Paniksyndrom och arbetslöshet…

[Red Mivusa]

Hej! Jag har sedan 2018 haft återkommande panikattacker och blivit diagnoserad med paniksyndrom, samt depression. Depressionen och “lätt” ångest har jag levt med länge (käkat psykofarma i över 10 år) och har därför varit arbetslös under största delen av mitt liv (jag är nu 29 år.) När jag äntligen lyckades få hjälp från arbetsförmedlingen med arbetsträning hamnade jag på en arbetsplats som jag trivdes väldigt mycket på. Arbetsuppgifterna va inte de roligaste, men kollegorna va fantastiska. Som mest va jag uppe på 75% och va väldigt nöjd med det. Tyvärr, så tyckte inte min kropp samma sak och efter att jag drabbades av covid så kraschade kroppen totalt… Post-covid med illamående i 1,5 månad och panikångesten kom som ett brev på posten… När jag kunde jobba igen så orkade jag inte med mer än 2 timmar per dag. Arbetsplatsen började även få det svårt ekonomiskt så trots lönebidrag slutade det med att mitt avtal inte förlängdes och jag är nu arbetslös igen. Bara tanken på att behöva ha att göra med AF igen ger mig ångest… De va så mycket krångel med dem när jag arbetstränade… Att mina problem har förvärrats sedan sist gör ju knappast saker bättre… Att försöka hitta en stressfri arbetsplats i närheten som vill ha någon som mig är ju också en utmaning…
Någon som har några vettiga tips på vad jag ska göra?

[Red Hiveku]

Red Mivusa skrev:

Hej! Jag har sedan 2018 haft återkommande panikattacker och blivit diagnoserad med paniksyndrom, samt depression. Depressionen och ”lätt” ångest har jag levt med länge (käkat psykofarma i över 10 år) och har därför varit arbetslös under största delen av mitt liv (jag är nu 29 år.) När jag äntligen lyckades få hjälp från arbetsförmedlingen med arbetsträning hamnade jag på en arbetsplats som jag trivdes väldigt mycket på. Arbetsuppgifterna va inte de roligaste, men kollegorna va fantastiska. Som mest va jag uppe på 75% och va väldigt nöjd med det. Tyvärr, så tyckte inte min kropp samma sak och efter att jag drabbades av covid så kraschade kroppen totalt… Post-covid med illamående i 1,5 månad och panikångesten kom som ett brev på posten… När jag kunde jobba igen så orkade jag inte med mer än 2 timmar per dag. Arbetsplatsen började även få det svårt ekonomiskt så trots lönebidrag slutade det med att mitt avtal inte förlängdes och jag är nu arbetslös igen. Bara tanken på att behöva ha att göra med AF igen ger mig ångest… De va så mycket krångel med dem när jag arbetstränade… Att mina problem har förvärrats sedan sist gör ju knappast saker bättre… Att försöka hitta en stressfri arbetsplats i närheten som vill ha någon som mig är ju också en utmaning… Någon som har några vettiga tips på vad jag ska göra?

Hej!

Jag lider också av svår ångest, depression och beroende. Har jobbat hela mitt vuxna liv, alltid så mycket jag kan. Tyvärr så kraschade jag totalt I April-22. Blev inlagd på psyket, sjukskriven i 4 månader. Sa upp mig från mitt jobb som jag älskade! Men som jag inte klarade av.

Började plugga Aug-22 och det gick totalt åt helvete. Bröt ihop varje gång jag fick underkänt, hamna i studiegrupper där vi inte kom överens. La ingen tid på plugg hemma. Sagt o gjort, pausar mina studier och ska börja jobba som vikarie i skolan. Dan innan jag ska börja där bryter jag foten. Operation, 0 belastning på 10 veckor. Jag skötte inte det och nu 8 månader senare måste jag operera om foten då den inte är läkt. Utförsäkrad från fk och fasar för att behöva skriva in mig hos arbetsförmedlingen.

Jag är nu föräldraledig med en trasig fot, vet ingenting och kan inte se framåt. Dagarna för mig går ut på att lindra min ångest och det är ett helvete! Jag är totalt isolerad hemma, går knappt ut och pratar inte med nån. Är under behandling för alkoholberoende, har använt det som ångestdämpande men det gick åt helvete och jag blev beroende.

Jag är inte ärlig mot mig själv och vill inte erkänna att jag är en alkoholist. Jag skäms nåt otroligt och är livrädd för att bli dömd. Jag lägger så mycket energi på att klaga på andra, att få mig själv att se lite bättre ut fast jag är lika jävla dålig själv. Hycklare som gått emot all mina principer och normer.

Jag förstår din smärta och lidande. Bär själv på det konstant och får ingen ordentlig hjälp. Nu försöker jag sänka mina krav på mig, hitta motivation och skriver upp alla bra saker jag gjort varje dag. Blir som ett beröm för mig själv.

Min man och min mamma är mina ankare. Dom finns kvar trots alla mina misstag och jag har någo  jag kan vända mig till. Jag önskar så att jag hade en vän som jag kan prata med men har blivit bränd och utnyttjad så många gånger så vågar knappt det 😔