Teal Cofude
Skapade svar
-
Jag är 14 år och har varit i en väldigt djup depression i ungefär ett år nu. jag är sjukskriven från skolan och går på antidepressiva och tar ångestdämpande. det finns de stunder då jag tänker på att seriöst ta mitt liv, men sedan mår jag överdrivet bra. jag blir så förvirrad och får ångest över det för det känns som om jag lurar de som är nära mig. det är inte bara jag som blir förvirrad över mitt beteende. men vad ska jag göra? läkemedel gör ingen skillnad, kontakten på bup får mig inte heller att må bättre, även fast jag gått där i 6 månader nu. någon som kan känna igen sig?
Hej Indigo Hinaci
Vad bra att du skriver.
Hör gärna av dig till journummer och dylikt om du känner att du mår så dåligt.Det konstiga är att det är normalt att vara konstig.
Jag är inte lika ung som du längre, men jag minns hur jobbigt det var. Även om jag inte hade någon diagnos då kan jag se i backspegeln att jag hade Bipolär sjukdom som jag debuterade i mycket tidigt. Det fanns fler sjuka delar som vi inte behöver gå in på, men det som fick mig att överleva var bl.a. min nyfikenhet.
En bra sak jag har med mig är: En sak i taget!
Det innebär att jag får lov att koncentrera mig på saker som inte har lång tidsrymd eller är för stort projekt, såvida jag inte önskar att göra annorlunda. Ibland har jag för bråttom och vill ha resultat snabbt, men då får jag tänka att jag inte klarar av allt nu, utan får ta lite sen.
Tänk om du får lov att vara deppig och nere, och att du sen får lov att vara glad om du är så. Du lurar ingen om du är som du känner. Folk får helt enkelt ta dig som du är. Är man förkyld får man lov att hosta och snörvla. Om du är deppig får du lov att vara ledsen och givetvis får du lov att vara glad.Ångest är en sak man kan sätta på egen plats tycker jag. Den kommer och stör lite här och där. Visst har du redan hört om att ångest är bra också, men den dåliga är den som bekymrar mig.
Min ångest är inte alltid svårast när jag är ledsen, arg eller deppig. Den kan vara lika svår när jag är glad eller nöjd. Jag har lärt mig att min ångest styr mig om jag inte styr den. Därför har jag försökt lära mig mer om mig själv och min ångest genom att lyssna på min kropp och mina tankar.Om jag förstår det rätt har du humörsvängningar som du inte kan kontrollera. Kanske kan du fundera på om det skulle kunna förstärkas eller rent av vara anledning att du är i obalans med hormonerna? De är inte att leka med, vill jag lova.
Skriv gärna mer. Du är inte ensam.
Hej! Eftersom jag har levt med att min hjärna har uppmanat mig att ta livet av mig gång på gång, i stort sett hela mitt liv. Så kanske jag får ge några råd i all välmening, eftersom jag är trött på att höra typ ryck upp dig och annat meningslöst hurtigt. Det är säkert många som får sådana uppmaningar emellanåt, beroende på hur man själv mår just då reagerar vi olika men försök att tro att de verkligen vill dig gott. Ställ inte för höga och långsiktiga krav på dig själv, då man mår dåligt kanske man ska börja med en dag i sänder för att så småningom när man mår bättre gå vidare med längre planer. Hur motiverar man sig att vara kvar i livet ? Hur man motiverar sig är nog väldigt individuellt kanske föräldrar, anhöriga, kompisar, mm. försök hitta något som intresserar dig som gör att du vill vara kvar ett tag till. I mitt fall så brukar jag tycker om att se och höra natur och vetenskaps program på tv och radio, musiken och djuren har nog också räddat mig många gånger. Nu ska jag sluta att skriva, ni får ta det för vad det blev. Ta hand om er.
Tack för att du delar med dig av tips.
Jag håller med om att uttryck likt “ryck upp dig” eller “det finns andra som har det sämre” är så skeva i dessa sammanhang. De klingar illa och har tendens att motverka bättring.
Jag ska använda mitt motivationsuttryck: “Kämpa! …lite till i alla fall” Det funkar kortsiktigt och det räcker långt i stunder som är svarta.
min pappa har och är fortfarande ett svin mot min mamma. Det har varit såhär i flera år. Jag hatar mig själv för att jag inte ställt upp för min mamma. Jag har flyttat runt i olika fosterhem sedan jag var 11 år, idag är jag 21 och saknar mamma jättemycket men samtidigt känner jag ett sådant hat mot pappa och mina släktingar. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag har lämnat henne i mörkret. Mamma är helt skadad efter allt min pappa gjort och fortfarande gör. Jag kan inte ha ett normalt liv med mamma för att hon är så skadad både fysiskt och psykiskt. Jag vill helt ärligt inte leva längre. Jag tänker mycket på hur jag ska ta mitt liv.
Alla har sina relationer. Vissa är nära och komplicerade, och kan till och med vara destruktiva. De relationer man har till sina föräldrar är minst sagt av varierat slag. Massor av tips och trix finns att leta upp i redan skrivna böcker, men vem orkar leta eller ens läsa? Alla har ju dessutom unika relationer.
Hur jag ser på det du beskriver är att du skadats som barn och är en oskyldig part. Hur din mor och far haft det sinsemellan är inget du kunde eller ska ta ansvar för. Ditt förhållande till din mamma står du bara för till hälften. Det är inte ditt ansvar hur hennes historia eller hälsotillstånd ser ut.
Jag upplever att du sätter krav på dig att ta hand om din mamma och du berättar att du saknar ork. Det är solklart för mig att du är livstrött, men du behöver inte försvinna utan behöver vila. Hur kan du vila? Vilka tankar får dig att må lite bättre? Ibland är vilan att inte behöva bli bättre… just nu… men om en liten stund.
I min tanke ser jag hur du är en ledsen ung individ som jag vill gå fram till och trösta. Jag vill se dig i ögonen och tala om för dig att det inte är ditt fel. Sen vill jag försäkra mig om att du förstår att din mamma är en person som (jag gissar) behöver mer hjälp än vad du bör ställa upp med och att du får lov att tänka på dig själv nu när du är låg och kanske även i framtiden med. Mina avslutande ord skulle vara att garantera att livet emellanåt är jobbigt men vi kan hjälpas åt att orka lite till tills vi orkar själva.
Tankar är mäktiga. När jag får svarta tankar försöker jag styra undan dem eftersom de är så tunga. Jag behöver då få lite andrum så de inte invaderar mig totalt. När jag befinner mig där glömmer jag ofta bort vad jag kan fokusera på istället. Jag har nyligen fått ett finurligt tips och det är att göra en lista på saker som jag ska tänka på eller göra. Enkelt men svårt… enkelt att skriva ner men svårt att få att funka. Dock absolut inte omöjligt i mina ögon.
Skriv mer om det hjälper dig. Jag läser det. Ett steg i taget…
Naturligtvis är är vi många, som kanske tyst för oss själva lovat våra föräldrar eller andra att hålla ut. Men en dag står man där, när man inte har kvar sina föräldrar och känner sig befriad av sina löften men också frågande till vad man ska göra nu då även den stenen över bäcken är borta.
Minsann vad rätt du får i mina tankespårs existens. Tack för dina ord.
Endast en riktigt stark människa kan överleva en sådan situation, har kag hört till lede, vilket kag är trött på att bli påmind om av människor som i all välmening vill trösta. Fast om man i sjukdom och/eller tvingats ut på plankan (på dåliga erfarenheternas skepp) är det svårt att vara glad för de hållhakar som man erhållit. Jag vill egentligen inte försvinna men orkar inte leva så som det ut just nu.
Hittills har mina överlevnadsstrategier blivit av många slag. Nu är det att minska risken för att bli besviken vilket kan yttra sig i tankana: “Jag behöver inga fler saker.” Jag är tacksam för det minsta.” “Min framtidsvision begränsas och jag har mycket svårt för att hoppas på något som inte kan införlivas.” “Där är nog sanning i att jag är älskad om de säger sig göra det.”
Se jag har mycket att leva för, men massor som förklarar ett förtidigt avsked.
Tack för att du får mig att reflektera.
Intressant att ingen tar upp att det finns människor som saknar anhöriga. När min mamma går bort har jag inga anhöriga. De som jag har är på avstånd, de har ändå ingen kontakt med mig. Jag känner inget dåligt samvete om jag går bort. Det kommer nämligen inte vara någon som får sitt liv förstört när jag tar det steget.
Tack för din kommentar.
Jag är lyckligt lottad mitt i eländet. Ibland funderar jag på om jag hade ridit ut livets storm tills den “naturliga” döden befriat mig. Kanske inte.
Din tanke väcker nyfikenhet inom mig. Jag har barn och hoppas att det är jag som går först, vilket medför att jag (förhoppningsvis) “aldrig” får stå ensam. Nära vänner tror jag kan fylla ut vissa tomma utrymmen.
För min del önskade jag redan som barn bort mina föräldrar. Än idag är det jag som är den vuxna människan i sammanhanget. Två nitlotter drog jag i livets lotteri. Bitterheten lever äm.
Vad fint av dig att vädra din fundering.
Att leva kan vara svårt det kan vara så mycket, både helvete och glädje men alternativet… Alternativet som nog många har tänkt på någon gång, dom tankarna lever många med dagligen mer eller mindre. Men man lämnar ofta anhöriga och andra i obesvarade frågor skuldkänslor, så försök att tala med dem då du har orken att göra det.. Det här har du säkert hört dig less på, men tål att tänkas på i alla fall när man funderar på vad man ska göra.
Jag är tacksam för ditt svar.
Ja det där med anhöriga. För min del är det just skuldkänslor jag känner gentemot dem, framförallt min avkomma. Det är öppet bland mina närmsta och jag får bekräftelse. Jag är lyckligt lottad och undviker gnäll då det skaver mot deras tålamod. Tacksamhet till dem finns och jag vore taskig om jag lämnade in.
Det är mörkret, ett vanskött barns vuxna liv, som inte läker. “Tough shit.” (ursäkta ett grovt uttryck) som man skulle kunna säga på andra sidan Atlanten.
Dåligt samvete och bristen på vison om att livet har mer att ge gör att min mentala almanacka sträcker sig c:a 6 månader fram. Därefter är det tomt. Nyckeln finns kanske mitt framför mig och jag letar som en galning.
Jag känner också igen mig. Vi klarar det tillsammans <3 Utan regn finns ingen regnbåge, och dom är ju så vackra!
Tack för uppfriskande liknelse.
Förnuftet kliar i bakgrunden medan ångesten tär. Nu är jag en förnuftig typ så 1-0 till det ännu.
Känner så igen mig. Ta hand om dig
Vi är inte ensamma.
Tack för medkänsla och välvilja.
Ta hand om dig du med.
Hej! Jag loggade in för första gången nu, och det jag valde att läsa om var just om att aldrig känna sig riktigt nöjd med att vara kvar, i vart fall tolkade jag det så. Att läsa det som som du skriver, är till stor del som att jag själv hade försökt beskriva vad kroniska självmordstankar är bortsett från något väldigt viktigt nämligen att du verkar känna att du får en fin hjälp. Ta hand om dig.
Tack för god omtanke.
Jag har en känsla och önskan att slippa få vara kvar. Förmodligen klassisk: jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Jag har inget emot livet, men mitt liv önskar jag ingen annan.
Jag får sitta under paraplyet och vänta tills regndagarna tar slut.
Jag tycker självklart man ska stödja de som mår dåligt.Många unga här ropar på hjälp, de vill inte dö egentligen. Självklart ska de få hjälp om de vill ha det! Jag tycker inte att livet är värt att leva.Jag har sökt all hjälp och mediciner i mängder. inget har hjälpt.Det jag behöver kan ingen utomstående ordna med.Jag behöver kärlek,vänner. Jag har kämpat med det hela livet utan attl yckats att få det.Smma sak med ekonomin, jag tvingas se andra som har allt materiellt och ser ner på mig.Visst kan det värma för stunden med någon att prata med men sedan sitter man där ensam ändå.Jag fattar faktiskt inte vad meningen är. Alla med pengar och makt gynnas i det här samhället.Själv är man paria.
Livet är surt för mig med emellanåt. Ibland så illa som du beskriver det och ibland i panik. Vi har olika förutsättningar och olika historier och jag är glad för att du skriver om dina här. Du är inte ensam. Vi är flera som “sitter på samma parkbänk i parken” (om jag får lov att ta en liknelse till situationen). Jag sitter också och funderar på hur orättvist det är i olika situationer och blir ledsen och trött på att behöva kämpa hårt för att orka andas en dag till… och en dag till… Det är de små detaljerna som får mig att öppna ögonen. Det är ibland rutinerna som håller mig på banan, men se: Jag lever… än.
Det är lättast för andra att veta vad jag bör göra, för de lever inte mitt liv. De har inte ofta rätt, men de har massor av råd. Till slut blir man trött på att höra det från det hållet. Här är jag mer nyfiken och känner att jag får mer genuint stöd eftersom det finns andra som känner som jag. Du verkar vara en av dem som har erfarenheter jag kan lära mig av och jag känner igen en hel del av de känslor du skriver om. Du är värdefull, men har kanske inte hittat rätt miljö att bli uppskattad i. Det låter klyschigt, det kan jag hålla med om, men jag vill tro att det är just så. Livet behöver inte bli bättre för det, men det får mig att acceptera livet som det är… en stund till.
Nu kommer ingen undan döden. Så det är väl upp till var och en när man vill avsluta.Varför är det ”finare”att dö vid 80 än 55. Går inte tvinga någon att leva vidare om den mår dåligt.Skönt att vi faktiskt har ett val. Man måste våga diskutera det oxå.
Jag tror att jag förstår vad du menar när du skriver: “Man måste våga diskutera det oxå.”
Det jag befarar är att inte alla är lika “mogna” eller beredda på de ord och tankar som kan väckas hos de som redan är på gränsen. Speciellt eftersom vi skriver i ett forum med fokus på hänsyn till psykiskt mående borde det vara underförstått att innehåll ska vara stödjande och hänsynsfullt. De som kan räddas bör enligt mig få en chans att få lov att andas, så med hänsyn till dem kan vi andra som är mer stabila backa lite i starka åsikter.
Så klart kan jag ha missförstått din text och ber i så fall om ursäkt.
Hej Purple Qesary!
Jag kan inte känna igen allt det du skriver, men jag kan uppleva lite av den fasad du har hållit uppe mot omgivningen.
Vem säger att livet ska vara si eller så lyckligt? Vad är mycket och vad är lite?
Jag tror dig när du skriver att du inte känner någon speciell lycka, men jag blir lite fundersam om du uttömt alla medicinska faktorer. Det finns visa hormoner som ibland kan vara i obalans och ha stor betydelse i humöret. Du vet kanske detta mycket väl så jag ska inte mässa om det.
Med tanke på att du skriver hur mycket du gjort för att kunna bocka av i checklistan undrar jag om du funderat på att INTE göra som andra säger och följa något eget? Så klart ställer jag frågan med all respekt och hänsyn till din berättelse och erfarenhet du påvisar.