Ensamheten äter upp mig inifrån

[Pink Vyjojy]

Jag har svårt att sova på nätterna.

Jag är nu 35 men har inte fått ordning på mitt liv än. Hela 20 års åldern slösades bort med att må förlamande dåligt och var helt beroende av mitt ex och hennes familj som tog hand om mig, gav mig ett hem och gemenskap och stöd.

Sen när det tog slut med exet så finns ingen av dom kvar längre och kontakten helt brutalt avkapad. Mitt enda emotionella stöd försvunnen.

Jag känner mig försummad och ensam. Min biologiska familj har alltid försummat mig och gjort att jag kännt mig osynlig sen tidernas begynnelse. Varje gång jag träffar dom så vet jag inte varför jag ens är där. Jag skulle kunna lika gärna vara en möbel eller en tapet på väggen. Det skulle inte göra någon skillnad. Jag känner mig kall inombords. Att bli behandlad som luft, att min psykiska ohälsa  är något som dom inte vill se utan sopar hela mig under mattan det gör att det känns bokstavligen att mitt blod blir svalare, rusar långsammare och att hjärtat ska stanna när som helst. Min familj dödar mig långsamt inifrån.

Jag har ingen. Jag önskar att jag hade någon att älska och bli älskad.Någon form av egen familj, en partner där jag känner mig hemma. Och bli sedd för den jag är. Med både glädje sorg och psykiska motgångar. Att trots att jag mår dåligt ofta och har psykiska besvär ändå är värd att bli sedd och hörd och accepterad och älskad för den jag är.

Jag känner mig så ensam att det är svårt att sova. På dagen gör jag verkligen så gott jag kan för att förbättra mitt liv. Steg för steg.Men på natten blir det påtagligt av hur många pusselbitar i mitt liv som inte är på sin plats. Ensamheten och den tomma tystnaden gräver sig in djupt i mig. Jag får ingen ro i själen och kan inte slappna av dygnet runt.Ibland får jag  mardrömmar om nätterna.

Jag behöver verkligen träffa en psykolog men kön dit är så lång. Jag hinner ju försämmras innan jag får hjälp.

Att bära allt själv. Att kämpa själv och försöka få vardagen att fungera känns som en daglig kamp. Att bära på sorger och trauman själv och ändå försöka hålla huvudet över vattenytan. Allting, det är för mycket.

 

 

 

<3 Åh, vad jobbigt! Känner igen!

Tänker litegrann på det här talesättet att man “inte kan älska någon annan innan man lärt sig att älska sig själv”, hur fel och mörk bild av kärlek detta är. Jag tror snarare och är enig i din linje att en annan människa kan göra en lycklig och få en att känna sig älskad. Att det är själva definitionen av vad kärlek är och visar vilken kapacitet och styrka som den har.
Vi människor kan tillsammans påverka och göra så vi mår bättre. Det trasiga och världsfrånvända tycker jag snarare är anledningarna till varför så många väljer bort att inte göra det, att inte vilja få andra att må bättre genom att finnas där och föregå med gott exempel själva.
Visst blir det också en brutal upprepning och ett traumatiskt uppvaknande om man växt upp i en dysfunktionell familj när man återigen hamnar i försummelse – utanförskapet som är så nedbrytande och tyvärr alltför bekant för en.

Det här kanske inte var så upplyftande ser jag nu.. Menar mest att säga att kärleken är stark och välgörande. Tycker det du skrev om exet och vad du fick uppleva låter så vackert också och ett exempel på detta med vad som kan göra en människa lycklig (även om jag förstås förstår att relationer såklart har för- och nackdelar och är betydligt mer komplext än så).

Jag hoppas att du snart hittar en ny person att få må bra med!

[Indigo Jysyne]

Jag bara tänker när jag läser ditt inlägg att det skulle vara skönt för dig att få någon att prata med och kanske få lite råd och stöd ifrån. Det finns ju fler instanser än en psykolog. Du skulle ju exempelvis kunna vända dig till en diakon inom svenska kyrkan där du bor. Du behöver inte alls vara troende för att göra det och det kostar inget.
styrkekramar från mig till dig😍

[Pink Vyjojy]

Indigo Fijylo skrev:

Tänker litegrann på det här talesättet att man ”inte kan älska någon annan innan man lärt sig att älska sig själv”, hur fel och mörk bild av kärlek detta är. Jag tror snarare och är enig i din linje att en annan människa kan göra en lycklig och få en att känna sig älskad. Att det är själva definitionen av vad kärlek är och visar vilken kapacitet och styrka som den har. . Menar mest att säga att kärleken är stark och välgörande. Tycker det du skrev om exet och vad du fick uppleva låter så vackert också och ett exempel på detta med vad som kan göra en människa lycklig (även om jag förstås förstår att relationer såklart har för- och nackdelar och är betydligt mer komplext än så).

Ja jag hört det där ochså och det har stått hårt i bakhuvudet på mig att “man måste älska sig själv först innan man  älskar någon annan”, och jag håller inte med om det  längre. Visst är det viktigt att lära sig älska sig själv, med tiden, men det är något som man måste jobba med hela livet och blir aldrig helt klar. Man vill ju inte vänta hela livet på att älska och bli älskad av  en annan ochså.Att man ska vara utan kärlek utifrån medan man hela tiden jobbar med sig själv, det tycker jag låter jävligt snålt. Jag tror att båda ska finnas. Älska sig själv OCH älska och bli älskad av någon annan, inget behöver uteslutas av något annat. Vi människor är ju sociala grupp varelser och vi behöver varandra. Och kärlek och gemenskap är det som binder samman människor.

Ja det som var med exet och med familjen var speciellt och förändrade mitt liv och saknaden efter dom är stor. Jag har nästan gråten i halsen nu när jag tänker på dom och pratar om dom. Men jag får skriva ut om det i en annan post. Tack för ditt fina svar!

 

[Red Hiveku]

Ensamhet och att känna sig dömd är fruktansvärt. Jag har en syster som dömmer mig ganska hårt och sätter krav på mig. Hon öppnar sig aldrig om hur hon mår, alltid jag som gnäller o mår skit.

Jag har nu efter ett misstag fått henne att vara så besviken på mig. Hon har förlorat tillit till mig och slänger det på mig så jag mår ännu sämre. Hon får mig att kännas dom en börda, en sjukdom och ett offer. När man har en relation med någon så ska det ju vara ge och ta. Att få känna sig behövd och viktig och inte bara som en knäpp o jobbig människa.

Jag har pga mitt psykiska mående stött bort i princip alla. Jag har gjort mig själv ensam och fy vad ont det gör! Jag vågar inte släppa in människor pga osäkerhet och att jag har blivit bränd så många gånger.

Styrkekram till dig!

[Red Dycyco]

Jag håller med om detta med att alla säger     ”””” du måste älska dig själv först””””

men

jag tycker det är fel

 

jag har samma känslor å tankar som du har .

jag är också osynlig ,känner mig obetydlig osed ensam å har en förtvivlad ångest av ensamheten….

vart jag än är så känns det som om alla suckar om jag försöker få kontakt

om jag bara hade någon som kunde ge mig kärlek så som jag vill ge denna  skulle jag bara få känna att jag var älskad så skulle jag må bättre det vet jag..    att få värme ger värme  att få en eld att brinna krävs bränsle utan detta hur ska man kunna hitta detta i sej själv ???

för att lyckas måste man hitta någon som kan ge meningen med att kunna starta att se meningen att få en mening.
att få känna att man är någon

att få känna att man är älskad behövd saknad .  Med dom känslorna så skulle vara så mycket lättare att kunna känna att man e värd något. På så,sätt kan man bygga upp sig själv. Det är min tro  å,det är det jag själv söker och längtar efter.    Jag vill bara hitta just den med rätt kemi å rätt samhörighet

Men var hittar man denna 😢

samtal i all ära men det har inte hjälpt mig…..

kan tillägga att det finns så många bedragare ute i världen som letar efter oss som söker kärleken . Dom

önskar dig allt gott kära du 🌺