Teal Cofude
Skapade svar
-
Jag är inte familjär med BDD, men känner igen delen du beskriver om att vara uppfylld av tankar. Mina kan vara ältande ibland.
Oavsett diagnos kan tillståndet vara olidligt, och själv kan jag emellanåt känna att jag inte vill vara i nuet, med allt vad mitt tillstånd innefattar. Även om förståelsen för den egna diagnosen är stor tar det inte bort känsla av vilsen- eller tröttheten för det faktum man befinner sig i.
Acceptans för hur jag fungerar är en av de bästa metoder jag använt mig av. Fast att acceptera mitt tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara en acceptans för att just jag ska ha det som jag har det just i stunden. Det handlar nog mest om vad jag fokuserar på. Ibland lyfter jag perspektivet och ser helheten och storknar av övermäktigheten. Då får jag verkligen tvinga mig att tänka på en begränsad sak i taget. Det kan vara precis tvärtom då jag är i detaljerna och bara upplever något i stunden som är jobbigt. Då kan jag lyfta blicken och tröstas av att jag bara är i ett fragment av min livstid.
Vad vill/kan du fokusera dig på? Hur skulle du vilja tänka? Har du möjlighet att välja tankespår? Har du verktyg för att påverka dina tankar i någon riktning?
Frågorna är retoriska, och du kan ignorera dem, låta bli att svara eller göra precis som känns rätt för dig.
Var rädd om dig.
Hej Red Qysabi. Ursäkta dröjsmålet!
Avslappning.
Där har jag inte gett upp, men jag jobbar inte längre med att försöka slappna av på kommando. Det får mig bara att spänna mig ännu mer. Min härliga duktiga psykolog sa något till mig när jag började träffa henne. Vi gjorde några övningar de första gångerna, för hon hade så bra tips. När jag förklarade vad som hände i min kropp:
Jag spänner mig ännu mer. Bara någon säger “slappna av” så blir jag spänd som en fiolsträng.
Då svarade hon:
Då tycker jag att du inte ska försöka slappna av. Låt det komma när det kommer.
WOW. Där släppte mycket prestationsångest. Jag kunde börja slappna av naturligt. Babysteg.KBT är något som hjälpt mig mycket. Det är inget som läkt mig, men det hjälper mig att hantera min ångest. Från “förtvivlat omöjligt” till “någorlunda hanterbart”. Det har tagit lång till att gå från det ena till det andra, men nyckeln för mig har varit acceptans. I början pratade min SSK-samtalsterapeut så mycket om det att jag nästan fick frireligiösa vibbar. När jag sen började förstå vad det skulle innebära för mig, hur jag skulle kunna applicera det i min vardag blev jag bättre på att… acceptera både det ena och andra. (Acceptera är inte nödvändigtvis att förlåta eller rättfärdiga. För mig betyder det att jag inte kämpar emot.)
Du skriver om katastroftankar. Jag är mästare på katastroftankar, eller har i alla fall varit. När jag nu tänker tanken dämpar jag den oftast med just acceptans. Jag kämpar inte längre för att ta bort min misär jag känner just där och då. Jag försöker mest bara låta det ske. För det mesta är det inte katastrof i nutid som gäller, utan mer en trigger som har aktiverat gamla minnen som framkallar den katastrof som jag kände då. Så… idag har jag katastrofkänslor, men inte katastroftankar i samma omfattning. När jag får mina starka ångestattacker, och ibland panikattacker, låter jag kroppen få känna vad den känner och jag försöker hitta lindring i att se till att stoppa hyperventileringen, känna efter vilka muskler som jag spänner, hur jag kan sysselsätta mig för att distrahera mig och må så gott jag kan ändå. Jag kan inte stoppa min attack på annat sätt. Att lösa grundproblemen krävs det att jag inte är mitt i ett ångestmoln. Jag behöver just i nuet bara leva sekund för sekund, minut för minut tills kroppen blivit klar med sitt. Jag ska inte sticka under stol med att det är högst obekvämt och mycket besvärligt, men jag behöver inte ta livet av mig längre, och jag behöver inte heller göra djupdykningar i mina tidigare livsskeden. Det är “Här och nu”, “Acceptera vad som händer” och “Detta dödar inte, det är jobbigt att uppleva”.
Normalt för mig är ungefär vad du beskriver det – för allmänheten.
För mig är normalt något annat. Det är att ligga flera nivåer lägre i koordinatsystemet. Fast jag vill ju så klart vara som andra, men jag ska tjata: acceptans. Sorry, jag börjar låta som SSK som jag hade som samtalskontakt under några år.Lita på att det tar tid, och hastigheten är den du mäktar med. Visst kan andra skynda på processen, men likaväl sätta hinder. Lita på att du gör så gott du kan, och bygg din självkänsla på att bygga inifrån.
Lycka till!Otroligt tufft att läsa, måste vara så jobbigt att leva med. Jag utreds för PTSD nu. Jag undrar hur det gick till när du/ni fick diagnosen? Kände ni att den stämde in på er när ni började läsa/höra om den? Jag har varit med om upprepade sexuella övergrepp och psykisk våld i relation som påverkar mig mycket. Har svårt att sköta jobbet, depressioner, dålig koncentrationsförmåga och noll självkänsla ställer till det. Hur får ni det att funka med jobb/vardag? Vad har ni varit med om (om man får fråga)?
Hej Olive Mojole. Ursäkta dröjsmålet med svar.
När det kommer till att få diagnosen har det många år innan vi hittat rätt. Eftersom PTSD mest varit koncentrerat till en begränsad period i livet som innefattar erfarenheter/händelser som är knutna till just den tiden/situationen kanske inte många känner att det är rätt att sätta det som diagnos.
När nu någon/några kommit på idén att prata om Komplex PTSD som en gren i PTSD som ska innefatta symtom som är likadana som i PTSD fast orsaken till dem är under längre tid, t. ex. sexuella övergrepp och våld som pågått under en längre period. Även vanvård kan räknas in där. Om det påverkar en person till den grad att ohälsa uppstår så…Det är här mitt svar till dig om hur jag kom på det. Jag hade en SSK som jag pratade med och hon började få in begreppet. Själv fattade jag inte galoppen förrän jag började läsa om det och inse att det finns något som heter KOMPLEX PTSD. Oj då. Nu trillade polletten ner. Där är ju jag i ett nötskal. Först kände jag mig lurad, men vården har inte haft nys om detta så fasligt lång tid i medicinsk historia.
Jag har haft olika diagnoser som varit huvuddiagnoser tidigare, men inte förrän när jag fått denna diagnosen kan jag vända på det. Jag har tidigt i livet gjort erfarenheter i livet som påverkat mig i den riktningen och inte fått adekvat hjälp. Man visste inte bättre. Nu kan jag förstå att PTSD är orsaken till att jag har fått andra problem, som t. ex. EIPS och större dissociationsproblem.
Jag har även landat feli diagnoser som Bipolär sjukdom och istället heter det nu bipolära drag, eftersom det inte går att utesluta det. Problem i den riktningen kvarstår. Jag har därmed fått behandling som inte varit avsett till mitt grundtillstånd, men faktiskt hjälpt till ändå på ett hörn. Litium fick mig att dämpa en hel del ångest för ett tag. Det dämpar tyvärr annat också, så nu när jag inte längre tar det får jag hantera ångest på annat sätt igen, men jag har mer ork och lust. (Detta är så klart individuellt hur man reagerar på läkemedel, så läs detta som min erfarenhet.)Frågan är alltid fri!!!
Jag kommer inte att gå in på detaljer vad jag erfarit i livet av de tråkiga händelserna eftersom jag inte vill genomgå dem fler gånger än vad som krävs hos min psykolog. Som en diagnos i PTSD är flashbacks, och hos mig är en trigger till ett flashback som triggar till, och så är karusellen igång. Mitt liv är som ett spindelnät av tråkiga händelser jag inte kan förändra. Jag kan däremot förändra hur jag reagerar på mina triggers när jag väl förstår vilka de är, hur jag reagerar och hur jag vill reagera.Funka i vardagen?
Ja, du. Det funkar inte tillfredsställande för min del. Sedan nästan 20 år har jag inte kunnat återgå till jobbet något nämnvärt. När jag efter några års kämpande sa läkare till mig att jag kanske skulle tänka på sjukersättning. JAG? Nej då. Jag ska tillbaka till jobbet, så det så. Fast när vardagen inte fungerar hemma så fungerar inte jobbet heller i längden. Efter arbetsträning i många former kom fram till att jag
får lägga det på is.
Hemmet är inte så vackert och rent som jag önskar, men jag fixar det hyfsat. Hobbies, så gott jag orkar. Nu är jag en pysslare så jag kan sysselsätta mig med kreativa saker som jag tycker är en lisa för själen. Dåligt samvete, ja tyvärr. Andra ser inte alltid hur jag mår, för jag mår som sämst när jag inte är bland folk. Andra ser mig mest när jag är på topp. Kul, men det blir missvisande. Jag har stöd bland mina nära och jag försöker koncentrera mig på det.Hej.
Kanske är jag helt ute och cyklar, men kanske kan du hitta någon information i vissa uttryck:
PTSD
dissociering
medicinska biverkningar (“Har tagit injektion sedan 6 år tillbaka.”)Jag reagerar lite när jag läser
“nu lever jag med en pojkvän som har stora problem med missbruk och sjuk kvinnosyn”
Vem är jag att döma vad du ska göra eller vad som är bra för dig, men kanske kan du se dig om efter andra alternativ än att stanna kvar i något som håller dig tillbaka?
Lycka till!
Oj, vad jag känner igen mig.
Det har tagit många år innan jag fått denna primära diagnos. När jag väl förstod hur det stod till kunde jag känna förhoppning om att kunna se en framtid med mening.
Jag har under många år brottats med dessa frågorna, och hjälp vad många tips och råd som jag fått. Vad är det som egentligen hjälper i de svåra stunderna? Jag upplever att jag får trösta mig med mantran jag har programmerat mig med under lång tid. några exempel kan vara: “Jag har stunder som är bättre än detta, jag ska bara klara mig genom detta.” “Ångesten dödar mig inte, jag ska bara andas.”
Det är en klen tröst att ordet normalt är ett icke bestämt faktum och kan vara olika för oss alla. Jag tror att du menar att normalt för sådana som oss är att slippa kämpa för att få luft samt känna att det finns lösningar på problem som uppstår. Förklara gärna vad du definierar som är normalt för dig.
Vi har olika strategier för att klara av olika saker. Jag har lärt mig att det finns olika lösningar att lägga i min “verktygslåda”. Det som sen blir problem är att komma ihåg att det finns en verktygslåda och sen kunna klart urskilja vilka verktyg som finns där som kan hjälpa just “här och nu” mitt i den hemska attacken.
Kanske kan du hitta något som kan hjälpa dig? Kanske kan du ha en lista du kan skriva ner som du kan läsa då du är i skiten. Ja, jag har hjälpmedel, som jag ofta glömmer att titta på när det är som värst. Det är som om allt är hopplöst. Jag skulle vilja plantera en tanke hos dig, och det är att du inte är ensam. Vi är fler som kämpar, och många av oss finner tröst i det.Ett problem med dissociation (i alla fall för mig) är att jag ofta får inadekvata känslor för vad verkligen egentligen kräver. Jag triggas av saker som inte jag nödvändigtvis skulle behöva reagera så starkt på. Det händer ändå. Jag hamnar i ångestens träsk. Fast jag lär mig steg för steg vad jag reagerar på och hur reaktionen blir.
Med god hjälp av en fantastisk psykolog med erfarenhet av EMDR gör vi övningar som stärker min person. Jag vågar inte gräva i mitt förflutna ännu, för det är “farligt” för vissa dissociativa delar.
Den största hjälpen jag haft är att lära känna dissociativa sidor hos mig. En bok jag studerat i heter “Att hantera traumarelaterad dissociation” Steg för steg har jag insett hur mitt inre ser ut. Jag har fått lära mig hur olika tankar och känslor påverkar mig olika beroende på hur jag dissocierar.
Blir jag normal? Troligtvis inte. Även om jag emellanåt dras tillbaka ner i ångestträsket där förtvivlan och förakt för mig själv råder kan jag ändå på väg på rätt riktning. Jag inser att jag inte kommer att “hinna” bli så bra att jag blir helt nöjd. Alltså får jag nöja mig med att det blir “gott nog”. Det är min framtidströst. Min mentala mognad i min sjukdomsinsikt gör mig mer tålig.
Jag har kommit dig där jag mer betraktar mig själv istället för att försöka lösa upp knuten direkt. Vad känner jag? Vad hände? Vem/vad triggade mig? Kan jag tänka annorlunda? Får jag lov att känna annorlunda? Jag reflekterar över mig själv och vad jag upplever. Jag accepterar att jag inte måste analysera och agera. Det får komma när jag orkar. Tills dess får jag lov att stanna i min misär oavsett om jag väljer det eller ej. Det är inte ångesten som är farlig, det är handlingar den medför. Därför stannar jag kvar i ångesten tills jag kan bli konstruktiv.
Få ur dig vad du tänker och känner. Det är först när orden kommer ut som andra verkligen kan förstå hur du har det.
Kanske kan något av det jag beskriver hjälpa dig något, kanske inte. Du måste få lov att tänka och känna som just du gör. Tillåt dig det!
Var rädd om dig!
Hej.
Jag tycker om när känslor blir till ord, för då kan andra försöka förstå och vid behov även hjälpa. Vad bra att du skriver.
Även om jag är nära min familj och har mycket nära vänner är det ibland svårt att säga rätt ord eller förklara rätt känsla. Vissa har inte ens koll på sina egna. Då kan jag känna mig extra ensam. Vid tillfällen då jag känner mig ledsen, stressad eller i behov av stöd av svårare karaktär brukar jag ha svårt för att nå ut. Det är synd, för det är ju just då det skulle vara bra med hjälp.
När andra avslöjar till utomstående det jag berättat i förtroende tappar jag tillit till den personen. Jag blir besviken och känner att jag tappar kontroll. Det spelar mer roll vad individen gör än vad den säger, så om någon säger att de finns för mig och sen inte dyker upp hamnar de på avbytarbänken när jag anser det är nog. Jag bestämmer själv vilka som är mig nära och/eller pålitliga.
Det är naturligt att tveka när handling och ord inte stämmer. Du skriver att du känner dig otacksam och självisk, vilket jag kan förstå. Dock tycker jag inte att det passar in i min tolkning av din text. Det är inte otacksamt eller själviskt att önska tillit eller att vara misstänksam om det finns anledning till det.
Om jag skulle våga mig på att ge råd vore det nog att lyssna på dig själv och försiktigt ifrågasätta andra i din närhet. Är det personer som du vill ha nära?
Ibland blir vi lurade när vi hamnar i vissa situationer. Vem säger att min bästis i femman är min bästa vän när jag är 40 år? Hur sannolikt är det att jag gifter mig med någon som är född samma år som jag? Ju äldre vi blir kommer vi på att vänskap finns i många former och har olika faser. Istället för att bli besviken på att vi inte är (aktiva) vänner längre väljer jag att sätta dem på avbytarbänken.
Kanske kan du lyfta blicken mot andra personer? Kanske hittar du en ny vän till. Det är bra att ha flera.
Du skriver att samhället inte är anpassat för dig med autism. Jag tänker att samhället inte är anpassat till många andra heller. Vi är många som behöver speciell hjälp.
Jag tycker att du absolut ska söka hjälp, oavsett om du har den ena diagnosen eller den andra. Alla är lika mycket värda.
Fortsätt gärna att skriva här, men sök även annan hjälp. (se vad Azure Lolado skrev)
Tack för att du delar med dig av dina djupa och ärliga tankar.
Jag brukar säga: Tyck inte synd om! Tyck om! Jag tror att jag kan förstå att du inte tycker synd om dig själv, men då återstår det om du kan tycka om dig själv?
Att överleva är inte alltid att andas och gå ett steg till. För mig är det mer som krävs för att jag ska överleva. Jag vill vara i ett sammanhang som passar mig som person och jag vill vara sedd, som du nämner att du inte blir. Här är du sedd. Vi ser dig. Vi hör dina tankar och läser mellan raderna hur du lider. Vi är många som lider/har lidit otroligt mycket och lyckats se en bättring någonstans emellanåt.
Det är inte alltid som vården eller omgivningen har rätt expertis eller förmågor att ge den hjälp du behöver. I din text där du berättar om att du kämpat och testat alla typer av terapi vill jag av nyfikenhet utmana dig och fundera på om det finns något du inte testat? Det är inte lätt att ha koll på vilken hjälp som finns, och framförallt inte om de närmaste vårdgivarna inte kan tillfredsställa dig i omsorgen.
I mina ögon är du en ung människa, ty det var ett bra tag sedan jag såg den siffran i födelsedagskorten. Det är sorgligt att du redan nu ska behöva ta ett så starkt beslut. Du skriver att du inte är uppgiven och inte självmordsbenägen, men jag kan inte låta bli att läsa in det i texten ändå. Hur sanningen är vet ändå bara du.
I otroligt många år har jag också legat på “hospis” och hamnar där emellanåt. Jag har testat många alternativ av behandling och måste säga att det inte var förrän efter 45 år som jag kom någorlunda rätt i diagnostik. Därefter har jag lättare kunnat få behandling för mina problem. Innan dess var det minst sagt jobbigt att behöva vara desperat och famla efter vad som helst för att få ro.
Jag håller helt och hållet med dig om att endast du kan veta hur du mår. Vi andra kan bara gissa. Om du skulle må bättre av något så får vi inte reda på det om du inte testar. Frågan är om du har någon du kan prata med, alltså om dina jobbiga tankar och känslor? Du har/har haft kontakt med psykiatrin och kanske kan höra av dig till dem och berätta hur du känner och tänker? Kanske hjälper det inte fullt ut, men det kan lindra den svåra stunden.
Jag kan inte jämföra mig med dig rakt av, men jag kan säga att mitt liv har hållhakar på mig. Jag har ansvar för andra människor i min närhet och jag har människor som älskar mig. Det gör att jag har svårt för att komma till det sista avgörandet. Kroniska självmordstankar finns hos mig, men de har efter alla år blivit något jag kontrollerar relativt bra.
Vill jag att du ska leva? Jag vill inte bara att du ska leva och andas, jag vill att du ska leva gott. Ett steg i taget, och kanske acceptera att ditt liv ser ut så här just nu. Du har gjort något fint när du skrev här. Vi andra kan få lära känna dina jobbiga tankar och få reflektera kring det hos oss själva. Så klart får du pep-talk, för det är vad detta forumet bjuder mest på. Skriv gärna igen och berätta mer. Säkert är det fler än jag som är nyfikna på dig.
Om du upplever att jag är provocerande eller obehaglig så ber jag dig att ta på dig de allra mysigaste filterglasögon du har och läsa om. Jag menar bara gott. Kram
Jag hjälper gärna så gott det går enligt integritetsskydd för allas skull.
Främst är det en psykiatrisk öppenmottagning som är kontakt.
Om det redan är etablerat bör någon psykolog med erfarenhet av dissociativa problem finnas till hands. Finns det ingen på sin “ort” kan man leta sig lite längre bort. Jag tror att man kan välja annan mottagning, men är ej säker.
Som alltid annars är det viktigt med förtroende för vårdgivaren, och om det inte infinner sig ber man vänligt att få träffa någon annan.
Det ska säkert finnas privata alternativ, men kolla upp så att de är kopplade till sjukvårdens högkostnadsskydd – såvida du inte har möjlighet att blunda för kostnaden. Här kan jag nog mest säga att du kan leta efter psykologer på eniro, google m.m. google maps kan visa geografiska sökalternativ. Prova på att söka efter emdr-behandlare. De brukar ha “traumakoll”.
Eftersom DID är “hokus-pokus” för vissa människor här i världen kan det även finnas vårdpersonal som betvivlar diagnosen. Därför är det av stor vikt att du inte tvekar på dig själv och står upp för ditt/dina behov.
Kanske kan du fråga vilken utbildning/erfarenhet just din vårdkontakt har inom ämnet, och givetvis fråga nyfiket så att du slipper få ett tråkigt svar i affekt. En seriös behandlare är beredd på att tala om sin professionella bakgrund utan att bli personlig.
Boken jag nämnde tidigare är en bok som är tänkt att använda i grupp eller mellan terapeut och klient. Den är relativt tydlig, saklig och riktas åt just dig och din (och alla delar i dig) situation. Där finns reflektionsuppgifter där du har möjlighet att kartlägga och göra nya rön om dig själv. Den kan vara jobbig och tung att använda utan stöd av vårdpersonal, men ett bra verktyg i att stabilisera mycket i delarna/identiteterna. Jag upplever att jag inte blir dömd eller utdömd… jag blir upplyst. Min psykolog gav mig utdrag ur boken några gånger, men jag valde att köpa boken för att kunna ha hemma och läsa i själv. Hemuppgifterna var lättare att göra när jag fick medföljande text som upprepning på vad vi pratat om innan. Framstegen formligen rasade fram, så jag fick bromsa för att hinna smälta. Jag kan endast rekommendera boken om den används med någon stödperson med god kunskap som vet hur och när det ska bromsas eller ej.
Inte för att jag vet om svaret ger något nytt i info-kartoteket, men jag önskar att jag kunde ge dig tips på namn eller länkar. Jag får hjälp på min lokala psykiatriska mottagning.
Lycka till, och fråga igen om du tror att jag kan hosta upp mer som du vill veta
Hej.
Jag har alldeles nyligen nått fram till diagnosen DID.
Sedan 18 år tillbaka fick jag ett sammanbrott, krisernas kris, och fick en bukett diagnoser tilldelat mig. Däribland fanns “splitting”. Under tre års tid petade jag och min terapeut i vad hon sa: persondelar. Jag var fem delar men kunde bara röna ut två distinkta, och de var inte så behjälpliga.
Följande massor av år testade jag olika medikamenter för att få bukt på depression och ångest. För åtta år sen lekte man med tanken bipolär sjukdom. Jag testade de för mig möjliga mediciner och fick till slut erkänna lithium som hjälpmedel. Jo det blev lite lugnare. Jag fick solglasögon på själen.
Problemen försvann inte och jag förstod inte mycket om mig själv och vad jag skulle göra åt mina jobbiga problem. Humöret växlade många gånger under samma dag och bipolär sjukdom har jag ifrågasatt sedan ett bra tag. Dock ger diagnosen mig lite lugn och ro, för nu måste jag inte prestera i tvång. Folk låter mig vara ifred.
Under de senaste 18 åren har jag fått många timmars stödsamtal av SSK på psyk. Det har varit som att skvalpa lite på ytan så att det inte rinner över. Läkarna har varit respektfulla (förutom en häxa, som fick avsked från mottagningen) och jag är trygg med omvården. Några smarta behandlare började fingra på min historia och PTSD (C-PTSD) formades till en stark “nyckeldiagnos” (som ett alternativ till de andra diagnoserna med diverse diffusa symptomer). För några år sedan fick jag chansen att ställa mig i kö för EMDR-behandling, och mitt könummer ropades upp för drygt ett år sedan. Ganska ovetande om vad EMDR innebar försökte jag att ge mig hän och låta mig bli kurerad.
Det tog många månader för mig i stabiliseringsfasen, som det tydligen heter, och jag köpte en superbra bok som vi arbetade med. Där kunde jag lära mig reflektera mer kring mig själv och hur jag får lov att vara delad utan att det är konstigt. Jag började förstå hur det funkade och kunde lyssna in vad jag tänkte och kände i olika sinneslägen. Nio delar har jag identifierat. DDNOS tyckte jag att det handlade om…
Jag kartlade snabbt i ett “utrymme” var de olika delarna befann sig, och alldeles nyligen försrår jag att alla är som öar. DID-diagnosen blev ett faktum. De är egna individer och inte delar som jag trodde. Alla heter något, men det är mest av praktiska själ. Några har själv propsat på att välja själv. Vissa är lätta att “styra” och andra är svårflörtade. De flesta är “transparenta” och ser och hör vad de andra gör och tänker. Inte sällan gör någon intrång i någon annan. Det kan vara fysiskt, tanke- eller känslomässigt. Några bara fungerar som känslor medan andra är fullt kapabla att ta över med stor funktion. Vissa kan rita och måla medan andra knappt kan skriva. Någon är depressiv och någon är totalt osjälvisk. Så har jag kartlagt dem och fört journal i samband med mina upptäckter. Jag börjar förstå varför jag inte blir klok på vem jag är, varför jag ändrar mig så ofta och varför jag helt plötsligt får världens diskussion med mig själv av olika slag och anledningar. Nu förstår jag också varför jag känner mig som en robot och inte känner att jag rör på kroppen fast jag ser och vet att jag gör det jag gör. Dessutom har jag lärt mig att det kan vara värdefullt att kolla av med de andra innan jag kastar ut mig i något nytt “äventyr”.
EMDR – ögonrörelsefasen har jag gjort i två kluster. Det var ganska jobbigt efter ett tag, och framför allt efter att jag avslutat klustret. Jag upplevde det som en identitetskris varje gång. Jag skulle absolut rekommendera behandlingen ändå, fast det är viktigt att bromsa…
Jag känner mig konstig, men friskare än någonsin. Jag är inte stabil nog för att gå ut i arbetslivet igen, mina skiftningar är inte pålitliga. Några delar är självdestruktiva och triggas lätt. Jag kämpar med att öppet stå för vad jag (vi) är samtidigt som jag (vi) vill vara anonym för att inte avslöja för allmänheten att jag är en sån knepig typ. Tänk… jag är gift och har barn, samt vänner och släkt… och det är mest jag själv som tycker att det är konstigt. De känner ju mig sedan länge utifrån vem jag är och har varit. Jag är ju den där tokfian som de tycker om. Vilken paradox…
Jag har lärt mig mycket, men det känns som om jag är vilsen i pannkakan ändå… Jag kämpar på, och vill så gärna skicka pepp till er alla som behöver en knuff i rätt riktning – vilken det nu är.
Jag börjar med att ursäkta mig eftersom mina tankar inte alltid är lätta att forma till ord. Förstå att jag menar väl i alla sammanhang.
Först kommer standardfrasen: Du är inte din sjukdom.
Fast jag känner att det är lätt att falla dit när jag tappar fokus. Alla dessa diagnoser som finns och som råkat hamna i min journal, och för att inte säga de som borde finnas med där. Det är en svag tröst att inse att hälso-, och vårdpersonal är människor som gör så gott de kan i de flesta fall. Vad hjälper det när tankarna drar iväg neråt.När det är kombinationer av syndrom och sjukdomar samt lägger till komplexitet i det så är det en djungel. Jag känner känslan solklart dyka upp när jag läser din text bl. a: Hopplöshet, identitetsproblematik, dåligt samvete. Det är för mig svårt att tvätta bort svärtan eftersom jag stämplats från tidig ålder.
Då jag läser att du har problem med att slutföra gymnasieutbildningen så kan jag rekommendera folkhögskola. Principen är där att erbjuda en alternativ utbildningsform, såvida den inte ändrats sedan jag läste där. Vad gäller det ekonomiska är det försäkringskassan och CSN som kan hjälpa dig med svar på dina frågor. Det är jobbigt när samhällets system inte kan tillfredsställa fullt ut, men i stort har jag god erfarenhet av bidrag och högkostnadsskydd.
Sist i din text läser jag ut att du förväntade dig att lösa många problem genom att geografiskt flytta bort och förmodligen avslutat vissa relationer i samband med det. Frågan om varför du fortfarande ändå mår dåligt skulle jag misstänka betyder att vissa problem finns kvar inom dig. I min tanke finns det ett solklart sammanhang, och det är om du visste vilka problem det var skulle du reda ut det utan att behöva flytta på dig.
I din jakt på att hitta lösning har du kämpat oerhört mycket tror jag. Belöningen i dessa sammanhang är inte alltid vad vi förväntar oss. Jag vill bli frisk och fri från alla mina besvär. Det är tyvärr inte nåbart och då infinner sig sorgen, och det går i skov. För min del har jag två individer som håller mig på rätt köl. De behöver mig för att de VILL HA MIG precis som jag är och skulle bli oerhört besvikna och sorgsna om jag inte låter hjärtat slå vidare. De är en viktig spärr och får mig att känna mig värdefull.
Kanske vågar jag tipsa om att du kan hitta dina spärrar som du mår bra av att ha. Jag vet några som valt att gå med i religiösa sammanhang, eller kulter för den delen, och de är inte alltid nöjda med sitt val och känner sig emellanåt ha tacksamhetsskuld till församlingen och vet inte hur de ska avsluta sin närvaro där. Själv gjorde testade jag samma sak, men eftersom jag inte delade deras visioner kände jag att jag fick andra problem. Med det sagt vill jag lägga till att det kanske är det bästa för dig? Vem vet?
Din sista fras “Vad mer kan jag göra?” får mig att inse att jag är i det läget hela tiden. Det är kroniskt. Det jag vet är att jag kämpat så hårt och gör fortfarande – i raketfart. Jag har slutat tro på att det finns en lösning, men jag gör vad jag kan för att kunna ha gott samvete för mig själv. Jag får känna efter vad jag är kapabel att göra där och då, här och nu och göra mitt bästa, men komma ihåg att det bästa betyder ibland att INTE göra.
Om du har gott samvete inför dig själv är du på rätt väg.Jag hoppas att du hittar rätt i din egen djungel och att några ord kanske kan lysa upp lite i skuggan.
Hej, Purple Higuka!
Nej du är inte ensam i din situation. Det är så svårt att passa in i vissa grupper för vi är alla olika.
Jag hade det tufft när jag var i din ålder och yngre, och jag kände ena sekunden att jag inte dög och andra sekunden att de borde visa hänsyn och släppa in mig. Min lösning då var att gå för mig själv. Inte var det kul, men för mig var det bättre än att må dåligt i ett sällskap.
Som skolbarn är man tvingad in i en grupp och måste stå ut med den i många år. Passar man inte in där så får man det lite tuffare.Du nämner något om att du inte vet hur du ska uttrycka dig om du konfronterar dem. En tanke jag får är att det ibland är lättare om jag väljer ut en i gruppen som jag har lite mer förtroende för. Till denna person förklarar jag att jag är lite obekväm i gruppen och att jag gärna skulle vilja bli mer bekväm. Då kan jag kanske till och med fråga personen om råd, vilket inte alls behöver betyda att någon ska behöva ändra på sig. Dock öppnar det upp för möjligheter om jag har lust att ändra på något.
Nu när jag är äldre tänker jag mer som så att andra får gilla mig som jag är, annars är de på fel ställe. Om andra ogillar mig så är det fel personer att umgås med.
Skulle jag ändra på mig själv så skulle jag gå miste om de personer som letar efter en sån som mig. 🙂
Oavsett vad du väljer att göra, eller att inte göra, så kommer livet att bjuda på fler valmöjligheter i framtiden.
Lycka till!