Hej igen! Jag kan gärna svara på frågor, felet är att vi är förmodligen inte riktigt i samma situation, när min farfar gick bort så var jag redan ganska tom inombords. För mig sitter problemen från tidig tonårsålder, för att kunna överleva så stängde jag ut negativa känslor, men för att göra det var jag även tvungen att stänga ut kärlek och starka positiva känslor mot människor. Så när min farfar dog kände jag tyvärr inte allt för mycket då jag inte tillåter mig själv att känna. Så för mig låter det som att för din del var det mer att du hade väldigt stor kärlek för din mormor, som du skrev att hon var som en andra mamma för dig, så tyvärr kan jag inte ge dig ett exakt råd till hur du ska gå till väga för att gå vidare. Jag har själv en stor saknad på grund av saker som har hänt tidigare i livet, men jag har inte riktigt kommit över det heller då jag inte låter mig själv känna känslorna, så jag gör som du skrev att du också gör, låtsas att må bra. Felet är att det aldrig kommer att fungera, bara för att man gömmer sina känslor betyder det inte att de är borta, de syns bara inte på ytan men vi själva kommer känna av dem mer och mer tills att det blir för mycket. Så istället för att berätta för dig exakt hur du ska göra vilket jag tyvärr inte kan även då jag vill, så kan jag berätta att för min del bör jag våga känna negativa känslor igen för att kunna känna positiva känslor, hur ont de än gör behöver jag försöka förstå vad exakt det är som gör så ont, även om det är själviska känslor så som att man känner sig övergiven. Skulle jag kunna finna svaret på mina negativa känslor så skulle det vara en bra början till att kunna hitta rätt väg för att må bra igen. Så jag tror att du kanske behöver göra detsamma, du är inte fånig för att du mår dåligt, du är en människa precis som alla andra, du mår dåligt för att du kände kärlek till någon och har förlorat dem. Det är beviset på att du är en omtänksam och kärleksfull människa. Problemet sitter ju i att när vi inbillar oss att vi mår bra så mår vi uppenbarligen inte bra, det rätta att göra är nog istället för att inbilla sig om att vi mår bra så bör vi försöka övertyga oss själva att vår omgivning är bra och det kan då få oss att må bättre, men vi bör fortfarande också få vara ärliga mot oss själva åt båda hållen, det finns mycket negativt och det får göra ont. Men vi får inte glömma att det också finns mycket positivt runt oss som vi kan ta in för att ge oss glädje. Förlåt att det är så mycket text, jag är väldigt dålig på att lyckas förmedla det jag vill med få ord. Tack även för dina fina ord! <3
Åh, du är riktigt fin du ju! Att få ett sånt här utförligt svar var jag inte beredd på, vad glad jag blir för det, tack igen!!
Jag snokade runt lite och hittade din tråd “Ond Cirkel, finner ingen utväg.” Har läst alla meddelanden och fann många gemensamma punkter, och jag tror många av dom härstammar från vår gemensamma ADD diagnos. Den sätter många käppar i hjulet för oss båda tror jag.
Du nämnde att du lärt dig från tidig ålder att låsa ute dina känslor och jag gjorde detsamma. Jag har alltid varit livrädd för att stå i centrum och visa vad jag faktiskt känner. Jag låtsades må bra långt innan min mormors bortgång.
I “Ond Cirkel, finner ingen utväg” skrev du att din fars råd var att man fixar sina problem. Tänk om det var så enkelt, då skulle ju inte psykologer behövas. Du å jag sitter nog i samma dysfunktionella båt är jag rädd, om du inte lyckats hitta en väg som funkar så är det nog kört för mig också. Jag är bara glad över att jag inte sjunker ensam 😀
Förlåt att det blev så dystert, jag är bara så glad över att ha stött på någon som jag tror att jag faktiskt förstår till en viss del.
Får man fråga vad du studerade för något?
