker förändras. Det finns alltid en risk att samma sak händer igen.
Det är svårt och tar lång tid att bygga upp trygghet. Och när man väl fått till någotlunda fungerande liv så kan det krasha väldigt snabbt av någon liten påminnelse från förr. T.ex. att man möter på någon person som hotar eller att man upplever hot i ens lägenhet igen trots att det är långt ifrån lika farligt som det var innan.
Det är ett helvete med re-traumatisering. Känns som det aldrig kommer ta slut.
Att bli underkänd på en kurs är nog hårt för alla. Men det är ännu hårdare besvikelse om man har dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter från tidigare. Jag förstår din oro och ångest. Samtidigt som jag ser din passion och styrka. Att du kämpat dig igenom 3.5 års studier. Och du har kämpat dig igenom det helvetet som du varit med om innan.
Jag tror att du kommer klara av dom där 6hp som behövs. Ta det bara lugnt och kolla igenom vad det är som saknades. Vad är det som de inte tyckte du hade för att få godkänt?
Jobbar du som förskolelärare nu? Är din chef medveten om utbildningen och uppmuntrar dig att fullfölja den? Har du frågat om det finns möjlighet att få fast anställning efter utbildningen är klar? Kanske hjälper det att få bort lite av oron och ge lite energi om du pratar med din arbetsgivare?
och vet du vad? Jag tror du klarar livet MYCKET bättre än de flesta. De tunga erfarenheterna och envisheten. Styrkan. Uthålligheten. Och ja… det är okej ibland att känna hopplösheten och känna sig svag. Men du har kommit så långt och gör så mycket åt det hela. Du har dina drömmar och mål. Ge inte upp nu när du ser målsnöret.
Jag tror på att du kommer klara det. Och du är en förebild för alla barnen. Du ger dem hopp och energi. ❤️
I flera kommuner finns AME (Arbetsmarknadsenheten). Det är olika typer av verksamhet om man till exempel behöver arbetsträna eller utredas vilka arbetsuppgifter man klarar av osv. Jag går i en sån verksamhet just nu och det är mycket bättre än jag först trodde och det rykte som det hade tidigare (AMA). Det finns också en del andra åtgärder som AF och FK kan använda sig av. Till exempel finns anställningsstöd.
Känns som det bästa/lättaste är att få något inom kommunen då det är mindre krav på att vara lönsam och mindre stress. På AME finns även möjlighet att jobba med strukturer och sådant så man kan klara av “vanliga” jobb bättre.
Finns ju även Samhall som förutom städjobb och sådant verkar ha en del andra intressanta otippade jobb som t.ex. administrativa jobb.
Finns även konsultbolag som t.ex. Novare Peritos och Unicus som specialiserar sig på specifika områden inom mental hälsa.
Känner igen mig i det du skriver.
Du beskriver allt så bra och ja, jag känner också att andra inte förstår mig eller kan hjälpa mig. Den där ensamheten och att vara annorlunda. Att allt man försöker med som alla säger ska hjälpa inte fungerar. Att det verkar så enkelt för andra och när man själv försöker så går det inte.
Varför man vill vara kvar i mörkret trots att man mår dåligt där… tryggheten. Tryggheten av att det är en bekant känsla. Något som trots att det är jobbigt och dåligt ändå är “tryggare” och mindre krävande än att försöka leva “normalt” och i det “ljusa”.
Mycket av det du nämner som ska få en att må bra kan absolut hjälpa en må bra. Men det krävs mycket av en och den bra känslan kommer tyvärr inte direkt och något som behövs underhållas.
Jag är ingen expert på detta men mycket av dom tankar och känslor du utrycker har jag också. Jag hittade en del förklaring av mina tankar och funderingar när jag fick mina NPF diagnoser (ADD och Asperger). Visst känns det som man är en utomjording som krashat på fel planet där alla andra är helt annorlunda.
Det är som att man försöker hantera en dieselbil som bensinbil. Det kan ofta fungera likadant men under vissa situationer är det helt annorlunda. T.ex. diesel behöver värmas upp med glödtråd istället för med gnista från tändstift. En person med NPF behöver kanske längre startsträcka än en neurotypisk person (utan NPF). Dieselbilar har däremot mycket bättre dragkapacitet och uthållighet än bensinbilar. Samma med autistiska personer att vi kan ha mer uthållighet och noggrannhet.
Vet inte om det är det du menar med att känna sig annorlunda men det kan vara något att kolla upp om inte annat.
Hoppas mitt svar kan hjälpa dig och andra på något sätt iaf. Det finns så mycket olika sätt att leva och vi är värda att få må bra utifrån våra egna behov.
Vet att Facebook har algoritmer för att upptäcka vissa inlägg som kan antyda på självmord eller självskada m.m. Finns även så man kan anmäla inläggen till dem. Vet dock inte vad Facebook gör och är nog kanske inte bästa sättet att hjälpa personen i nödläge iaf. Men Facebook har iaf försökt göra det dom kan för att hjälpa. Ingen aning dock hur mycket detta fungerar för svenska inlägg.
Tack för ditt svar och tankar Pink Hicunu.
Att motion är stress har jag inte tänkt på och det har du nog rätt i. Även om motion också kan minska stressen om man motionerar lagomt. Det kan ju ta bort “modern stress” som t.ex. datorer och sånt. Att jogga/powerwalk i skogen kan ju då vara bra motion.
Jag kom in till psykiatrin ganska snabbt utan att genomgå grundlig undersökning på vårdcentral. Dom var 100% säkra på att det var depression och ångest och satte in SSRI och Bensodiazepiner direkt utan kontroll på övrigt än det jag berättade för dem om mina tankar och känslor. Antar att resterande psykiatriska mottagningar sedan har utgått från att grundlig undersökning genomfördes och inga resultat hittades som kunde förklara mina symptom. Konstigt dock att dom aldrig gjort någon ytterligare kontroll föränn jag fick ADD medicin. Men antar att det kan vara tidsbrist och hyrläkare som det kan bero på.
Jag kanske har förstått fel hur SSRI mediciner fungerar? Det jag förstod var att dom blockerar receptorerna men jag trodde det var receptorerna som behövde mer Serotonin. Att kroppen då skulle förstå att den behöver skapa mer Serotonin för att det ska bli tillräckligt. Men om det bara är för att ha kvar det man har en stund längre så hjälper det ju inte så mycket när kroppen i princip har slutat producera Serotonin. Om receptorerna får för lite Serotonin så borde det väl också ha någon påverkan? Vad jag förstår så har inte forskningen förstått helt hundra hur SSRI fungerar och det känns skrämmande att exprimentera med.
Tusen tack för ditt svar 🙂
Hej,
Jag tycker du beskriver allt så himla bra!
Väldigt starkt av dig att du hade mål och drömmar som du jobbade rejält för och lyckades uppnå!
Förstår också det extremt jobbiga när så mycket rasar och tryggheten och vardagen förändras. Det kan ta lång tid att åter hitta balansen och tryggheten. Det är också förändringar som kan förändra ens livsmål och drömmar. Kan förstå att det är otroligt jobbigt och svårt speciellt utan stöd från samhället. Även din fru och dotters liv förändras och dom måste hitta balansen och nya livsmål och drömmar. Jag förstår att du känner att hon svikit dig och att det är ytterligare en ofrivillig förändring som behöver balanseras. Men kanske hennes livsmål har blivit förändrade där hon behöver leva annorlunda själv. Jag vet inte och förstår absolut hur du känner.
Jag vet att det känns väldigt jobbigt och hårt när man gått igenom ett trauma och när man börjar hoppas på stabil grund igen och “testa” det man är rädd för så händer ett till bakslag. Hela marken/grunden som man står på försvinner och man rasar ner ännu en gång i något som känns ännu värre. Jag har varit med om det i annan situation (har PTSD).
Har du sökt stöd/hjälp från sjukvården gällande din kris/trauma?
Du låter som en stark och målinriktad person som tidigare har uppnått dina mål. Du vet att du har klarat dina mål tidigare! Jag vet att det känns som man inte orkar bygga upp det igen. Att det är väldigt lång väg upp. Men du har en stark personlighet och målmedvetenhet. Har du funderat på vad dina mål är just nu? Är det samma eller har målen förändrats? Försök att hitta vart du är idag och vad du kan göra för att komma en bit närmare målen igen.
Du låter som en person som inte skulle ge upp i första taget. Du beskrev så tydligt i början dina mål och drömmar och känslan av att komma dit. Känslan av att uppnå målen/drömmarna. Det går att känna samma känsla igen!
Den vetenskapliga läran om själen (medvetandet, upplevelser och beteende) kallas psyke och ingår i psykologin.
Antar att ni menar mer det religiösa tolkandet av själ?
Att känna sig vilsen, ensam och övergiven i själen och inte kunna “känna” själen kan jag förstå och har själv upplevt. Hur menar ni med ont i själen? Är det känslor såsom svek och obesvarad kärlek? Att det ens själ vill inte händer eller blir fel?
Beroende på vilken religion man tror på så finns det många olika sätt att ta hand om själen. Det är en del av en och något man bör ta hand om och försöka hitta vad som gör ont. Att lyssna på själen och ta hand om den.
Hej,
Jag är 30+ och har samma problem. Aldrig haft något riktigt förhållande och har extremt svårt med det sociala. För mig så är det min autism/asperger som ställer till det. Är det social fobi eller autism som ställer till det för dig Yellow Sikuvi (TS)?
För övrigt så är jag också inne på samma spår som Purple Kejiqu. Jag tror att dom normer och livssituationer som fanns förut håller på att förändras. Det är inte längre industrijobb och hemmafru som är normen. Verkar även som många par skaffar barn sent i livet. Och för många så är inte barnfamiljelivet prioriterat. Men om man vill ha det livet så är det såklart jobbigt när det inte går som planerat.
Alkoholen är ju vanligt sätt att försöka få bort ångesten. Men det brukar ge mer problem än lösningar och det verkar som du insett det också. Någon gång lär väl också bli den första när du möter tjejen nykter. Går ju inte att träffa tjejerna full varje gång. Och då blir det nog ännu jobbigare med ångesten när man ska komma ihåg förra träffen.
Du nämner att du “slösat bort de senaste 6 åren” av ditt liv. Är det något speciellt du tänker på? Är ditt liv samma som det var för 6 år sen? Du verkar vara precis som mig och analysera och drömma om hur man vill ha det. Har du satt några andra slags mål i livet som du vill uppfylla? Det kanske finns andra områden att fokusera på ett tag?
Dessutom är det sociala och kulturella olika beroende på vilken stad man bor i och vilka man umgås med. Är t.ex. helt annorlunda att träffa “överklass tjejer” på Östermalm i Stockholm jämfört med “medelklass” tjejer i en mindre stad. Det finns även tjejer med autism/asperger som man kanske lättare kan umgås med. Finns så extremt olika typer av personer och om man inte passar med en typ av personlighet så får man försöka hitta andra typer någon annanstans.
Hej,
Jag hör hur jobbigt du har det och förstår. Har själv många av dom diagnoserna du har och vet hur jobbigt det är. Tonårsperioden är väldigt jobbig i sig med mycket förändringar osv men som du säger så låter detta som mer än “endast” tonårsproblem. Du är värd att få hjälp och må bra. Livet kan förändras även om man inte tror det efter all erfarenhet man har sedan tidigare. Jag har också varit i den extremt djupa och komplexa situationen där inget verkar kunna bli bättre och allt bara är så krångligt och fel. Men jag kan lova dig att det finns fantastiskt mycket stöd och hjälp att få. Bara så svårt att hitta någon man litar på och som förstår en och kan hjälpa.
Jag är idag 30+ och även om det är många år emellan oss så vill jag bara säga att det går att komma ur mörkret och all ångest och problem som traumat skapat. Jag har precis som du PTSD från barndomen. Enorma katastroftankar (GAD), kolsvarta tankar (depression) och problem med att kunna äta och sova. En del saker förändras med åren när man får ny livssituation. T.ex. när man flyttar till egen lägenhet. Andra saker behöver man stöd och terapi för. Men det går att bli bättre. Mycket bättre till och med.
Jag hoppas verkligen att du kan få den hjälp du behöver. Det går att må bättre! Jag vet att det kan kännas hopplöst och inte värt och som att man gör allt men inte får någon hjälp. Men försök igen.. och igen… och igen! Livet är värt att kämpa för även om det ser väldigt mörkt ut! Det går att må bättre! Och om du bara hittar den där personen som kan lyssna på dig och hjälpa dig. Det finns många guldkorn inom vården även om dom flesta känns som rötägg (ibland). Men när man väl hittar rätt så går det att må så himla mycket bättre.
Det sista jag tänkte säga nu vet jag är otroligt svårt och kanske du tycker jag är konstig eller inte förstår. Men maten och sömnen är mycket viktigt för att kunna må bra. Och jag VET hur svårt det är att kunna hålla rutinerna och att tvinga i sig mat m.m. Jag har själv fortfarande stora problem med det men det ÄR viktigt för att kroppen ska orka och för att hjärnan ska kunna må bra. Måendet kan bli lite bättre om det fungerar. Vet att det är extremt svårt men något som kan hjälpa.
Hoppas verkligen du hittar någon hjälp och att något av det jag sa kan ge ett litet hopp eller betyder något.