Dags att gå

Anonym skrev:

Jag värderar mig inte. Jag har i 53 år ”gjort det man ska” och ”kämpat” för att leva ett liv jag aldrig velat ha. Jag har skapat ett liv där jag är som folk för det mesta. Jag har gjort det som ”förväntats” och trott på lögner om att det skulle bli bra med tiden, bra med KBT, bra med samtalsterapier, bra med medicinering, träning, hobbys, bra kost och socialt umgänge. Jag väntade och väntade och vaknar med samma hopplösa trötthet. Jag har hållit mig kvar här för andras skull. Jag har försökt göra allt jag kan. Till ingen nytta.

Hm, du menar alltså att du inte känner något värde i dig själv, din existens, dina tankar och känslor? Om så är fallet är det inte konstigt att du känner dig själsligt död.

Värde är ett relativt  begrepp. Det är högst subjektivt. Nej, jag kan inte påstå att jag känner något värde i det liv jag aldrig velat ha, bett om, eftersträvat eller uppskattat. Jag är här för att jag blev satt här och för att jag blev lärd att leva vidare och för att jag hindras av en stark instinkt från att avsluta livet. Avprogrammera sig från att leva vidare oavsett kvaliten på livet är inget man gör i en handvändning. Jag önskar att jag åtm missbrukat droger, det kan göra en rätt skev och sätta tom instinkter ur spel. Tyvärr är jag inte den typen av person och att sitt liv på droger innebär nog en mycket stor risk att man misslyckas och blir till ett kolli…lite som man blir det när man åldras till döds. Detta är något som följt mig hela mitt liv, men blivit mer och mer tydligt för mig med tiden.

Anonym skrev:

Värde är ett relativt begrepp. Det är högst subjektivt. Nej, jag kan inte påstå att jag känner något värde i det liv jag aldrig velat ha, bett om, eftersträvat eller uppskattat. Jag är här för att jag blev satt här och för att jag blev lärd att leva vidare och för att jag hindras av en stark instinkt från att avsluta livet. Avprogrammera sig från att leva vidare oavsett kvaliten på livet är inget man gör i en handvändning. Jag önskar att jag åtm missbrukat droger, det kan göra en rätt skev och sätta tom instinkter ur spel. Tyvärr är jag inte den typen av person och att sitt liv på droger innebär nog en mycket stor risk att man misslyckas och blir till ett kolli…lite som man blir det när man åldras till döds. Detta är något som följt mig hela mitt liv, men blivit mer och mer tydligt för mig med tiden.

Ingen har bett om att bli född, du är inte ensam om det. Du har däremot valt att gå en viss väg i livet, skaffat ett visst arbete, familj etc och det kan du inte skylla på någon annan. Du hade kunnat gå en annan väg men du gjorde det inte.

Vilka VAL gör man egentligen i livet ? Val som inte villkoras av instinkt och den hjärntvätt som kallas för uppfostran ? Valet att lita på sina föräldrar  och tro på att om man “kämpar” så blir livet den lycka och rolig upplevelse som utlovas och som jag annars “skulle missa” om jag tog mitt liv. Val att klamra sig fast vid livet är instinkt och inte val i sig egentligen. Alla dessa “val” är inte mycket fill fria val utan är ett resultat av en intensiv programmering vi utsätts från dag 1 på denna jord. Jag arbetar rätt hårt på att avprogrammera mig och kunna lämna detta liv utan att känna ångest och rädsla som instinkten får mig att känna och utan att känna skuld. Det tar tid, men oket av instinkt och den programmering vi alla utsätts för av föräldrar, samhället, vården osv går att få bort. Jag har gjort det människor jag litade på sade åt mig att göra, i gengäld utlovades ett “bra liv”. Vården och samhället indoktrinerar oss till att tro att om man inte känner för att leva, helt enkelt för att det är trist och ger en inget…då är man sjuk och indoktrineras man hårt nog, tror man på det till slut och försöker att bli “frisk” dvs tycka att livet är kul oj så kul och att dessa “roliga “stunder är värda all smärta och leda och uppoffring.  Det tar lång tid att inse att det inte är någonstans “sjukt” att inte vilja leva och att ta sig liv inte är en “utväg” utan en genväg….till samma plats där vi alla till slut hamnar.

Faktum att jag är en i mängden som föddes utan att jag bett om det gör inte det hela lättare. Mina föräldrar vet vad jag anser om de och deras “projekt” som de aldrig kunnat förklara. De har ALDRIG kunna svara VARFÖR de satt mig här och med vilken rätt de bestämde åt mig att jag skulle sitta och ruttna här. Fast jag antar att det är en chansning och att de gjorde…de som “man ska göra” och “för så gör alla”.

Anonym skrev:

Vilka VAL gör man egentligen i livet ? Val som inte villkoras av instinkt och den hjärntvätt som kallas för uppfostran ? Valet att lita på sina föräldrar och tro på att om man ”kämpar” så blir livet den lycka och rolig upplevelse som utlovas och som jag annars ”skulle missa” om jag tog mitt liv. Val att klamra sig fast vid livet är instinkt och inte val i sig egentligen. Alla dessa ”val” är inte mycket fill fria val utan är ett resultat av en intensiv programmering vi utsätts från dag 1 på denna jord. Jag arbetar rätt hårt på att avprogrammera mig och kunna lämna detta liv utan att känna ångest och rädsla som instinkten får mig att känna och utan att känna skuld. Det tar tid, men oket av instinkt och den programmering vi alla utsätts för av föräldrar, samhället, vården osv går att få bort. Jag har gjort det människor jag litade på sade åt mig att göra, i gengäld utlovades ett ”bra liv”. Vården och samhället indoktrinerar oss till att tro att om man inte känner för att leva, helt enkelt för att det är trist och ger en inget…då är man sjuk och indoktrineras man hårt nog, tror man på det till slut och försöker att bli ”frisk” dvs tycka att livet är kul oj så kul och att dessa ”roliga ”stunder är värda all smärta och leda och uppoffring. Det tar lång tid att inse att det inte är någonstans ”sjukt” att inte vilja leva och att ta sig liv inte är en ”utväg” utan en genväg….till samma plats där vi alla till slut hamnar. Faktum att jag är en i mängden som föddes utan att jag bett om det gör inte det hela lättare. Mina föräldrar vet vad jag anser om de och deras ”projekt” som de aldrig kunnat förklara. De har ALDRIG kunna svara VARFÖR de satt mig här och med vilken rätt de bestämde åt mig att jag skulle sitta och ruttna här. Fast jag antar att det är en chansning och att de gjorde…det som ”man ska göra” och ”för så gör alla”.

Anonym skrev:

Vilka VAL gör man egentligen i livet ? Val som inte villkoras av instinkt och den hjärntvätt som kallas för uppfostran ? Valet att lita på sina föräldrar och tro på att om man ”kämpar” så blir livet den lycka och rolig upplevelse som utlovas och som jag annars ”skulle missa” om jag tog mitt liv. Val att klamra sig fast vid livet är instinkt och inte val i sig egentligen. Alla dessa ”val” är inte mycket fill fria val utan är ett resultat av en intensiv programmering vi utsätts från dag 1 på denna jord. Jag arbetar rätt hårt på att avprogrammera mig och kunna lämna detta liv utan att känna ångest och rädsla som instinkten får mig att känna och utan att känna skuld. Det tar tid, men oket av instinkt och den programmering vi alla utsätts för av föräldrar, samhället, vården osv går att få bort. Jag har gjort det människor jag litade på sade åt mig att göra, i gengäld utlovades ett ”bra liv”. Vården och samhället indoktrinerar oss till att tro att om man inte känner för att leva, helt enkelt för att det är trist och ger en inget…då är man sjuk och indoktrineras man hårt nog, tror man på det till slut och försöker att bli ”frisk” dvs tycka att livet är kul oj så kul och att dessa ”roliga ”stunder är värda all smärta och leda och uppoffring. Det tar lång tid att inse att det inte är någonstans ”sjukt” att inte vilja leva och att ta sig liv inte är en ”utväg” utan en genväg….till samma plats där vi alla till slut hamnar. Faktum att jag är en i mängden som föddes utan att jag bett om det gör inte det hela lättare. Mina föräldrar vet vad jag anser om de och deras ”projekt” som de aldrig kunnat förklara. De har ALDRIG kunna svara VARFÖR de satt mig här och med vilken rätt de bestämde åt mig att jag skulle sitta och ruttna här. Fast jag antar att det är en chansning och att de gjorde…de som ”man ska göra” och ”för så gör alla”.

Ärligt talat förstår jag inte vad du har för grandiosa förväntningar på livet. Vi som individer är ju en kombination av arv och miljö, eller som du skriver instinkt och social programmering. Det är det vi är, varken mer eller mindre. Om du vill avsluta livet är det upp till dig. Vad jag inte förstår är varför du skriver på detta forum om du redan har bestämt dig?

En sak du kan prova om du inte gjort det förut, gör något som du vill göra men som går mot andras förväntningar på dig, och/eller gör något du är rädd för. Kolla sedan om du känner dig annorlunda. Vad har du att förlora?

Detta blir en sådan sak. Något jag velat göra länge, mycket länge och som är emot allas förväntningar. Det är jag rädd för, men den rädslan kommer jag att övervinna förr eller senare. Det är priset för att slippa allt i årtionden till. Det är också priset att göra något som går emot allas förväntningar, de förväntningar jag uppfyllt så länge.

 

Jag har inga förväntningar på livet. Därför ser jag inget värde med att vara här och kämpa varenda dag. Jag väntade på en mening med all ansträngning och varje dags kamp. Någon mening finns inte, vi kämpar för inget alls.

Anonym skrev:

Detta blir en sådan sak. Något jag velat göra länge, mycket länge och som är emot allas förväntningar. Det är jag rädd för, men den rädslan kommer jag att övervinna förr eller senare. Det är priset för att slippa allt i årtionden till. Det är också priset att göra något som går emot allas förväntningar, de förväntningar jag uppfyllt så länge. Jag har inga förväntningar på livet. Därför ser jag inget värde med att vara här och kämpa varenda dag. Jag väntade på en mening med all ansträngning och varje dags kamp. Någon mening finns inte, vi kämpar för inget alls.

Jag syftade på en handling innan den slutgiltiga handlingen, för att du ska få känna på hur det känns att ha en egen vilja och att vara fri. Vad har du att förlora på det?

Anonym skrev:

Jag har inga förväntningar på livet. Därför ser jag inget värde med att vara här och kämpa varenda dag. Jag väntade på en mening med all ansträngning och varje dags kamp. Någon mening finns inte, vi kämpar för inget alls.

För övrigt, en känsla av mening infinner sig när man går sin egen väg istället för att gå andras ärenden. Du verkar aldrig på riktigt ha provat att gå din egen väg.

[Teal Cofude]

Hej Purple Qesary!

Jag kan inte känna igen allt det du skriver, men jag kan uppleva lite av den fasad du har hållit uppe mot omgivningen.

Vem säger att livet ska vara si eller så lyckligt? Vad är mycket och vad är lite?

Jag tror dig när du skriver att du inte känner någon speciell lycka, men jag blir lite fundersam om du uttömt alla medicinska faktorer. Det finns visa hormoner som ibland kan vara i obalans och ha stor betydelse i humöret. Du vet kanske detta mycket väl så jag ska inte mässa om det.

Med tanke på att du skriver hur mycket du gjort för att kunna bocka av i checklistan undrar jag om du funderat på att INTE göra som andra säger och följa något eget? Så klart ställer jag frågan med all respekt och hänsyn till din berättelse och erfarenhet du påvisar.

Anonym skrev:

Jag har ALDRIG påstått att min upplevelse (och många andras) är ”statistik”. Jag är en del av ”statistik” däremot. Statistik över de som INTE blir hjälpta av snack med en psykolog som läst en massa böcker och i många fall inte ens upplevt något som jag eller andra i min situation upplever. Jag är i lika hög grad en del av statistiken som de som BLIR hjälpta.

Det är ohederligt att påskina att ”allt kommer att lösa sig, när du pratar med en psykolog, präst och tar din Voxra”. Det har man tutat i mig i årtionden, men INGET har blivit bättre. Folk har LJUGIT för mig under täckmanteln av ”god gärning”. Den var inte god. Det var en björntjänst de gjort mig. Framtiden är dyster för vissa och ljusare för andra. SÅ ser livet ut. Vissa blir hjälpta, andra inte. De som INTE blir det, måste hitta sitt sätt att harva sig igenom skiten som existens är och på något sätt harva på för andras skull. Under alla omständigheter har alla rätt att veta att skitsnack med en psykolog som läst böcker inte är bulletproof lösning och att det inte per automatik kommer att bli bra om de ”kämpar”. Vad är det för fel på att visa även den sidan ? Måste allt vara falskt, tillgjort och hurtigt positiv när livet inte är det ?

Varför vara ohederlig och lögnaktig och påskina att den är ljus för ALLA ??? Det är rätt många som inte blir hjälpta av prat med psykolog och som inte blir bra av piller. Varför dölja det och bara servera floskler och klyschor ?

Har DU statistik ? Om du har det, dela gärna med dig av den. Om du INTE har det, hur kan du veta hur stor risken är att inget hjälper ?

För att svara på detta från en annan tråd, man vet inte vilka som kommer bli hjälpta och vilka som inte kommer att bli det. Vad man vet är att döden är definitiv, så det är bättre att satsa på att försöka få någon att må bättre eftersom chansen alltid är större att denne blir bättre än om man satsar på döden.

Nu kommer ingen undan döden. Så det är väl upp till var och en när man vill avsluta.Varför är det “finare”att dö vid 80 än 55. Går inte tvinga någon att leva vidare om den mår dåligt.Skönt att vi faktiskt har ett val. Man måste våga diskutera det oxå.