[Red Hiveku]

Jag själv har varit sjukskriven till och från senaste 1 1/2 året. Har då fått extra pengar via Afa försäkring, försäkring via banken samt från folksam.

Det är lite olika med hur många månder man ska ha varit sjuk men, det finns pengar att få via ens försäkringar bär man är sjukskriven! 🙂

[Red Hiveku]

Hej!

Snälla du, sök hjälp! Jag har varit där du är, hamna på psyket efter självmordsförsök då ALLT var svart. Det här var för 1 1/2 år sedan, fick då börja med setralin, få ordning på sömn och ätande. Noll alkohol samt olika vitaminer i kroppen. Sakta men säkert kom jag upp ur det svarta hål jag var så djupt i.

Min motivation för att överleva: BARNEN!❤️ jag har 4 fina barn och en fantastisk make. Utan dom finns inte jag och är dom utan mig skapar jag en enorm smärta. Det är okej att inte orka jämt, ta vara på dom dagar du orkar. Något som hjälper mig är planering, planera in aktiviteter och få något att se fram emot!

Jag önskar dig styrka, vilja och värme! Tro mig, det går att komma ur allt det svarta, bara man söker hjälp och låter det ta tid ❤️

PS. Sätt dig med din man, förklara hur du mår och att prio just nu är DU, för att du inte ska gå sönder helt. Har du en bra man så förstår han det, kanske rentav söker hjälp åt dig!

[Red Hiveku]

Har man kombination av asberger och adhd så yttrar det sig lite annorlunda än att bara ha en diagnos.

Jag utreds för just båda diagnoserna nu och har begått brott samt haft beroende i flera perioder i mitt liv. Så ja, man kan vara kriminell och ha beroende trots att man har asberger 😞🤯

[Red Hiveku]

Jag förstår dig exakt! Har varit både tablettmissbrukare och haft en kärlek till alkohol!

Numera är jag nykterist och helt drogfri. Jag höll på att förlora hela min familj pga missbruk. Förlorade jobbet, bröt foten när jag hade druckit med operation som följd. Mer tabletter mot smärta, alkohol. När jag inte fick mer medicin blev det bara alkohol som jag blev påkommen med, fick 2 val: behandlingshem eller sluta själv, förlorar min familj om jag inte lyckas. Jag lyckades sluta själv och har varit utan i 2 månader nu.

Jag mår nu bra, b-vitamin, campral mot alkoholsug, omega 3 samt setralin mot depression/ångest. Har varit en jävligt tuff resa men jag är stolt och har inget sug efter varken alkohol eller droger!

Jag tror att när man väl bestämmer sig för hur man vill leva sitt liv, för sig själv och andra så vaknar man upp ur dimman och inser att man kan vara glad och lycklig utan substanser!

 

[Red Hiveku]

Hej!

Jag har påbörjat en utredning för adhd+autism. Valde att söka mig till privat då vården inte vill ge mig hjälp då jag “fungerat för bra” i mitt liv. Efter första bedömningsmötet så såg han tydliga tecken på både adhd och autism. Han var lite chokad att psykiatrin inte märkt detta trots att 3 psykologer, 1 arbetsterapeut flaggat för just det!

Jag gick in i väggen april-22 och hamna på psyket 1 vecka. Sa upp mig från mitt jobb jag älskade men som gjorde mig sjuk! Jag är mamma till 4 underbara barn och har enorma kontrollbehov samt rutinbunden till tusen. När det här hände var min minsta inte ens 1 år. Har sedan en 7 åring, 11 åring och 13 åring på det. 11 åringen har adhd och jag misstänker även autism.

Skulle kunna skriva en bok om mig själv haha! Jag tycker att det låter som du kan ha autism, mycket av det du upplever har jag också svårigheter med. Tröttheten, reglering av hur man mår, energibrist, saknaden av vänner (har inga kvar jag heller) och det sociala samspelet är ju kriterier för autism. Jag hittade en artikel som fick upp mina ögon!

Länkar den till dig, vill du ha någon att prata med så finns jag. Varma kramar

 

https://www.autismforum.se/om-autism/diagnoskriterier-0/aspie-kriterierna/

 

[Red Hiveku]

Indigo Fijylo skrev:

<3 Man hör att du kämpar och har varit igenom mycket. Jag tycker inte det låter konstigt alls att det blivit såhär. Att grundproblematiken om en obotad hög ångestproblematik har resulterat i andra konsekvenser. Helt ärligt tror jag vi är väldigt, väldigt många här på forumet med psykisk ohälsa som gjort jättekonstiga saker under tiden som vi varit/är sjuka. Ibland har det också förstås gått ut över andra – relaterar till det. Det orättvisa är att man då ju som du beskriver får ännu mer ångest och därmed får ännu svårare att ”sköta sig” eller ”bli frisk”. Jag har ett par mörka år bakom mig där jag vältade mig i brutalt dåligt samvete, dygnet runt, skyhög ångest med mardrömmar och panikångestattacker samt att jag fick svåra självmordstankar när jag ältade om vad jag hade gjort (som om hela mitt liv kom ikapp mig och jag var övertygad om att jag var en ond människa). Jag inser nu idag att jag inte längre lever i den loopen. Jag har gått vidare och nästan förlåtit mig själv helt för det som varit och vad jag ställde till mig under mina ”sjukaste år” eller där jag helt enkelt inte vetat att göra annorlunda och bättre. Man är ju inte i sina sinnesfulla bruk då heller. Det finns nuförtiden en viss distans och där har också det enorma självhatet minskat. Vet också att det hjälpte inte mig ett dugg egentligen att må förskräckligt dåligt över mina misstag, jag fastnade då. Livet stod stilla. Drog mig undan. Jag tror till och med att jag missade ganska många fantastiska år, sorgligt nog. Kunde inte uppskatta eller övh se vad jag hade framför mig. Var så uppjagad och nere i mörkret. Tror alltså på att försöka se på sig själv med en snällare blick, förlåta sig själv i den mån det går och försöka ta ansvar bara för det man gjort. Prata med berörda ifall det känns bättre för en. Ifall det stillar ens inre. Heller inte låta ens misstag definiera en. Man är ju så extremt mycket mer! Jag tycker du verkar vara en bra och varm person. Låt inte detta ta över dig, fina du. Du förtjänar bättre! Stor kram!

Tack snälla!

Jag har nu påbörjat en utredning för adhd/autism och efter första samtalet såg läkaren tydliga tecken på båda diagnoserna. Jag är en person som söker kunskap i stor utsträckning och har, efter 36 år insett att jag troligen har dessa diagnoser då så mycket stämmer in 😶🫣 jag är rädd, orolig, beslutsam, lättad och tacksam på samma gång! Känslobomb deluxe!

Jag är just nu mycket lugnare i själen, mår bra utan att känna att jag måste må jättebra. Orken börjar komma tillbaka, jag kan hantera min ångest utan medicin el alkohol. Vi i familjen pratar mer, speciellt jag och min man och känslan av att allt kommer ordna sig har infunnit sig.

Tack igen för dina fina ord! Är så otroligt viktigt att känna att man inte är ensam när livet är tufft! Jag önskar all lycka till dig, blev så rörd av din text och fina ord 💖 många kramar

[Red Hiveku]

Red Menive skrev:

Jag brukar också ställa frågor och vara nyfiken men det är inte alla som gillar det. Jag kan verkligen vara som bästa kompisen och babbla om ditt och datt eller djupsinnigt, redan i början, beroende på vilken sorts människa jag möter. Jag anpassar mig. Sen har jag märkt att jag också avvisar folk som jag känner inte passar mig men jag har även gjort tvärtom, försökt att bygga vidare trots starka känslor av ”det här går inte”. Jag har varit envis för att slippa ensamhet. Resultatet har ändå blivit just ensamhet. Det är svårt att förstå att det alltid måste sluta med att jag sitter där själv, utan vänner och bekanta.

Oj vad träffande din text var! Jag känner också en enorm ensamhet men har insett att jag har skapat den själv genom mitt beteende. Förskjuter folk som inte ger mig det jag vill ha. Alltid jag som lämnar för att slippa bli lämnad själv!

Jag har tack o lov min familj med make och 4 barn samt min mamma. Försöker nöja mig med det men självklart skulle det vara kul och ha en äkta vän att umgås med..

[Red Hiveku]

Ensamhet och att känna sig dömd är fruktansvärt. Jag har en syster som dömmer mig ganska hårt och sätter krav på mig. Hon öppnar sig aldrig om hur hon mår, alltid jag som gnäller o mår skit.

Jag har nu efter ett misstag fått henne att vara så besviken på mig. Hon har förlorat tillit till mig och slänger det på mig så jag mår ännu sämre. Hon får mig att kännas dom en börda, en sjukdom och ett offer. När man har en relation med någon så ska det ju vara ge och ta. Att få känna sig behövd och viktig och inte bara som en knäpp o jobbig människa.

Jag har pga mitt psykiska mående stött bort i princip alla. Jag har gjort mig själv ensam och fy vad ont det gör! Jag vågar inte släppa in människor pga osäkerhet och att jag har blivit bränd så många gånger.

Styrkekram till dig!

[Red Hiveku]

Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg! Jag har själv skrikit efter hjälp från vården i 10 år, får alternativa diagnoser men ingen riktig utredning. Känns som jag är en vandrande sjukdom som inte går att bota och jag är så trasig!

Har självmedicinerat mig med olika substanser och alkohol. Har gått åt helvete och jag höll på förlora min familj helt!

Jag följer nu en exakt plan som läkare gett mig ang medicin. Äter tabletter mot alkoholsug, setralin, gabapentin mot ångest och nervsmärta samt sömntabletter till natten.

Jag har som du velat ge upp, orkar inte söka vård pga rädsla för dömande eller att jag inte får hjälp! Det som hjälper mig nu är att jag är tvungen att fixa det här, jag förlorar allt annars, maken och våra 4 barn. Och då kan jag lika gärna dö, dom är mitt allt!

Har du någon att prata med om det här? Som kan följa med dig som stöd hos läkaren och säga det du kanske inte vågar eller kan beskriva. Sluta inte att söka vård, tillslut träffar man rätt läkare och du får hjälp!

Styrkekram från mig 🌸🌸

[Red Hiveku]

Hur mår du nu? Jag pratar mer än gärna med nån, lindrar min ångest mycket!

Så vill du ha kontakt så finns jag/ Anneli

[Red Hiveku]

Hej Vanessa!

Jag vill gärna prata med dig, saknar själv nån att prata med då jag skjuter bort alla runt mig. Om du vill så kan du skriva vad du heter på ex Facebook så kan jag söka upp dig där!/ Anneli

[Red Hiveku]

Red Mivusa skrev:

Hej! Jag har sedan 2018 haft återkommande panikattacker och blivit diagnoserad med paniksyndrom, samt depression. Depressionen och ”lätt” ångest har jag levt med länge (käkat psykofarma i över 10 år) och har därför varit arbetslös under största delen av mitt liv (jag är nu 29 år.) När jag äntligen lyckades få hjälp från arbetsförmedlingen med arbetsträning hamnade jag på en arbetsplats som jag trivdes väldigt mycket på. Arbetsuppgifterna va inte de roligaste, men kollegorna va fantastiska. Som mest va jag uppe på 75% och va väldigt nöjd med det. Tyvärr, så tyckte inte min kropp samma sak och efter att jag drabbades av covid så kraschade kroppen totalt… Post-covid med illamående i 1,5 månad och panikångesten kom som ett brev på posten… När jag kunde jobba igen så orkade jag inte med mer än 2 timmar per dag. Arbetsplatsen började även få det svårt ekonomiskt så trots lönebidrag slutade det med att mitt avtal inte förlängdes och jag är nu arbetslös igen. Bara tanken på att behöva ha att göra med AF igen ger mig ångest… De va så mycket krångel med dem när jag arbetstränade… Att mina problem har förvärrats sedan sist gör ju knappast saker bättre… Att försöka hitta en stressfri arbetsplats i närheten som vill ha någon som mig är ju också en utmaning… Någon som har några vettiga tips på vad jag ska göra?

Hej!

Jag lider också av svår ångest, depression och beroende. Har jobbat hela mitt vuxna liv, alltid så mycket jag kan. Tyvärr så kraschade jag totalt I April-22. Blev inlagd på psyket, sjukskriven i 4 månader. Sa upp mig från mitt jobb som jag älskade! Men som jag inte klarade av.

Började plugga Aug-22 och det gick totalt åt helvete. Bröt ihop varje gång jag fick underkänt, hamna i studiegrupper där vi inte kom överens. La ingen tid på plugg hemma. Sagt o gjort, pausar mina studier och ska börja jobba som vikarie i skolan. Dan innan jag ska börja där bryter jag foten. Operation, 0 belastning på 10 veckor. Jag skötte inte det och nu 8 månader senare måste jag operera om foten då den inte är läkt. Utförsäkrad från fk och fasar för att behöva skriva in mig hos arbetsförmedlingen.

Jag är nu föräldraledig med en trasig fot, vet ingenting och kan inte se framåt. Dagarna för mig går ut på att lindra min ångest och det är ett helvete! Jag är totalt isolerad hemma, går knappt ut och pratar inte med nån. Är under behandling för alkoholberoende, har använt det som ångestdämpande men det gick åt helvete och jag blev beroende.

Jag är inte ärlig mot mig själv och vill inte erkänna att jag är en alkoholist. Jag skäms nåt otroligt och är livrädd för att bli dömd. Jag lägger så mycket energi på att klaga på andra, att få mig själv att se lite bättre ut fast jag är lika jävla dålig själv. Hycklare som gått emot all mina principer och normer.

Jag förstår din smärta och lidande. Bär själv på det konstant och får ingen ordentlig hjälp. Nu försöker jag sänka mina krav på mig, hitta motivation och skriver upp alla bra saker jag gjort varje dag. Blir som ett beröm för mig själv.

Min man och min mamma är mina ankare. Dom finns kvar trots alla mina misstag och jag har någo  jag kan vända mig till. Jag önskar så att jag hade en vän som jag kan prata med men har blivit bränd och utnyttjad så många gånger så vågar knappt det 😔