Skapade svar

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Hej igen! Jag kan gärna svara på frågor, felet är att vi är förmodligen inte riktigt i samma situation, när min farfar gick bort så var jag redan ganska tom inombords. För mig sitter problemen från tidig tonårsålder, för att kunna överleva så stängde jag ut negativa känslor, men för att göra det var jag även tvungen att stänga ut kärlek och starka positiva känslor mot människor. Så när min farfar dog kände jag tyvärr inte allt för mycket då jag inte tillåter mig själv att känna. Så för mig låter det som att för din del var det mer att du hade väldigt stor kärlek för din mormor, som du skrev att hon var som en andra mamma för dig, så tyvärr kan jag inte ge dig ett exakt råd till hur du ska gå till väga för att gå vidare. Jag har själv en stor saknad på grund av saker som har hänt tidigare i livet, men jag har inte riktigt kommit över det heller då jag inte låter mig själv känna känslorna, så jag gör som du skrev att du också gör, låtsas att må bra. Felet är att det aldrig kommer att fungera, bara för att man gömmer sina känslor betyder det inte att de är borta, de syns bara inte på ytan men vi själva kommer känna av dem mer och mer tills att det blir för mycket. Så istället för att berätta för dig exakt hur du ska göra vilket jag tyvärr inte kan även då jag vill, så kan jag berätta att för min del bör jag våga känna negativa känslor igen för att kunna känna positiva känslor, hur ont de än gör behöver jag försöka förstå vad exakt det är som gör så ont, även om det är själviska känslor så som att man känner sig övergiven. Skulle jag kunna finna svaret på mina negativa känslor så skulle det vara en bra början till att kunna hitta rätt väg för att må bra igen. Så jag tror att du kanske behöver göra detsamma, du är inte fånig för att du mår dåligt, du är en människa precis som alla andra, du mår dåligt för att du kände kärlek till någon och har förlorat dem. Det är beviset på att du är en omtänksam och kärleksfull människa. Problemet sitter ju i att när vi inbillar oss att vi mår bra så mår vi uppenbarligen inte bra, det rätta att göra är nog istället för att inbilla sig om att vi mår bra så bör vi försöka övertyga oss själva att vår omgivning är bra och det kan då få oss att må bättre, men vi bör fortfarande också få vara ärliga mot oss själva åt båda hållen, det finns mycket negativt och det får göra ont. Men vi får inte glömma att det också finns mycket positivt runt oss som vi kan ta in för att ge oss glädje. Förlåt att det är så mycket text, jag är väldigt dålig på att lyckas förmedla det jag vill med få ord. Tack även för dina fina ord! <3

    Åh, du är riktigt fin du ju! Att få ett sånt här utförligt svar var jag inte beredd på, vad glad jag blir för det, tack igen!!

    Jag snokade runt lite och hittade din tråd ”Ond Cirkel, finner ingen utväg.” Har läst alla meddelanden och fann många gemensamma punkter, och jag tror många av dom härstammar från vår gemensamma ADD diagnos. Den sätter många käppar i hjulet för oss båda tror jag.

    Du nämnde att du lärt dig från tidig ålder att låsa ute dina känslor och jag gjorde detsamma. Jag har alltid varit livrädd för att stå i centrum och visa vad jag faktiskt känner. Jag låtsades må bra långt innan min mormors bortgång.

    I ”Ond Cirkel, finner ingen utväg” skrev du att din fars råd var att man fixar sina problem. Tänk om det var så enkelt, då skulle ju inte psykologer behövas. Du å jag sitter nog i samma dysfunktionella båt är jag rädd, om du inte lyckats hitta en väg som funkar så är det nog kört för mig också. Jag är bara glad över att jag inte sjunker ensam 😀

    Förlåt att det blev så dystert, jag är bara så glad över att ha stött på någon som jag tror att jag faktiskt förstår till en viss del.

    Får man fråga vad du studerade för något?

     

     

    Jag håller med ”Teal” här. Det låter förståndigt att ta avstånd från människor som tar för mycket på krafterna. Men jag tror fortfarande att du och dina föräldrar kan hitta tillbaka till varandra. Men du måste först hitta din källa av styrka. Den kan man nog hitta på många olika sätt. Tex så går jag på en lång promenad och lyssnar på nåt bra i hörlurarna när jag tycker omvärlden blir för mycket. Vissa mediterar ellr bakar bakar en paj för att hitta den där inre tryggheten. Det där lugnet. Om det är läskigt att kasta sig ut i det sociala så menar jag att man kan läka i små steg för att bygga upp självförtroendet.

    Kom ihåg att de flesta är nervvrak och är nog rädda för vad du tänker och tycker om dom. Du är precis lika bra som alla andra

    Massa styrkekramar <3 <3 <3

    Trådstartaren

    Jag beklagar sorgen! Det låter som att du har det mycket jobbigt just nu, speciellt med tanke på självmordstankarna. Jag är ledsen att du ska behöva känna dig så, jag vet själv hur det är och jag önskar det inte för någon annan, att försöka vara glad för det som livet ger oss är viktigt annars hamnar vi i oönskade tankar så som självmord. Jag hade själv en farfar som gick bort för ett antal år sedan i Als & Cancer, så sista halvåret för honom var väldigt jobbigt då han inte ens kunde gå eller prata längre trots att han var fullt frisk i tankarna. När det gäller synen på livet så känner jag igen mig i det du skriver om att inte vilja finnas, men samtidigt vill man inte andra illa så självmord är ju inget som man strävar efter då det skulle skada dem man tycker om för mycket. I vart fall så tror jag att även det negativa i livet så som när vi mår dåligt psykiskt, fysiskt och även döden är delvis positiva saker, om vi inte kunde dö eller lida så skulle vi heller aldrig uppskatta det positiva med livet. Tack vare att livet inte är permanent så kan vi uppskatta det till att börja med, lika så tack vare att vi kan känna smärta så kan förstå hur underbart det är att känna glädje, lycka & kärlek. Så jag tror att det är bra om vi fokuserar på det positiva stunderna vi fick / får med dem vi tycker om, istället för att hata livets process för det negativa som händer, det är lättare sagt än gjort men jag tror även att din mormor skulle vilja att du minns henne för det positiva hon gav dig och inte de negativa känslorna som uppstod vid slutet. Jag hoppas att du finner mer glädje framöver och inte sitter fast för mycket i det negativa som har hänt i ditt liv. Försök att lära dig av det och uppskatta det positiva du har här och nu istället så mycket som möjligt! Men jag förstår att det är svårt, jag är väl själv lite fast i de negativa tankegångarna så det är lättare sagt än gjort, men svaret är oftast simpelt, däremot inte alltid lätt att utföra. All kärlek till dig och stora kramar! <3

    Tack för ditt svar!

    Och jo, du har såklart rätt i att ältandet av allt dåligt inte gynnar någon och att man borde se framåt. En psykolog sa något liknande till mig. Men jag kan inte gå vidare efter det som hände henne. Vissa saker som händer i livet blir på något vis för mycket. Det går över en acceptabel gräns. Men jag låtsas må bra nu, och jag inbillar mig att jag gått vidare. Det är det ända jag kan göra. Ibland är det det bästa man kan göra tror jag. Men jag mår sämre, men aja. Skulle du säga att du gått vidare efter din farfars bortgång? Och om du har det, hur bar du dig åt om jag får fråga? Du behöver absolut inte svara, förstår att det kan vara känsligt.

    Livet är så jäkla fånigt, jag är fånig. Jag har en fin familj, pojkvän och vänner. Men jag kan likt förbannat inte ta mig i kragen. Har försökt.

    All kärlek och stora kramar tillbaka! Det var verkligen fint att du ville öppna upp och prata om din farfar också, tack <3

     

    Trådstartaren

    Min Mormor gick ett liknande öde tillmötes. Hon blev bara mindre och mindre. Köttet försvann från henne. Men hon fick vara hemma den sista tiden i alla fall. Jag känner sorgen med dig.

    Åh, ja då vet du. Man lär sig mycket om livet genom döden tror jag, för mycket. Fint att du svara, och det känns bekräftande att höra från någon som varit med om nåt liknande

    <3

    som svar på: OS-guld i ensamhet

    Tack för svaren! De värmde. Ursäkta att jag klagade så mycket i mitt inlägg.

    Ingen ursäkt nödvändig! Det är viktigt att få klaga när det behövs <3

    Nej nej nej! Detta får bara inte hända! Jag blir helt förstörd när jag läser vad du varit med om. Får jag fråga  hur det går med dig nu? Har du bra vänner? En psykolog att gå till? Och hur går det med mamma?

    Du behöver självklart inte svara på något, blir bara orolig. Jag blir också förbannad på din pappa och på dessa jävla killarna i skolan, dessutom helt värdelösa lärare, nä fy fan. Fanns det inte ens någon kurator du kunde gå till?

    Jag ser att det var ett tag sedan du skrev så du kanske inte kommer läsa detta men om du vill chatta så finns jag här,

    Styrkekram<3

    som svar på: OS-guld i ensamhet

    Kunde man få det så skulle jag ligga bra till. Har knappt någon förhoppning kvar om att i detta livet hitta en enda person som ser mig och tycker att jag är ok som människa. Jag menar någon som i alla fall utan att få betalt för det skulle spontant och regelbundet åtminstonde någon gång om året ringa eller knacka på dörren och fråga hur jag mår. Om jag själv bjuder in någon så springer de nästan ifrån mig med ett äsch. Och jag förstår inte varför. Jag förstår inte alls vad det beror på. Jag luktar inte illa. Jag ser ganska normal ut. Jag är vänlig. Jag har försökt tycker jag att göra bra saker. Jag är de utstöttas utstöttas utstötte känns det som. Om man ändå inte vill ge upp. Är det någon som har något råd?

    Fy fan va jobbigt. Hoppas verkligen att detta vänder för dig snart. Du ÄR ok som människa, spelar inte en enda roll vad människor runt om dig säger. Jag vet att det är näst intill omöjligt att tänka positivt när man mår dåligt men du får aldrig låta dessa negativa inbillningar slå fäste i ditt inre. Det blir så jäkla svårt annars.

    Jag vet inte tillräckligt mycket om dig för att ge dig råd, men om jag fick ge en vild gissning på vad du behövde så är det en boost i självförtroende! Det rådet är rent hyckleri när det kommer från mig men aja 🙂

    Vi är ju alla osäkra och rädda för hur alla ska tänka och tycka om oss i olika situationer. När du inser att alla är mer ellr mindre nervvrak så kanske det kan få dig att slappna av och känna att du är fan lika ok som alla andra

    <3

    som svar på: Passar Jag in här?

    Hej på er finisar!

    Vill bara säga att jag läst er konversation till sida 6, och är bara tvungen att skriva att nu är ju helt underbara båda två. Det ni varit med om och överlevt trots allt, det värmer verkligen. Och ger en hopp.

    Ni påminner mig om en vacker blomma jag såg envist växa upp igenom asfalten häromdagen. Ni är verkligen fina människor.

    Så, nu får ni fortsätta stötta varandra och önskar er all lycka

    /Kram från en förvirrad 24 åring <3

    Trådstartaren

    Tänker på dig. Det kan vara en oerhörd saknad när någon som varit så nära går bort. Jobbigt också att veta att det var så smärtsamt för henne. Styrkekramar från mig till dig💕

    ja, jag fattar inte att livet måste vara så grymt hur man än vänder å vrider på det, iaf för mig och tydligen många andra. Vet inte om jag är deprimerad eller ledsen inombords, kanske lite skiftande, men definitivt livstrött. Hoppas du inte känner igen dig i det, *styrkekram tillbaka* :,)

    Trådstartaren

    Kärlek och respekt till dig också! <3 Beklagar din mormors bortgång. Så oerhört sorgligt och jag förstår att det skapat ett tomrum eftersom ni stod så nära varandra. Önskar det vore annorlunda fina du! Kan relatera lite tror jag till att vilja kontrollera sin egen död. Inte konstigt heller att du resonerar så när du sett dödens inträde på så nära håll. Sånt brukar ju kunna skapa insikter och perspektiv som man tidigare inte funderat på ens kanske. Kram!

    Tack för ditt fina svar, det betyder mycket. *Kram tillbaka*

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0