Dags att gå
-
Nu kommer ingen undan döden. Så det är väl upp till var och en när man vill avsluta.Varför är det ”finare”att dö vid 80 än 55. Går inte tvinga någon att leva vidare om den mår dåligt.Skönt att vi faktiskt har ett val. Man måste våga diskutera det oxå.
Jag tror att jag förstår vad du menar när du skriver: “Man måste våga diskutera det oxå.”
Det jag befarar är att inte alla är lika “mogna” eller beredda på de ord och tankar som kan väckas hos de som redan är på gränsen. Speciellt eftersom vi skriver i ett forum med fokus på hänsyn till psykiskt mående borde det vara underförstått att innehåll ska vara stödjande och hänsynsfullt. De som kan räddas bör enligt mig få en chans att få lov att andas, så med hänsyn till dem kan vi andra som är mer stabila backa lite i starka åsikter.
Så klart kan jag ha missförstått din text och ber i så fall om ursäkt.
Avregistrerad användareJag tror att jag förstår vad du menar när du skriver: ”Man måste våga diskutera det oxå.” Det jag befarar är att inte alla är lika ”mogna” eller beredda på de ord och tankar som kan väckas hos de som redan är på gränsen. Speciellt eftersom vi skriver i ett forum med fokus på hänsyn till psykiskt mående borde det vara underförstått att innehåll ska vara stödjande och hänsynsfullt. De som kan räddas bör enligt mig få en chans att få lov att andas, så med hänsyn till dem kan vi andra som är mer stabila backa lite i starka åsikter. Så klart kan jag ha missförstått din text och ber i så fall om ursäkt.
Jag tycker självklart man ska stödja de som mår dåligt.Många unga här ropar på hjälp, de vill inte dö egentligen. Självklart ska de få hjälp om de vill ha det! Jag tycker inte att livet är värt att leva.Jag har sökt all hjälp och mediciner i mängder. inget har hjälpt.Det jag behöver kan ingen utomstående ordna med.Jag behöver kärlek,vänner. Jag har kämpat med det hela livet utan attl yckats att få det.Smma sak med ekonomin, jag tvingas se andra som har allt materiellt och ser ner på mig.Visst kan det värma för stunden med någon att prata med men sedan sitter man där ensam ändå.Jag fattar faktiskt inte vad meningen är. Alla med pengar och makt gynnas i det här samhället.Själv är man paria.
Jag tycker självklart man ska stödja de som mår dåligt.Många unga här ropar på hjälp, de vill inte dö egentligen. Självklart ska de få hjälp om de vill ha det! Jag tycker inte att livet är värt att leva.Jag har sökt all hjälp och mediciner i mängder. inget har hjälpt.Det jag behöver kan ingen utomstående ordna med.Jag behöver kärlek,vänner. Jag har kämpat med det hela livet utan attl yckats att få det.Smma sak med ekonomin, jag tvingas se andra som har allt materiellt och ser ner på mig.Visst kan det värma för stunden med någon att prata med men sedan sitter man där ensam ändå.Jag fattar faktiskt inte vad meningen är. Alla med pengar och makt gynnas i det här samhället.Själv är man paria.
Livet är surt för mig med emellanåt. Ibland så illa som du beskriver det och ibland i panik. Vi har olika förutsättningar och olika historier och jag är glad för att du skriver om dina här. Du är inte ensam. Vi är flera som “sitter på samma parkbänk i parken” (om jag får lov att ta en liknelse till situationen). Jag sitter också och funderar på hur orättvist det är i olika situationer och blir ledsen och trött på att behöva kämpa hårt för att orka andas en dag till… och en dag till… Det är de små detaljerna som får mig att öppna ögonen. Det är ibland rutinerna som håller mig på banan, men se: Jag lever… än.
Det är lättast för andra att veta vad jag bör göra, för de lever inte mitt liv. De har inte ofta rätt, men de har massor av råd. Till slut blir man trött på att höra det från det hållet. Här är jag mer nyfiken och känner att jag får mer genuint stöd eftersom det finns andra som känner som jag. Du verkar vara en av dem som har erfarenheter jag kan lära mig av och jag känner igen en hel del av de känslor du skriver om. Du är värdefull, men har kanske inte hittat rätt miljö att bli uppskattad i. Det låter klyschigt, det kan jag hålla med om, men jag vill tro att det är just så. Livet behöver inte bli bättre för det, men det får mig att acceptera livet som det är… en stund till.
Avregistrerad användareLivet är surt för mig med emellanåt. Ibland så illa som du beskriver det och ibland i panik. Vi har olika förutsättningar och olika historier och jag är glad för att du skriver om dina här. Du är inte ensam. Vi är flera som ”sitter på samma parkbänk i parken” (om jag får lov att ta en liknelse till situationen). Jag sitter också och funderar på hur orättvist det är i olika situationer och blir ledsen och trött på att behöva kämpa hårt för att orka andas en dag till… och en dag till… Det är de små detaljerna som får mig att öppna ögonen. Det är ibland rutinerna som håller mig på banan, men se: Jag lever… än. Det är lättast för andra att veta vad jag bör göra, för de lever inte mitt liv. De har inte ofta rätt, men de har massor av råd. Till slut blir man trött på att höra det från det hållet. Här är jag mer nyfiken och känner att jag får mer genuint stöd eftersom det finns andra som känner som jag. Du verkar vara en av dem som har erfarenheter jag kan lära mig av och jag känner igen en hel del av de känslor du skriver om. Du är värdefull, men har kanske inte hittat rätt miljö att bli uppskattad i. Det låter klyschigt, det kan jag hålla med om, men jag vill tro att det är just så. Livet behöver inte bli bättre för det, men det får mig att acceptera livet som det är… en stund till.
Kloka ord. Tack för omtanken och att du tog dig tid.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.