Hem > Forum > Livet > Livets recept: 2dl lycka, 5dl smärta, strödd med lite kärlek

Livets recept: 2dl lycka, 5dl smärta, strödd med lite kärlek

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • 2017 dog min mormor i cancer. Det var en lång strid för henne. I början sa läkarna att hon hade njursten och därför inte blev inlagd och undersökt ordentligt. Efter många dagar och nätter då vi i familjen gjorde allt vi kunde för att få henne att må bättre hemifrån( med eventuella och kortvariga besök hos diverse läkare), så blev hon allt magrare, tappade aptiten helt, tappade allt. Hon led så mycket den sista tiden. Dödsprocessen är så orättvis. Jag kommer aldrig förlåta livet för vad det utsatte henne för.

    Inget levande förtjänar lidande, för inget levande bad om att bli till; likaså så så sker ofattbart mycket lidande hela tiden i våra liv.

    Självmordstankar, planer på hur det ska gå till flyter in och ut ur medvetandet för mig under några år nu, men blivit mer konkreta på sista tiden. Att inte finnas är nog bara en dröm för mig dock. Jag skulle skada andra i min omgivning för mycket.

    Men jag gillar idén om att kontrollera sin egen död. Att ha någon form av vetskap om hur mycket smärta man får utstå och under hur lång tid. Det är ju smärtan jag är rädd för. Jag vet att det inte finns någon garanti om jag får en smärtsam död eller inte. Men sålänge risken för en utdragen och smärtsam död är mer än noll procent så är det för mycket. Sedan orkar jag inte tänka på om någon mer i min närhet blir utsatt för ett sånt öde.

    Jag saknar  mer och mer för var dag som går, jag är 24 nu och studerar på universitet.                            Men det är svårt att tänka på de fina stunderna vi hade eftersom att jag alltid dras tillbaka till mina sista minnen av henne. Hon skrek att hon ville dö varje natt under den sista tiden. Hon var som en andra mamma för mig. Hon var min pelare, som en andra mamma.

    Du som orkade läsa allt mitt babbel förtjänar hur mycket kärlek som helst, och om du överlevt i denna världen hittills så är det en bedrift värld att bära med stolthet. All respekt och kärlek till alla mind:are

    <3

     

     

    Kärlek och respekt till dig också! <3

    Beklagar din mormors bortgång. Så oerhört sorgligt och jag förstår att det skapat ett tomrum eftersom ni stod så nära varandra. Önskar det vore annorlunda fina du!

    Kan relatera lite tror jag till att vilja kontrollera sin egen död. Inte konstigt heller att du resonerar så när du sett dödens inträde på så nära håll. Sånt brukar ju kunna skapa insikter och perspektiv som man tidigare inte funderat på ens kanske.

    Kram!

     

    Trådstartaren

    Kärlek och respekt till dig också! <3 Beklagar din mormors bortgång. Så oerhört sorgligt och jag förstår att det skapat ett tomrum eftersom ni stod så nära varandra. Önskar det vore annorlunda fina du! Kan relatera lite tror jag till att vilja kontrollera sin egen död. Inte konstigt heller att du resonerar så när du sett dödens inträde på så nära håll. Sånt brukar ju kunna skapa insikter och perspektiv som man tidigare inte funderat på ens kanske. Kram!

    Tack för ditt fina svar, det betyder mycket. *Kram tillbaka*

    Tänker på dig. Det kan vara en oerhörd saknad när någon som varit så nära går bort. Jobbigt också att veta att det var så smärtsamt för henne. Styrkekramar från mig till dig💕

    Trådstartaren

    Tänker på dig. Det kan vara en oerhörd saknad när någon som varit så nära går bort. Jobbigt också att veta att det var så smärtsamt för henne. Styrkekramar från mig till dig💕

    ja, jag fattar inte att livet måste vara så grymt hur man än vänder å vrider på det, iaf för mig och tydligen många andra. Vet inte om jag är deprimerad eller ledsen inombords, kanske lite skiftande, men definitivt livstrött. Hoppas du inte känner igen dig i det, *styrkekram tillbaka* :,)

    Min Mormor gick ett liknande öde tillmötes. Hon blev bara mindre och mindre. Köttet försvann från henne. Men hon fick vara hemma den sista tiden i alla fall.

    Jag känner sorgen med dig.

    Trådstartaren

    Min Mormor gick ett liknande öde tillmötes. Hon blev bara mindre och mindre. Köttet försvann från henne. Men hon fick vara hemma den sista tiden i alla fall. Jag känner sorgen med dig.

    Åh, ja då vet du. Man lär sig mycket om livet genom döden tror jag, för mycket. Fint att du svara, och det känns bekräftande att höra från någon som varit med om nåt liknande

    <3

    Jag beklagar sorgen!
    Det låter som att du har det mycket jobbigt just nu, speciellt med tanke på självmordstankarna.
    Jag är ledsen att du ska behöva känna dig så, jag vet själv hur det är och jag önskar det inte för någon annan, att försöka vara glad för det som livet ger oss är viktigt annars hamnar vi i oönskade tankar så som självmord.
    Jag hade själv en farfar som gick bort för ett antal år sedan i Als & Cancer, så sista halvåret för honom var väldigt jobbigt då han inte ens kunde gå eller prata längre trots att han var fullt frisk i tankarna.

    När det gäller synen på livet så känner jag igen mig i det du skriver om att inte vilja finnas, men samtidigt vill man inte andra illa så självmord är ju inget som man strävar efter då det skulle skada dem man tycker om för mycket.
    I vart fall så tror jag att även det negativa i livet så som när vi mår dåligt psykiskt, fysiskt och även döden är delvis positiva saker, om vi inte kunde dö eller lida så skulle vi heller aldrig uppskatta det positiva med livet. Tack vare att livet inte är permanent så kan vi uppskatta det till att börja med, lika så tack vare att vi kan känna smärta så kan förstå hur underbart det är att känna glädje, lycka & kärlek.

    Så jag tror att det är bra om vi fokuserar på det positiva stunderna vi fick / får med dem vi tycker om, istället för att hata livets process för det negativa som händer, det är lättare sagt än gjort men jag tror även att din mormor skulle vilja att du minns henne för det positiva hon gav dig och inte de negativa känslorna som uppstod vid slutet.

    Jag hoppas att du finner mer glädje framöver och inte sitter fast för mycket i det negativa som har hänt i ditt liv. Försök att lära dig av det och uppskatta det positiva du har här och nu istället så mycket som möjligt! Men jag förstår att det är svårt, jag är väl själv lite fast i de negativa tankegångarna så det är lättare sagt än gjort, men svaret är oftast simpelt, däremot inte alltid lätt att utföra.
    All kärlek till dig och stora kramar! <3

    Trådstartaren

    Jag beklagar sorgen! Det låter som att du har det mycket jobbigt just nu, speciellt med tanke på självmordstankarna. Jag är ledsen att du ska behöva känna dig så, jag vet själv hur det är och jag önskar det inte för någon annan, att försöka vara glad för det som livet ger oss är viktigt annars hamnar vi i oönskade tankar så som självmord. Jag hade själv en farfar som gick bort för ett antal år sedan i Als & Cancer, så sista halvåret för honom var väldigt jobbigt då han inte ens kunde gå eller prata längre trots att han var fullt frisk i tankarna. När det gäller synen på livet så känner jag igen mig i det du skriver om att inte vilja finnas, men samtidigt vill man inte andra illa så självmord är ju inget som man strävar efter då det skulle skada dem man tycker om för mycket. I vart fall så tror jag att även det negativa i livet så som när vi mår dåligt psykiskt, fysiskt och även döden är delvis positiva saker, om vi inte kunde dö eller lida så skulle vi heller aldrig uppskatta det positiva med livet. Tack vare att livet inte är permanent så kan vi uppskatta det till att börja med, lika så tack vare att vi kan känna smärta så kan förstå hur underbart det är att känna glädje, lycka & kärlek. Så jag tror att det är bra om vi fokuserar på det positiva stunderna vi fick / får med dem vi tycker om, istället för att hata livets process för det negativa som händer, det är lättare sagt än gjort men jag tror även att din mormor skulle vilja att du minns henne för det positiva hon gav dig och inte de negativa känslorna som uppstod vid slutet. Jag hoppas att du finner mer glädje framöver och inte sitter fast för mycket i det negativa som har hänt i ditt liv. Försök att lära dig av det och uppskatta det positiva du har här och nu istället så mycket som möjligt! Men jag förstår att det är svårt, jag är väl själv lite fast i de negativa tankegångarna så det är lättare sagt än gjort, men svaret är oftast simpelt, däremot inte alltid lätt att utföra. All kärlek till dig och stora kramar! <3

    Tack för ditt svar!

    Och jo, du har såklart rätt i att ältandet av allt dåligt inte gynnar någon och att man borde se framåt. En psykolog sa något liknande till mig. Men jag kan inte gå vidare efter det som hände henne. Vissa saker som händer i livet blir på något vis för mycket. Det går över en acceptabel gräns. Men jag låtsas må bra nu, och jag inbillar mig att jag gått vidare. Det är det ända jag kan göra. Ibland är det det bästa man kan göra tror jag. Men jag mår sämre, men aja. Skulle du säga att du gått vidare efter din farfars bortgång? Och om du har det, hur bar du dig åt om jag får fråga? Du behöver absolut inte svara, förstår att det kan vara känsligt.

    Livet är så jäkla fånigt, jag är fånig. Jag har en fin familj, pojkvän och vänner. Men jag kan likt förbannat inte ta mig i kragen. Har försökt.

    All kärlek och stora kramar tillbaka! Det var verkligen fint att du ville öppna upp och prata om din farfar också, tack <3

     

    Hej igen!

    Jag kan gärna svara på frågor, felet är att vi är förmodligen inte riktigt i samma situation, när min farfar gick bort så var jag redan ganska tom inombords. För mig sitter problemen från tidig tonårsålder, för att kunna överleva så stängde jag ut negativa känslor, men för att göra det var jag även tvungen att stänga ut kärlek och starka positiva känslor mot människor. Så när min farfar dog kände jag tyvärr inte allt för mycket då jag inte tillåter mig själv att känna.

    Så för mig låter det som att för din del var det mer att du hade väldigt stor kärlek för din mormor, som du skrev att hon var som en andra mamma för dig, så tyvärr kan jag inte ge dig ett exakt råd till hur du ska gå till väga för att gå vidare. Jag har själv en stor saknad på grund av saker som har hänt tidigare i livet, men jag har inte riktigt kommit över det heller då jag inte låter mig själv känna känslorna, så jag gör som du skrev att du också gör, låtsas att må bra. Felet är att det aldrig kommer att fungera, bara för att man gömmer sina känslor betyder det inte att de är borta, de syns bara inte på ytan men vi själva kommer känna av dem mer och mer tills att det blir för mycket.

    Så istället för att berätta för dig exakt hur du ska göra vilket jag tyvärr inte kan även då jag vill, så kan jag berätta att för min del bör jag våga känna negativa känslor igen för att kunna känna positiva känslor, hur ont de än gör behöver jag försöka förstå vad exakt det är som gör så ont, även om det är själviska känslor så som att man känner sig övergiven.
    Skulle jag kunna finna svaret på mina negativa känslor så skulle det vara en bra början till att kunna hitta rätt väg för att må bra igen.
    Så jag tror att du kanske behöver göra detsamma, du är inte fånig för att du mår dåligt, du är en människa precis som alla andra, du mår dåligt för att du kände kärlek till någon och har förlorat dem. Det är beviset på att du är en omtänksam och kärleksfull människa.

    Problemet sitter ju i att när vi inbillar oss att vi mår bra så mår vi uppenbarligen inte bra, det rätta att göra är nog istället för att inbilla sig om att vi mår bra så bör vi försöka övertyga oss själva att vår omgivning är bra och det kan då få oss att må bättre, men vi bör fortfarande också få vara ärliga mot oss själva åt båda hållen, det finns mycket negativt och det får göra ont. Men vi får inte glömma att det också finns mycket positivt runt oss som vi kan ta in för att ge oss glädje.

    Förlåt att det är så mycket text, jag är väldigt dålig på att lyckas förmedla det jag vill med få ord.
    Tack även för dina fina ord! <3

    Trådstartaren

    Hej igen! Jag kan gärna svara på frågor, felet är att vi är förmodligen inte riktigt i samma situation, när min farfar gick bort så var jag redan ganska tom inombords. För mig sitter problemen från tidig tonårsålder, för att kunna överleva så stängde jag ut negativa känslor, men för att göra det var jag även tvungen att stänga ut kärlek och starka positiva känslor mot människor. Så när min farfar dog kände jag tyvärr inte allt för mycket då jag inte tillåter mig själv att känna. Så för mig låter det som att för din del var det mer att du hade väldigt stor kärlek för din mormor, som du skrev att hon var som en andra mamma för dig, så tyvärr kan jag inte ge dig ett exakt råd till hur du ska gå till väga för att gå vidare. Jag har själv en stor saknad på grund av saker som har hänt tidigare i livet, men jag har inte riktigt kommit över det heller då jag inte låter mig själv känna känslorna, så jag gör som du skrev att du också gör, låtsas att må bra. Felet är att det aldrig kommer att fungera, bara för att man gömmer sina känslor betyder det inte att de är borta, de syns bara inte på ytan men vi själva kommer känna av dem mer och mer tills att det blir för mycket. Så istället för att berätta för dig exakt hur du ska göra vilket jag tyvärr inte kan även då jag vill, så kan jag berätta att för min del bör jag våga känna negativa känslor igen för att kunna känna positiva känslor, hur ont de än gör behöver jag försöka förstå vad exakt det är som gör så ont, även om det är själviska känslor så som att man känner sig övergiven. Skulle jag kunna finna svaret på mina negativa känslor så skulle det vara en bra början till att kunna hitta rätt väg för att må bra igen. Så jag tror att du kanske behöver göra detsamma, du är inte fånig för att du mår dåligt, du är en människa precis som alla andra, du mår dåligt för att du kände kärlek till någon och har förlorat dem. Det är beviset på att du är en omtänksam och kärleksfull människa. Problemet sitter ju i att när vi inbillar oss att vi mår bra så mår vi uppenbarligen inte bra, det rätta att göra är nog istället för att inbilla sig om att vi mår bra så bör vi försöka övertyga oss själva att vår omgivning är bra och det kan då få oss att må bättre, men vi bör fortfarande också få vara ärliga mot oss själva åt båda hållen, det finns mycket negativt och det får göra ont. Men vi får inte glömma att det också finns mycket positivt runt oss som vi kan ta in för att ge oss glädje. Förlåt att det är så mycket text, jag är väldigt dålig på att lyckas förmedla det jag vill med få ord. Tack även för dina fina ord! <3

    Åh, du är riktigt fin du ju! Att få ett sånt här utförligt svar var jag inte beredd på, vad glad jag blir för det, tack igen!!

    Jag snokade runt lite och hittade din tråd ”Ond Cirkel, finner ingen utväg.” Har läst alla meddelanden och fann många gemensamma punkter, och jag tror många av dom härstammar från vår gemensamma ADD diagnos. Den sätter många käppar i hjulet för oss båda tror jag.

    Du nämnde att du lärt dig från tidig ålder att låsa ute dina känslor och jag gjorde detsamma. Jag har alltid varit livrädd för att stå i centrum och visa vad jag faktiskt känner. Jag låtsades må bra långt innan min mormors bortgång.

    I ”Ond Cirkel, finner ingen utväg” skrev du att din fars råd var att man fixar sina problem. Tänk om det var så enkelt, då skulle ju inte psykologer behövas. Du å jag sitter nog i samma dysfunktionella båt är jag rädd, om du inte lyckats hitta en väg som funkar så är det nog kört för mig också. Jag är bara glad över att jag inte sjunker ensam 😀

    Förlåt att det blev så dystert, jag är bara så glad över att ha stött på någon som jag tror att jag faktiskt förstår till en viss del.

    Får man fråga vad du studerade för något?

     

     

    Tack själv! jag är imponerad att du valde att läsa alla meddelanden i tråden, jag hoppas att du fick ut något av det.

    Det är lustigt att vi drar oss till personer som är i liknande situationer, det är förmodligen skönt att förstå sig på personen man pratar med som du säger, jag minns att när jag studerade på yrkeshögskola så var vi tre personer som hade ADD, vi blev som en grupp och höll ihop. Men det lustiga var att innan vi ens visste att vi alla hade ADD så ”hittade” vi varandra och började umgås.
    Så jag förstår dig när du säger att det är skönt att kunna känna sig förstådd & att förstå sig på personen, vi dras helt enkelt till personer som är lik oss.

    Jag studerade till programmerare då jag gillar att vara kreativ, men jag hoppade av efter ett par terminer när jag insåg att som programmerare följer man andras instruktioner istället för att hitta på egna idéer, så det var utvecklingen som jag gillade, inte programmeringen. Vad studerar du själv till om jag får fråga? 🙂

    Tror du kanske att det är liknande för dig då att problemet sitter i att du inte vågar/kan känna? Jag tänkte att när din mormor gick bort så var de negativa känslorna så pass stora att det inte går för dig att helt stänga dem ute trots att du vill eftersom du har en vana att låsa ut känslorna?
    Om det är fallet så kanske du har liknande problem som mig, att du behöver öppna upp och känna mer känslor istället för att försöka undvika smärtan och bara gå vidare.

    Du får heller inte låta din ADD stoppa dig. Den skapar mycket besvär för oss det är sant, men den kan också göra oss stark i andra sammanhang, så vi får anpassa oss efter hur vi är och göra det bästa vi kan av situationen!
    Så länge vi inte slutar simma så sjunker vi aldrig för djupt för att aldrig ta oss upp igen, det gäller att inte ge upp, så det är inte kört för dig, det är inte kört för mig heller för den delen 😉
    Vi måste bara hitta rätt väg att gå innan vi kan inse hur fint livet kan vara.
    Du behöver inte heller be om ursäkt för att du låter dyster, de flesta här har det jobbigt och vi får klaga, det är väl lite det som det här forumet är till för, att få skriva av sig.

    Tack igen för dina fina ord! Jag tycker att du verkar vara en väldigt fin människa, så jag hoppas verkligen att du finner mer lycka framöver, för det förtjänar du.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.