Teal Cofude
Skapade svar
-
hej jag är 21 år och vill bara dö, allt som händer i världen all ondska skär som en kniv i mig. jag känner att jag har misslyckats med allt. allt blir bara värre och värre var finns glädjen? jag känner också en stor skuld till min mamma för att jag inte har hjälpt henne. jag vill bara dö!
Hej.
En sak är säkert och det är att du inte är ensam.
Vi är många som har kämpat/kämpar med svårigheter kring att orka leva. Så bra att du hittat hit och skriver här. Det kan ibland till och med vara skönare och lättare att skriva till någon/några helt okända som kan förstå dig utifrån dig själv och inte hur det ser ut i din omgivning. Du är du och är mitt uppe i ditt liv. Du är viktig!
Jag önskar att du tar kontakt med någon akut-linje som är nämnd ovan, eller som vissa skriver att du ska skriva här. Du väljer själv hur mycket du vill dela med dig av. Du kan börja nya trådar om du inte vill fortsätta i denna, men stäng inte in dig. Hjälpen har olika skepnader och det är inte alltid förrän efteråt man vet vilket som var till störst hjälp, vilket kan kvitta så länge man får stöd.
Välkommen hit!
Tänker på dig!
Hej.
Det är tufft att sitta själv med sina tanka om de är tunga. Så bra att du vänder dit utåt.
Säkert finns det massor av tips som så klart inte vill uppdaga sig när man behöver dem, men här är lite vad jag kan bidra med:
https://www.citypolarna.se/
En hemsida där man kan välja vilken stad och vad man är intresserad av. Det går att gå på allmänna aktiviteter och det går att skapa små privata grupper. Där kan du bland annat själv lägga upp ett förslag på ett ställe och en aktivitet du bjuder in till, utan att du behöver öppna din plånbok för det.Det finns Facebookgrupper om man tycker att det är ett alternativ.
Appar av olika slag kanske kan vara en lösning:
“Meet up” (Har aldrig testat den.)
“Badoo” (Verkar tendera att handla om kärleksrelationer även om det även ska vara vänskapsbetonat.)Ibland kan man få tillräckligt socialt umgänge om man deltar i något återkommande, t. ex. studiecirkel eller något liknande. Gå på gym/simma (vilket kan låta knepigt, men inte sällan hittar man samma människor varje vecka och kanske finns det någon att byta några ord med och vem vet… kanske blir det en fika?).
Det kan vara att mina tips inte alls passar, och det är ok. Vi är alla olika. 🙂
Jag bor inte i närheten, men jag hade gärna fikat med dig.
Jag vill inte försvara din omgivning utan bara blänka till lite att en förklaring kan vara att de är upptagna med vad DE tycker är prio ett just NU. Enligt egen erfarenhet är det olika vad man ser på som akut eller viktigt, i alla fall i första anblicken utan vidare förklaring.
Jag vill däremot försvara dina funderingar och tycker att det är viktigt att du gör din röst hörd. Du är viktig du med. De kanske inte förstår hur akuta dina problem är om du inte skriker rakt ut? Du får lov att ta plats i ditt eget liv och göra det bästa för dig själv.
För mig är det ett friskhetstecken att du säger ifrån att du inte vill ha fler samtal eller ställa upp som allmän informationskälla. (Även om det bara är här du gjort det hittills så låt det inte hindra dig att fortsätta göra det i din omgivning.) Om du orkar så kan du samla på dig lite “bra att ha”-repliker som t. ex.
“Du får ringa/prata med XXX istället. Denne kan ge dig information.”
“Du ringer till fel person. Jag har inget att berätta.”
“Prata med mamma istället. Hon vet allt.”
Ja så kommer: “Men XXX svarar inte…” Svara då att de får ringa XXX igen, ursäkta dig och lägg på luren. Det låter enkelt men är svårt när man står med luren vid örat, men träna på det så faller dig sig mer och mer bekvämt att avvisa.Jag tror att jag förstår dig då du skriver att personer som aldrig tidigare hört av sig nu ringer ner dig. Nu duger det! Känslan av att bli utnyttjad ligger nära till hands, men så fungerar vi människor. Vi är nyfikna och förmodligen oroliga. Det är inte alla som har social kompetens eller empati nog att förstå att det kan vara jobbigt att vara i andra sidan luren.
Tillåt dig att inte svara i telefon när du är trött/ledsen. Berätta för din mamma att du är ledsen så att det gör ont. Tveka aldrig på att du har rätt till uppmärksamhet, även om du ibland måste stå i skuggan ett tag. Gör något för dig själv som ger dig god energi. Sätt dig själv i fokus. Hitta något som kan distrahera dig tills du får rätt hjälp, men fortsätt skrika i din omgivning. Någon kommer att höra dig, frågan är vem hör dig först. 🙂 Vi hör dig!
Fortsätt skriv här om du känner att det hjälper.
Varje enhet av tid du räknar, minut/dag/månad osv. är en vinst om du kan förlänga din lucka.
Din oro för framtiden kan förkorta tiden. Det innebär dubbel negativitet. Du vet med säkerhet att du agerat och börjar om en period av läkning. Däremot finns det faktiskt en möjlighet att denna gången var din sista.
Min senaste situation är flera år sedan och för varje dag som gick och drog ut på tiden mellan gångerna gav det hopp om vila. Idag har jag ingen direkt koll på vilken dag/tillfälle/anledning men är glad för att jag förstod vad mina skadebeteenden hade för funktion. Jag var beroende av kicken de gav… känsloförändringar som växlade från ångest till frihet för att nästan omedelbart återgå till fängslande ångest och skam. Jag levde i alla fall.
Jag förstod att det för mig fungerade som en dövande drog och straffmetod på samma gång. När jag på riktigt insåg vinsten i att släppa mina destruktiva handlingar var jag på väg mot den långvariga läkningen. Jag fick några återfall, men fick mersmak på kontrollen att kunna avstå.
Min berättelse kanske inte hjälper andra att nå “framåt” men må möjligtvis ge ett bevis på att det inte är omöjligt.
Min kropp har sviter av psykisk ohälsa där ärr är ett bevis. Jag ser dem knappt längre. Jag tror inte att jag någonsin lastat andra för mina konstverk utan äger dem fullt ut. De är mina. Jag har rätt till dem allihop. Jag vill inte ha fler, men döljer dem inte. De är en del av mig.
Jag vill nog misstänka att alla läsare kan utröna ur texten att jag på inget sätt avser att försköna detta men vill inte heller stigmatisera en, redan tyvärr av många ansedd “smutsig”, akt.
Min friskaste skadehandling var att straffa mig själv genom att inte få lov att skada mig fysiskt för att få frihet. Paradoxalt…
Jag träffade på en flicka som skar sig på armarna. Med ett leende sa jag till henne att hon såg ut som en zebra och att zebror är vackra. Hon behövde aldrig dölja dem för mig och hon blev bekväm med att få vara en vacker person. En annan hade kanske blivit förnärmad men jag tror att vi som har erfarenhet kan närma oss ämnet naturligt utan att fryna på näsan. “Been there – Done that”.
Ha förtröstan. Du ska ha en fin skolbal och en skön sommar. Tids nog kommer läxor och tråkiga lärare att uppta din tid efter ledigheten. Du kämpar så hårt ändå.
Så glad jag blir för din skull.
Grattis till 2 veckor. “En dag i taget.” Det är en vinst varje dag i den riktningen och visst är det en förlust när du får bakslag, men jag skulle helst vilja se det som en paus i det som annars för dig framåt. Vad bra att du lägger fokus på din fina klänning. Grattis till den med.
Så bra att du räcker ut din hand som gör det möjligt för dem som är dig nära att stödja. Ibland räcker det med att veta om att de finns där. Det är naturligt att vara nervös över sådana tillställningar, så kanske kan du lägga viss nervositet till “vanliga” anledningar. Fast vad spännande det låter i mina öron. Bal. Vackra kläder. God mat. Trevligt sällskap. Känslan av frihet och “här kommer livet”…
Ler…
Vad bra att du kommer till insikter angående stressen.
Magkänsla, vad är det? (Ironiskt) Tyvärr kommer min ambivalens från en stökig uppväxt där ambivalensen vuxit fram genom ständiga dubbla budskap i omgivningen. Det gör att jag inte kan lita på min magkänsla utan har fått lära mig att tolka situationer genom att fråga hur andra normalt skulle reagera där och då. Däremot är jag jättekänslig för att känna av hur andra mår och utifrån det utläsa bl. a. hur andra reagerar när jag säger/gör saker. Det är ibland så att jag misstolkar detta och får för mig att andra inte gillar mig eller det jag gör. I de lägen kommer ångest och stress som en omedelbar chock i kroppen. Även när ångesten släppt sitter stressen kvar och axlarna är uppdragna och flyttade framåt tills jag blir medveten om det och kan återställa kroppshållningen till det bättre.
Mina nära är vana vid min situation och jag har förstått att jag inte kan dölja min stress även om jag gör vad jag kan för att bli så normal som möjligt. De säger att jag aldrig slappnar av, men att de accepterar det. Inget tjat eller massor av försök att hjälpa mig förekommer längre och det är jag glad för eftersom det bara skulle göra saken värre.
Så… jag accepterar för det mesta att jag har kronisk stress så jag inte ska stressa upp mig för att jag är stressig. Nu är jag i en sådan situation att jag inte klarar av att vara aktiv i arbetslivet av stress och fler anledningar så jag kan vila när det passar men tar helst inte igen förlorad sömn dagtid då rutiner är viktiga.
Apropå rutiner. Du nämner ordning och reda. Vad jag förstår är jag otroligt beroende av ordning och reda, därmed även rutiner. Om det är stökigt inne får man ha ordning ute.
Jag älskar listor som jag kan skapa rutiner kring. Checklistor som underlättar för att jag ska slippa hitta på rutiner för samma saker och få tillfredsställelse i att bocka av åtaganden. Det gör även att jag lättare för överblick över de saker som jag måste göra och kan prioritera när jag har summerat. Stressen blir på något sätt hanterbar när jag har en plan. Ovetskapen är sämre än att se vidden av oändliga “to do”. Det är skönt att ha en visuell mätare på hur långt jag färdats i min process/mina åtaganden.Att be om hjälp har varit en process att jobba med. Nu kan jag be om hjälp till rätt saker för att driva mig framåt. Det är lätt att be någon göra något som jag känner att jag kan återgälda. Skulle jag däremot komma i ett läge där jag måste lägga ner massor av energi för att betala tillbaka tjänsten väljer jag många gånger att låta bli både att be om hjälpen och uteblir ibland även från det som jag behövde hjälp med. Jag har lärt mig att det inte behöver ligga någon prestige i att be om något som jag inte kan göra mer än tacka för, så länge det är i väsentligt i proportion till hjälpen. Nu citerar jag Baloo ur Djungelboken: “Jag hoppas att du har förstått.” 🙂 Här kan jag dessvärre inte återge melodin i frasen, men ler åt att den dök upp i tanken så fort jag satte punkt.
Jag är tacksam för vår konversation. Även om vi är två olika individer verkar det som om vi har många gemensamma punkter i detta ämne.
Angående mina stödjande samtal så är det många erfarenheter jag lyckats samla på mig.
- Det är inte alltid det första intrycket av den som leder samtalen som gäller.
- Vad som egentligen hjälpte mig i de olika faserna fram och tillbaka blev sällan vad jag förväntade mig. Både goda och mindre goda resultat kan jag nämna i detta sammanhang.
- Jag har lärt mig att stå ut med nya kontakter inom vården några tillfällen för att låta dem få en chans att få inblick i mitt liv och mina problem. Det är ju ändå de som sitter inne med fackkunskapen.
- I min historia har jag insett att titeln ingalunda är självklar i rangordning till effektiv och adekvat hjälp. Så klart har psykiatern medicinsk och kunskap om det biokemiska i kropp och knopp, men beteende och funderingar ger jag en stor eloge till sjuksköterskor inom området och psykologer. (Diakonen du nämner kan vara utmärkt lyssnare och har troligtvis god kännedom om människoöden av olika slag.)
- Mina djupare och mer komplexa problem är inget för mina vänner och min familj att begrunda eller belastas med, de saknar dessutom kunskap inom gebitet. Det känns tryggt att komma till någon som vet och ger rätt motstånd och/eller bekräftelse.
- Det är jag som är i fokus och de leder mig genom att reflektera sånt som jag inte alltid själv noterar. Visst kan det kännas udda ibland, men med facit i hand är det främmande något som kan få pusselbitarna att visa motivet.
- Under alla år jag behövt stöd, mer eller mindre ofta, har jag mött olika kategorier av yrkesfolk och fått rabbla upp hela den kronologiska radängan i historiken. Det blir uttjatat och mekaniskt till slut. Numer blir det en snabbversion och sen snabbt över till mitt nuvarande skav i själen.
- Slutligen vill jag nämna att det är sparbeting överallt, men jag berättar ärligt min hälsostatus och brist på livskvalitet. Jag propsar sällan på vårdkön men påtalar min ärliga situationoch behov. De prioriterar och jag återkommer om de situationen förändras. Det finns ett regelrätt knep och det är att läsa på lite om lagar och regler om rättigheter som patient. Om du är påläst vet du vad du ska fråga om och tala om vilka eventuella konsekvenser du eller vårdinrättningen står inför. Exempel på det kan vara väntetider och att få träffa rätt personal. Du har rätt till att få inblick i din journal i det mestat innehållet däri. (Om nu det skulle vara intressan/behövligt.) Ett annat exempel är om du blir missnöjd med den behandling du fått eller inte fått och behöver överklaga/anmäla, vilket är deras skyldighet att hjälpa dig skriva/formulera eller hänvisa till annat stöd som kan bistå med information.
Kunskap är makt. Kunskap om mig ger mig makt över mitt liv.
Min stress ligger mycket i prestationskrav och bekräftelsebehov. Jag blir nojig om jag inte är trygg och omtyckt i sällskapet. En av mina rädslor är att hamna i en situation där jag inte orkar vara med. Ibland undviker jag att hänga med på roliga saker för att inte ställa till det för andra men blir ändå stressad över att jag egentligen vill vara med. Jag har utvecklat en jobbig ambivalens i många aspekter och valsituationer, vilket även kan avse de enklaste vägskäl. Där har min acceptans hjälpt mig att vända mig mot det förnöjsamma hållet så att ledsamheten och bitterheten får krypa in i skuggan. Livet är. Så enkelt är det. Det får väl vara pissjobbigt i den hemska och tärande stressen, för så har jag det just nu. Du kan, om du vill, ta till dig av vetenskapen att även om människan mår bra av x antal timmars sömn per dygn kan det mänskliga systemet fixa en minskad dos även om det har försvårande konsekvenser under en längre tid om det är rätt sorts sömn.
Ett tips en god vän nämnde är att andas några djupa andetag för att andas ut så mycket du kan i ett andetag. Stanna där ett tag och känn det stillhet som finns där, om än i mikroskopisk effekt. När du känner dig trött på det kommer din kropp att snabbt fylla lunorna med frisk luft. Ta da! En miniövning som säkert kan vara mindfulness, meditation, yoga, m.m. you name it. Never mind… testa och passa på att blunda eller stirra på en punkt framför dig. Inget hokuspokustänk eller krav på kroppsposition. Bara att framkalla en kroppslig reaktion. Jag gör det inte alltid då jag kan komma stressa i tanken att inte lyckas få lugnet som “utlovas”.
Så tänker jag… i tusen ord och femtio-elva aspekter.
Jag har samma problem som du när det kommer till mindfulness. Ju mer jag tänker på att koppla av desto mer blir jag uppjagad. Prestation, prestation och prestation!
Som du blir jag inte heller av med min stress utan måste leva med att kroppen är på vakt. Mina behovsmediciner består av Zolpidem och Oxascand. Jag är högst restriktiv med dessa då det är tillvänjning. Zolpidem är insomningsmedicin och fungerar ok, men inte under längre perioder då den inte är effektiv till slut. Dessutom får jag inga trevliga drömmar när jag äter den många nätter i rad. (Ibland väljer jag mellan pest eller kolera.) Oxascand är en ångestdämpande medicin och den tar jag till när jag har det riktigt dåligt eller är mycket uppskruvad. (Inte sällan glömmer jag den möjligheten till lättnad och låter det gå längre än nödvändigt.)
Vi har olika möjligheter att beta av problem vi står inför. Vad jag förstår har du och jag liknande problem med att lyckas med dylikt. För min del är det stödjande samtalsterapi som gäller i fösta hand då jag har många spöken i garderoben som inte vill ta sig ut. En sak som både underlättar och försvårar min problemlösning är analysering. Jag kan lugnt säga att överanalys är ett honnörsord i mitt CV. Med analysering, vilket jag misstänker att du också gör, skapar man frågetecken under tiden man skapar utropstecken. Därför kommer stressen att lösa stressproblemet att generera ett moment 22, som du nämnde tidigare. En positiv sak i analyseringen är att man lär känna sig själv, vilket gör det lättare att hitta sin egen väg/metod i framtiden.
Eftersom jag inte hittat själv hittat off-knappen får jag lära mig leva med att ha funnit en potentiometer. Den går inte ända ner till de lägre nivåerna, men går i alla fall neråt.
Om du kommer på något som fungerar för dig, mer eller mindre spelar ingen roll, är jag mycket intresserad av att ta del av det.
Hej.
När jag läser din text funderar jag på lite olika strategier.
(Läs dem bara som mina tankar, och ta med dig det som du tycker passar med dina tankar.)
1. Dina känslor
Du har de känslor du har, eller inte har. Du är du oavsett vart du placerat dina känslor. De får lov att komma och får lov att vara där de är. (När jag tänker så själv behöver jag inte döma mig.)
2. Dina nära/din omgivning
Kanske skulle du kunna formulera dina tankar (som du gör här) i text och i texten även berätta precis som du känner, d.v.s att du inte vill göra något väsen av det, men att du vill att de ska veta om det. Berätta hur du önskar bli bemött, vilket kan vara en god hjälp till dem då många är osäkra på hur de ska reagera/agera.
3. Dölja ärr
Visst vore det väl helt underbart om du inte behövde bry dig alls på detta, men nu är det som det är… du vill dölja dem. (Fast det är ganska skönt när man kommer över tröskeln och tänker: “So what, så här illa mådde jag förut, men inte nu.” De är där och står för något. Nu bryr jag mig inte om dem längre. Typ likt en tatuering som inte är aktuell, men som ändå finns kvar.)
Jag får en bild framför mig av skridskoåkare som täcker sin hud med beige tyg. Finns det kanske någon sådan klänning?
Har du funderat på att hitta något väldigt tunt, typ kroppsnära underställ, när du provar ut?
Det finns ursnygga fina klänningar som har långa ärmar.4. Undvika beteendet
Du duger, oavsett om du skadar dig eller inte. Du har rätten att få lov att göra ärr på din kropp, men frågan är om du måste? Måste du så måste du! Vad är egentligen vinsten? Kortsiktig eller långsiktig? Kan du vinna ändå genom att byta ut det med något konstruktivt? Bara du kan veta.
Kanske, kanske, kanske skulle du kunna låta dessa ärren blekna lite tills det är dags för studentbal.5. Ha kul
Detta är din upplevelse, din studentfest. Jag skulle vilja sända massor av önskningar till dig att du i provrummet tittar på dig själv och ler. Där är du och du ska tycka att detta är en bra sak. Se ditt att ha kul när du provar ut klänningen, när du kollar in den i garderoben och när du klär på dig på balens dag. Känn dig vacker och fin oavsett vilket klädesplagg du har. Sträck på dig och var en kvinna på väg fram med självklarhet. Det är det som kommer göra att du skiner ut skönhet. Dina ärr kommer i skuggan och du i solen. Visst får du väl lov att ha lite kul? 🙂
Det låter onekligen arbetsamt att behöva tänka så mycket på en gång. Du behöver ju planera för att orka planera. Du behöver ju jobba för att orka jobba.
Vilan är ibland inte att vila kroppen. Vilan kan vara att vila knoppen.
Ett ord som har hjälpt mig i liknande situationer som du verkar vara i nu är “acceptans”. Aj aj aj, vad ord kan vara laddade. För mig var det mycket jobbigt att få detta ordet mitt i ansiktet i början, men nu är det något jag “accepterat”. Vad är det jag måste acceptera? Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det att jag inte kunde kontrollera mitt mående – jag var sjuk när jag inte ville vara sjuk och flydde från det faktum att jag var sjuk. Jag har accepterat att jag har vissa brister och inte klarar av att göra vissa saker fast jag än så gärna skulle vilja. Jag har inte arbeta som många andra, om alls. Jag har fått välja bort så mycket för att klara av det “lilla” jag gör idag och mår bäst de dagar jag “gillar läget” och inte värderar det bra eller dåligt. Det är inte lika lätt som det låter, ty för att kunna acceptera på riktigt går det inte att värdera bra/dåligt utan man måste acceptera faktum oavsett.
Det går inte att förändra så svåra saker på kort tid, precis som du nämner i din text. Jag upplever att du mitt i desperationen ändå har någon sorts strategi i kaoset. Det är något jag skulle hålla fast vid.
Nu har jag ingen legitimation för att förskriva mediciner, men kanske det vore en vinst i att prata med någon som kan hjälpa dig komma över tröskeln? Det finns “vid behovs”-medicin även för en god natts sömn och man måste inte bli beroende av sådana. Det kan vara en typ av lösning bland många andra.
Hoppas att det löst sig nu när helgen är över.
Hej “Blue”.
Livet är vad det är… LIV.
Du har fått en rejäl bit av det som inte är behagligt i det. I mitt liv är det fullt av tråkiga stunder och situationer. Det tynger otroligt mycket och det blir svårt att se framåt. Det tar över och skuggar de fina dagar och perioder som finns där emellanåt.
Det finns alltid något annat runt om hörnet och det är just det man är rädd för när man är ledsen, för tänk om det inte blir bättre. Det blir bättre, men det tar tid och kräver ofta att man frågar någon om hjälp eller stöd.
Så klart har du hört det där uttrycket som säger att man måste ha haft tråkigt för att ha roligt. Fy vad det är urfånigt att höra när man är i skiten själv. Det ligger dock lite sanning i det även om det gör ont just då.
Du är inte ensam. Vi är många som är eller har varit där du är just nu. Jag har varit där många gånger och jag är där just nu, men jag VET att jag ska hålla ut. Det lönar sig. Jag får hjälp och även om det inte alltid varit bra hjälp från början får jag ta en sak i taget.
Jag läser din text och känner att jag är du, fast jag varit med om andra saker. Precis det jag ville skriva sätter du ord på. Jag vill inte försvinna om andra lider av det. Min livsgnista sprakar mest till och glöder inte värst mycket. Nästan inget är roligt alls. Det vore så skönt att få lämna in. Jag ska därför ge dig det råd jag vill att du ska ge mig:
Kämpa på, en timme till, en dag i taget och räck ut din hand så att andra kan fatta tag om den.
Hej.
Oj vad jag känner igen mig. Precis så skulle jag vilja be om hjälp.
För mig är det en konstant stress som jag lever med fast som varierar i intensitet. Det är ofta när jag ska göra något som kräver lugn och ro som det blir så påtagligt att inte kunna slappna av.Min stress är latent, konstant närvarande och ibland panikartat intensiv. Det kan vara som du skriver när det kommer till att titta på TV. Jag sitter ner lugnt och fint i soffan och noterar att det händer något på TV-rutan medan jag skriker mig döv inombords. Hela min kropp vill göra något annat. Jag kan inte enbart skylla på stress i sådana situationer utan får lägga till en rejäl skopa ångest i grytan.
I min omgivning finns det omtänksamma och kärleksfulla människor som vänligt säger till mig att lugna ner mig och slappna av och sluta stimma omkring. Det är svårt att lyda deras goda råd. Jag är intelligent nog och vet om att det finns massor av bra strategier att tillgå som yoga, mindfulness, andningstekniker, kroppskännedom, tai chi, chi gong, idrott, sova gott, promenader, bra mat, göra något roligt eller kreativt, samt just precis sånt som du läsare kommer på skulle kunna hjälpa.
Förutom att det finns saker som stressar upp mig lider av stressyndrom i sig och får extra påslag av ett dåligt samvete för att jag inte göra allt det där som andra tipsar om. Stressen växer av sig själv och den onda cirkeln snurrar på.
Hur jag gör vet jag egentligen inte, men jag flyr. Jag flyr till något annat att göra. Jag fyller mig själv med andra intryck för att lura bort de som är jobbiga. Det är som om jag tar kontroll av intrycksflödets innehåll. Om det är en bra strategi eller ej är jag inte klar över eftersom jag alltjämt kämpar med att hitta något för mig.
Tidigare i livet dissocierade jag starkt. Nu lever jag hellre i stressen än att tränga bort stress och oro och låter dem finnas med och lättar istället trycket med att kontrollera vad jag gör, lyssnar på, blundar för.
Jag tror på att lokalisera stressfaktorer och energitjuvar var och vem de än är. Det svåra är om det är platser, saker eller personer vi är beroende av. Man behöver inte klippa av helt men man kan minimera katastroferna. Där har jag lyckats erövra viss mark för egen del. Det är effektivt i längden.
Om jag skulle säga något direkt tips till dig skulle det vara att hitta din väg. Lyssna lagom på andra och lita på att du vet bäst. Prova dig fram i listan av vad du tycker är roligt/trivsamt/trevligt att göra för att stressa av. Det går inte att skynda på eftersom det inte finns en snabb fix. (Jo då, säger många som lyckats hitta sin metod bland de första försöken. Till dem säger jag ett uppriktigt “grattis!”. Själv letar jag fortfarande.)