Vem är jag? Tappat mig själv helt..

[Red Hiveku]

Här sitter jag i soffan med pyjamas och ett totalt kaos i huset. Har 4 barn som röjer och jag är såå trött. Ja, jag vet. Jag MÅSTE orka för dom. Men när man inte gör det då?

Gick in i väggen april-22, inlagd på psyket 1 vecka och sjukskriven 4 månader. Under den tiden sa jag upp mig från jobbet, uska på boende. Jobbade mer än 100%, sa aldrig nej. Jobbade för 3 och satt aldrig någonsin still. Kraschade hemma och bara låg.

Börjar plugga på högskola i augusti och trodde då att jag var bra! Underkänt på flera tentor, kunde inte plugga hemma. Var som en mossa i huvudet och jag pallade inte. Pausar mina studier och ska börja jobba. Lärarvikarie på skolan där jag bor, känner mig glad. Dan innan jag ska börja jobba bryter jag foten, 3 frakturer och operation.

Gips i 10 veckor och noll belastning. Klarade inte det men barnen och min rastlöshet i kroppen. Nu, 8 månder senare är foten inte läkt, måste göra om operationen. Vet inte när.

Jag lever med en konstant ångest och försöker på alla vis att få bort den och mina känslor. Oftast på destruktiva sätt som skadar mig och familjen! Jag har skrikit efter hjälp I 10 år, har fortfarande inte fått rätt hjälp och här sitter jag nu, arbetslös, handikappad pga foten och en ovisshet som äter upp mig.

Jag har gått emot alla mina principer och normer. Allt det jag tyckte så illa om, hur människor gör har jag nu gjort själv. Är en jävla hycklare som klagar på andra men är lika illa själv 🥺🥺 ljuger för mig själv och för andra. Stöter bort alla och är såå ensam, men det är jag som skapat det.

Min självhat har jag haft hela livet. Jag lever efter normer och vet hur jag ska betee mig i olika situationer. Ska hela tiden behaga alla andra och vara till lags, säger aldrig nej! Jag försöker att bli omtyckt men det går till överdrift och förstör mig!

Jag vill bara må bra. Sänka mina orimliga krav, sluta bestraffa mig då det går ut över familjen. Sluta älta, sluta anta och lägga över mina känslor på andra. Vem är jag?? Jag har tappat mig själv och vet inte vad jag ska göra..

<3 Man hör att du kämpar och har varit igenom mycket. Jag tycker inte det låter konstigt alls att det blivit såhär. Att grundproblematiken om en obotad hög ångestproblematik har resulterat i andra konsekvenser.

Helt ärligt tror jag vi är väldigt, väldigt många här på forumet med psykisk ohälsa som gjort jättekonstiga saker under tiden som vi varit/är sjuka. Ibland har det också förstås gått ut över andra – relaterar till det. Det orättvisa är att man då ju som du beskriver får ännu mer ångest och därmed får ännu svårare att “sköta sig” eller “bli frisk”. Jag har ett par mörka år bakom mig där jag vältade mig i brutalt dåligt samvete, dygnet runt, skyhög ångest med mardrömmar och panikångestattacker samt att jag fick svåra självmordstankar när jag ältade om vad jag hade gjort (som om hela mitt liv kom ikapp mig och jag var övertygad om att jag var en ond människa). Jag inser nu idag att jag inte längre lever i den loopen. Jag har gått vidare och nästan förlåtit mig själv helt för det som varit och vad jag ställde till mig under mina “sjukaste år” eller där jag helt enkelt inte vetat att göra annorlunda och bättre. Man är ju inte i sina sinnesfulla bruk då heller. Det finns nuförtiden en viss distans och där har också det enorma självhatet minskat. Vet också att det hjälpte inte mig ett dugg egentligen att må förskräckligt dåligt över mina misstag, jag fastnade då. Livet stod stilla. Drog mig undan. Jag tror till och med att jag missade ganska många fantastiska år, sorgligt nog. Kunde inte uppskatta eller övh se vad jag hade framför mig. Var så uppjagad och nere i mörkret.

Tror alltså på att försöka se på sig själv med en snällare blick, förlåta sig själv i den mån det går och försöka ta ansvar bara för det man gjort. Prata med berörda ifall det känns bättre för en. Ifall det stillar ens inre. Heller inte låta ens misstag definiera en. Man är ju så extremt mycket mer! Jag tycker du verkar vara en bra och varm person. Låt inte detta ta över dig, fina du. Du förtjänar bättre!

Stor kram!

[Red Hiveku]

Indigo Fijylo skrev:

<3 Man hör att du kämpar och har varit igenom mycket. Jag tycker inte det låter konstigt alls att det blivit såhär. Att grundproblematiken om en obotad hög ångestproblematik har resulterat i andra konsekvenser. Helt ärligt tror jag vi är väldigt, väldigt många här på forumet med psykisk ohälsa som gjort jättekonstiga saker under tiden som vi varit/är sjuka. Ibland har det också förstås gått ut över andra – relaterar till det. Det orättvisa är att man då ju som du beskriver får ännu mer ångest och därmed får ännu svårare att ”sköta sig” eller ”bli frisk”. Jag har ett par mörka år bakom mig där jag vältade mig i brutalt dåligt samvete, dygnet runt, skyhög ångest med mardrömmar och panikångestattacker samt att jag fick svåra självmordstankar när jag ältade om vad jag hade gjort (som om hela mitt liv kom ikapp mig och jag var övertygad om att jag var en ond människa). Jag inser nu idag att jag inte längre lever i den loopen. Jag har gått vidare och nästan förlåtit mig själv helt för det som varit och vad jag ställde till mig under mina ”sjukaste år” eller där jag helt enkelt inte vetat att göra annorlunda och bättre. Man är ju inte i sina sinnesfulla bruk då heller. Det finns nuförtiden en viss distans och där har också det enorma självhatet minskat. Vet också att det hjälpte inte mig ett dugg egentligen att må förskräckligt dåligt över mina misstag, jag fastnade då. Livet stod stilla. Drog mig undan. Jag tror till och med att jag missade ganska många fantastiska år, sorgligt nog. Kunde inte uppskatta eller övh se vad jag hade framför mig. Var så uppjagad och nere i mörkret. Tror alltså på att försöka se på sig själv med en snällare blick, förlåta sig själv i den mån det går och försöka ta ansvar bara för det man gjort. Prata med berörda ifall det känns bättre för en. Ifall det stillar ens inre. Heller inte låta ens misstag definiera en. Man är ju så extremt mycket mer! Jag tycker du verkar vara en bra och varm person. Låt inte detta ta över dig, fina du. Du förtjänar bättre! Stor kram!

Tack snälla!

Jag har nu påbörjat en utredning för adhd/autism och efter första samtalet såg läkaren tydliga tecken på båda diagnoserna. Jag är en person som söker kunskap i stor utsträckning och har, efter 36 år insett att jag troligen har dessa diagnoser då så mycket stämmer in 😶🫣 jag är rädd, orolig, beslutsam, lättad och tacksam på samma gång! Känslobomb deluxe!

Jag är just nu mycket lugnare i själen, mår bra utan att känna att jag måste må jättebra. Orken börjar komma tillbaka, jag kan hantera min ångest utan medicin el alkohol. Vi i familjen pratar mer, speciellt jag och min man och känslan av att allt kommer ordna sig har infunnit sig.

Tack igen för dina fina ord! Är så otroligt viktigt att känna att man inte är ensam när livet är tufft! Jag önskar all lycka till dig, blev så rörd av din text och fina ord 💖 många kramar