Kroniska självmordstankar.

[Teal Cofude]

Fy! Inte tänka sådana tankar!

I så många år har jag levt med dessa tankar och känslor, och jag har förstått att man kan ha kroniska självmordstankar.

En fundering är huruvida man kan känna när dessa tankar verkligen börjar betyda något på riktigt. Tänk er att ha haft besök av tankarna mer eller mindre varje vecka och dagligen vissa perioder under decennier. Tänk er sen att ni vänjer er vid dem och vaggas in i en trygghet om att de inte är allvarliga eftersom det inte blir handling av dem.

När ska man då ta dem på allvar igen?

Är det idag när jag lutade mig bakåt i sätet och tänkte lugnt nästan med en lång skön utandning: “Är det idag som min sista åktur är? Får jag lov att dö nu?”

Jag fick en tankeställare och tvingade mig att vända efter ett tag. Jag vågade inte köra vidare.

Min terapeut är god och jag är väl omhändertagen av vårdsystemet. Jag känner mig som en hopplös patient som “vägrar” att bli frisk/bra.

Kanske finns det andra som känner igen sig.

Jag vill laga det som är sönder. Går det inte att laga åker det på sophögen…

Hej!

Jag loggade in för första gången nu, och det jag valde att läsa om var just om att aldrig känna sig riktigt nöjd med att vara kvar, i vart fall tolkade jag det så.

Att läsa det som som du skriver, är till stor del som att jag själv hade försökt beskriva vad kroniska självmordstankar är bortsett från något väldigt viktigt nämligen att du verkar känna att du får en fin hjälp.

Ta hand om dig.

Känner så igen mig.

Ta hand om dig

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Hej! Jag loggade in för första gången nu, och det jag valde att läsa om var just om att aldrig känna sig riktigt nöjd med att vara kvar, i vart fall tolkade jag det så. Att läsa det som som du skriver, är till stor del som att jag själv hade försökt beskriva vad kroniska självmordstankar är bortsett från något väldigt viktigt nämligen att du verkar känna att du får en fin hjälp. Ta hand om dig.

Tack för god omtanke.

Jag har en känsla och önskan att slippa få vara kvar. Förmodligen klassisk: jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Jag har inget emot livet, men mitt liv önskar jag ingen annan.

Jag får sitta under paraplyet och vänta tills regndagarna tar slut.

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Känner så igen mig. Ta hand om dig

Vi är inte ensamma.

Tack för medkänsla och välvilja.

Ta hand om dig du med.

Jag känner också igen mig.

Vi klarar det tillsammans <3

Utan regn finns ingen regnbåge, och dom är ju så vackra!

Att leva kan vara svårt det kan vara så mycket, både helvete och glädje men alternativet…

Alternativet som nog många har tänkt på någon gång, dom tankarna lever många med dagligen mer eller mindre.

Men man lämnar ofta anhöriga och andra i obesvarade frågor skuldkänslor, så försök att tala med dem då du har orken att göra det..

Det här har du säkert hört dig less på, men tål att tänkas på i alla fall när man funderar på vad man ska göra.

 

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Jag känner också igen mig. Vi klarar det tillsammans <3 Utan regn finns ingen regnbåge, och dom är ju så vackra!

Tack för uppfriskande liknelse.

Förnuftet kliar i bakgrunden medan ångesten tär. Nu är jag en förnuftig typ så 1-0 till det ännu.

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Att leva kan vara svårt det kan vara så mycket, både helvete och glädje men alternativet… Alternativet som nog många har tänkt på någon gång, dom tankarna lever många med dagligen mer eller mindre. Men man lämnar ofta anhöriga och andra i obesvarade frågor skuldkänslor, så försök att tala med dem då du har orken att göra det.. Det här har du säkert hört dig less på, men tål att tänkas på i alla fall när man funderar på vad man ska göra.

Jag är tacksam för ditt svar.

Ja det där med anhöriga. För min del är det just skuldkänslor jag känner gentemot dem, framförallt min avkomma. Det är öppet bland mina närmsta och jag får bekräftelse. Jag är lyckligt lottad och undviker gnäll då det skaver mot deras tålamod. Tacksamhet till dem finns och jag vore taskig om jag lämnade in.

Det är mörkret, ett vanskött barns vuxna liv, som inte läker. “Tough shit.” (ursäkta ett grovt uttryck) som man skulle kunna säga på andra sidan Atlanten.

Dåligt samvete och bristen på vison om att livet har mer att ge gör att min mentala almanacka sträcker sig c:a 6 månader fram. Därefter är det tomt. Nyckeln finns kanske mitt framför mig och jag letar som en galning.

Intressant att ingen tar upp att det finns människor som saknar anhöriga. När min mamma går bort har jag inga anhöriga. De som jag har är på avstånd, de har ändå ingen kontakt med mig.

Jag känner inget dåligt samvete om jag går bort. Det kommer nämligen inte vara någon som får sitt liv förstört när jag tar det steget.

 

Naturligtvis är är vi många, som kanske tyst för oss själva lovat våra föräldrar eller andra att hålla ut.

Men en dag står man där, när man inte har kvar sina föräldrar och känner sig befriad av sina löften men också frågande till vad man ska göra nu då även den stenen över bäcken är borta.

 

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Intressant att ingen tar upp att det finns människor som saknar anhöriga. När min mamma går bort har jag inga anhöriga. De som jag har är på avstånd, de har ändå ingen kontakt med mig. Jag känner inget dåligt samvete om jag går bort. Det kommer nämligen inte vara någon som får sitt liv förstört när jag tar det steget.

Tack för din kommentar.

Jag är lyckligt lottad mitt i eländet. Ibland funderar jag på om jag hade ridit ut livets storm tills den “naturliga” döden befriat mig. Kanske inte.

Din tanke väcker nyfikenhet inom mig. Jag har barn och hoppas att det är jag som går först, vilket medför att jag (förhoppningsvis) “aldrig” får stå ensam. Nära vänner tror jag kan fylla ut vissa tomma utrymmen.

För min del önskade jag redan som barn bort mina föräldrar. Än idag är det jag som är den vuxna människan i sammanhanget. Två nitlotter drog jag i livets lotteri. Bitterheten lever äm.

Vad fint av dig att vädra din fundering.