Livet blir aldrig bättre

Hej!

Jag väljer att skriva detta nu för nu går det inte att vara positiv längre och finner ingen livsglädje längre.

När jag var 11 år så fick min pappa hjärnblödning och det tog 4 år för han att bli sig själv igen, under denna period var han deprimerad och extremt negativ och frånvarande från familjen och bara jobbade. Min mamma gick in i vägen och blev utbränd och även hon fick depression.

Sen när jag var 13 så dog en utav mina bästa vänner som jag pratade med varje dag i två år (Kan tillägga att jag hade bara 3 vänner då jag var utstöt i min klass)…en månad efter det så dog min farfar, bara 68 år gammal och som jag stod väldigt nära, i cancer efter 5 års kamp. Min släkt på pappas sida blev deprimerade. Under denna jobbiga period så var hästarna och ridningen min räddning. Jag red min mammas kompis häst som hon inte hade tid för och hade gjort det i 3 år och var helt kär i denna hästen, älskade den hästen som en familjemedlem. Men några veckor efter min farfars död så sålde dom denna hästen till några andra så jag fick träffa den en sista gång…sen var jag förkrossad och slutade med hästar.

Det var tufft hemma. Mina syskon hade flyttat och mamma och pappa var deprimerade, arga och bråkade med varandra hela tiden. Det var en ständig kamp hemma och alltid dystert. Jag hade inge vänner jag stod nära och kunde vara med. Som tur är hade jag mina syskon men träffade dom sällan då dom pluggade långt ifrån allihopa. Till slut var det en hjälp lärare i skolan som såg hur dåligt jag mådde och jag fick hjälp. Sen när jag var 14-15 så blev plötsligt allt underbart, pappa hade tagit sig igenom sin depression och mådde mycket bättre, mamma mådde bättre periods viss, jag träffade ett kompis gäng jag hängde med hela sommaren, jag träffade en kille och ägarna till den hästen jag red sålde honom och mina föräldrar köpte honom till mig. Allting var underbart, i ett år…

Sen började jag gymnasiet, under denna tid hade jag redan tappat kontakten med mina vänner, förutom en, då jag upptäckt att dom tyvärr inte var riktiga vänner, väldigt tråkigt. Dock så hade jag och den kille jag träffade passat perfekt och blivit tillsammans så jag kände mig fortfarande stark och var säker på att jag skulle hitta vänner i gymnasiet. Det blev inte så. Min klass var grupperad och hade sina gäng från för, jag kände ingen sen för och blev utstött igen,, denna gången värre än i min föra vän. Nu hade jag två vänner kvar, Min pojkvän, min häst och en pappa som försökte få allt att fungera.

Det var även vid denna tiden jag började få stora problem med min sjukdom, jag lider vad PMDS, det är en väldigt svår variant av PMS. Jag får alltså panik attacker, ångest, depression, ilskeuttbrott, utmatning, socialfobi, extrema mensvärk och flertal andra problem 1-2 veckor i månaden. Denna sjukdomen har förstört extremt mycket i mitt liv och doktorerna har inga säkra mediciner eller metoder för att hjälpa det. Min relation blev mycket tuff, jag sa och gjorde hemska saker mot min partner, vi gjorde slut för att sen när jag fick mensen och blev normal igen få extrema skuldkänslor över vad jag gjort och vi blir tillsammans igen. Vi har haft och har fortfarande extremt svårt att hantera relationen under dom veckorna, det är tur att han älskar mig så mycket att han klarar av att ta det, men det är inte lätt…

Denna sjukdomen gör min relation till min mamma svår, då hon lider av samma. Hon byter också personlighet och blir ett monster, det är stor härdsmältor när vi har det samtidigt och det är ofta.

Den har fått min skola att bli extremt svår då jag måste stanna hemma och missar stor delar av skolan och jag har redan svårt för pluggandet. Sjukdomen har även förstört kompis relationer för mig.

Så nu har jag haft det såhär i runt 2 år, i början på detta året så skulle jag försöka få energin i att ta att tag i mitt liv igen och göra något åt det, då händer något som inte får hända…

Min ända nära vän som jag klickade med…tar självmord….Hon var 17, skulle bli 18 och hon tog livet av sig för några veckor sedan nu…

Detta är bara den ytligaste delen av den svåra perioden av mitt liv men ville ge en förklaring till varför jag mår som jag mår.

Jag har tappat allting nu…. Nu ser jag ingen glädje i livet och jag hatar mig själv. Jag står inte ut mer. Jag vill avsluta allting. Den enda anledning till varför jag inte gjort det ännu är för jag inte vill sätta min pojkvän och familj i mer lidande då dom har en jobbig period. Vill verkligen inte göra så mot dom men samtidigt så vill jag inte leva mer, jag ser inte fram emot något, jag har ingen vilja, energi eller ork kvar nu. Jag ser en otroligt lättnad i o tänka på min egna död och känner bara en tyngd i kroppen att tänka på att vakna imorgon och ta mig igenom ännu en dag. Det är verkligen inget kvar nu längre.

Jag vet inte vart jag ska ta mig till, vill inte ha hjälp, vill helst att något ska råka hända mig så jag får dö utan att göra det själv mot min familj.

Hej!

Förstår att du går igenom en tuff period i livet just nu. Tror du att du kan få prata med någon, genom skolan eller kanske ungdomsmottagning? Du kan alltid höra av dig direkt till MiND genom chatt (https://chat.mind.se), mail (https://mejl.mind.se/#/) eller telefon (90101).

Ta hand om dig så länge!

/MiND Moderator

Anonym skrev:

Hej! Jag väljer att skriva detta nu för nu går det inte att vara positiv längre och finner ingen livsglädje längre. När jag var 11 år så fick min pappa hjärnblödning och det tog 4 år för han att bli sig själv igen, under denna period var han deprimerad och extremt negativ och frånvarande från familjen och bara jobbade. Min mamma gick in i vägen och blev utbränd och även hon fick depression. Sen när jag var 13 så dog en utav mina bästa vänner som jag pratade med varje dag i två år (Kan tillägga att jag hade bara 3 vänner då jag var utstöt i min klass)…en månad efter det så dog min farfar, bara 68 år gammal och som jag stod väldigt nära, i cancer efter 5 års kamp. Min släkt på pappas sida blev deprimerade. Under denna jobbiga period så var hästarna och ridningen min räddning. Jag red min mammas kompis häst som hon inte hade tid för och hade gjort det i 3 år och var helt kär i denna hästen, älskade den hästen som en familjemedlem. Men några veckor efter min farfars död så sålde dom denna hästen till några andra så jag fick träffa den en sista gång…sen var jag förkrossad och slutade med hästar. Det var tufft hemma. Mina syskon hade flyttat och mamma och pappa var deprimerade, arga och bråkade med varandra hela tiden. Det var en ständig kamp hemma och alltid dystert. Jag hade inge vänner jag stod nära och kunde vara med. Som tur är hade jag mina syskon men träffade dom sällan då dom pluggade långt ifrån allihopa. Till slut var det en hjälp lärare i skolan som såg hur dåligt jag mådde och jag fick hjälp. Sen när jag var 14-15 så blev plötsligt allt underbart, pappa hade tagit sig igenom sin depression och mådde mycket bättre, mamma mådde bättre periods viss, jag träffade ett kompis gäng jag hängde med hela sommaren, jag träffade en kille och ägarna till den hästen jag red sålde honom och mina föräldrar köpte honom till mig. Allting var underbart, i ett år… Sen började jag gymnasiet, under denna tid hade jag redan tappat kontakten med mina vänner, förutom en, då jag upptäckt att dom tyvärr inte var riktiga vänner, väldigt tråkigt. Dock så hade jag och den kille jag träffade passat perfekt och blivit tillsammans så jag kände mig fortfarande stark och var säker på att jag skulle hitta vänner i gymnasiet. Det blev inte så. Min klass var grupperad och hade sina gäng från för, jag kände ingen sen för och blev utstött igen,, denna gången värre än i min föra vän. Nu hade jag två vänner kvar, Min pojkvän, min häst och en pappa som försökte få allt att fungera. Det var även vid denna tiden jag började få stora problem med min sjukdom, jag lider vad PMDS, det är en väldigt svår variant av PMS. Jag får alltså panik attacker, ångest, depression, ilskeuttbrott, utmatning, socialfobi, extrema mensvärk och flertal andra problem 1-2 veckor i månaden. Denna sjukdomen har förstört extremt mycket i mitt liv och doktorerna har inga säkra mediciner eller metoder för att hjälpa det. Min relation blev mycket tuff, jag sa och gjorde hemska saker mot min partner, vi gjorde slut för att sen när jag fick mensen och blev normal igen få extrema skuldkänslor över vad jag gjort och vi blir tillsammans igen. Vi har haft och har fortfarande extremt svårt att hantera relationen under dom veckorna, det är tur att han älskar mig så mycket att han klarar av att ta det, men det är inte lätt… Denna sjukdomen gör min relation till min mamma svår, då hon lider av samma. Hon byter också personlighet och blir ett monster, det är stor härdsmältor när vi har det samtidigt och det är ofta. Den har fått min skola att bli extremt svår då jag måste stanna hemma och missar stor delar av skolan och jag har redan svårt för pluggandet. Sjukdomen har även förstört kompis relationer för mig. Så nu har jag haft det såhär i runt 2 år, i början på detta året så skulle jag försöka få energin i att ta att tag i mitt liv igen och göra något åt det, då händer något som inte får hända… Min ända nära vän som jag klickade med…tar självmord….Hon var 17, skulle bli 18 och hon tog livet av sig för några veckor sedan nu… Detta är bara den ytligaste delen av den svåra perioden av mitt liv men ville ge en förklaring till varför jag mår som jag mår. Jag har tappat allting nu…. Nu ser jag ingen glädje i livet och jag hatar mig själv. Jag står inte ut mer. Jag vill avsluta allting. Den enda anledning till varför jag inte gjort det ännu är för jag inte vill sätta min pojkvän och familj i mer lidande då dom har en jobbig period. Vill verkligen inte göra så mot dom men samtidigt så vill jag inte leva mer, jag ser inte fram emot något, jag har ingen vilja, energi eller ork kvar nu. Jag ser en otroligt lättnad i o tänka på min egna död och känner bara en tyngd i kroppen att tänka på att vakna imorgon och ta mig igenom ännu en dag. Det är verkligen inget kvar nu längre. Jag vet inte vart jag ska ta mig till, vill inte ha hjälp, vill helst att något ska råka hända mig så jag får dö utan att göra det själv mot min familj.

God kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag hör VERKLIGEN att Du inte på långa vägar mår bra och behöver akut hjälp.

* Skulle Du inte behöva bli inlagd på en vårdavd under en tid och få ett andrum och få träffa avd-läkare, avd-psykolog och avd-kurator plus lufta lungorna en form av prat-ventil till mentalskötarna på den vårdavd som man är inlagd på, hur tycker Du om denna idé / lösning?

* SNÄLLA, ta inte ditt liv och se att dina föräldrar skulle bli helt och hållet förkrossande och bli deras härdsmälta…

* Du behöver VERKLIGEN akut hjälp och därför hoppas jag att dina föräldrar går att kommunicera med även fast Du har berättat här via MiND Forum:et om att Din pappa hade blivit bättre i sin depression och din mamma hade samma typ av PMS som Du hade som hete; PMDS och ev. också depression, försök samtala med dina föräldrar, hoppas Du har något förtroende för dem eller är det därför Du skriver här på Mind Forum:et?

Jag älskar hästar också, har tagit hand om hästar i min barn/ungdom och saknar hästlivet något otroligt mycket som ger en så mycket tillbaka…

Om Du vill prata ut med någon så ställer jag upp för dig här på Mind Forumet, Du får mer än gärna återkomma till mig.

Kramar…

På återseende…

[Teal Cofude]

Hej “Blue”.

Livet är vad det är… LIV.

Du har fått en rejäl bit av det som inte är behagligt i det. I mitt liv är det fullt av tråkiga stunder och situationer. Det tynger otroligt mycket och det blir svårt att se framåt. Det tar över och skuggar de fina dagar och perioder som finns där emellanåt.

Det finns alltid något annat runt om hörnet och det är just det man är rädd för när man är ledsen, för tänk om det inte blir bättre. Det blir bättre, men det tar tid och kräver ofta att man frågar någon om hjälp eller stöd.

Så klart har du hört det där uttrycket som säger att man måste ha haft tråkigt för att ha roligt. Fy vad det är urfånigt att höra när man är i skiten själv. Det ligger dock lite sanning i det även om det gör ont just då.

Du är inte ensam. Vi är många som är eller har varit där du är just nu. Jag har varit där många gånger och jag är där just nu, men jag VET att jag ska hålla ut. Det lönar sig. Jag får hjälp och även om det inte alltid varit bra hjälp från början får jag ta en sak i taget.

Jag läser din text och känner att jag är du, fast jag varit med om andra saker. Precis det jag ville skriva sätter du ord på. Jag vill inte försvinna om andra lider av det. Min livsgnista sprakar mest till och glöder inte värst mycket. Nästan inget är roligt alls. Det vore så skönt att få lämna in. Jag ska därför ge dig det råd jag vill att du ska ge mig:

Kämpa på, en timme till, en dag i taget och räck ut din hand så att andra kan fatta tag om den.