Hem > Forum > Livet > Min livshistoria under Jorden, en diktsamling senare

Min livshistoria under Jorden, en diktsamling senare

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Född 1993 i Värmdö, yngst i en syskonskara på 7 barn, misshandeln började tidigt, om återberättandet från min syster stämmer, började det när jag skulle lära mig gå och min ett år äldre bror fällde mig tillräcklig hårt och ofta, för att mina tänder skulle växa in snett och min ena framtand skulle vara permanent skadad.

    Det började enkelt liksom, senare hakade min fyra år äldre bror på, läget blev mer akut och så vitt jag vet, fick min fyra år äldre bror aldrig igen något, medan min ett år äldre bror fick smaka hundkopplet, som pappa allt mer frekvent straffade honom med, detta tillstånd av vad psykiatrin skulle senare bedöma som grov misshandel, pågick tills jag var elva år, saker som att bli nedslagen med ett Emil i Lönneberga trägevär, från Astrid Lindgrens värld, en skruvmejsel i ansiktet och en första nära dödens upplevelse, med en näst intill bruten rygg, på grund av en knäskål i svanken, färre dagar än sår, må jag leva uti hundrade år.

    Någon gång i tidig tredje klass, blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp utav två äldre killar? Det är svårt att veta, jag har haft återkommande PTSD drag runt händelsen, kopplat med utomkroppsliga minnen, med mig på ett badrumsgolv, jag vet inga namn, men jag vet ett epitet som passar dem, våldtäktsmän.

    Jag hoppade av vanliga skolan och hamnade i en specialskola, tillsammans min ett år äldre bror, ingen tyckte det var märkligt med mitt avhopp från skolan, eftersom min pappa hade insjuknat i cancer, en sjukdom som härjat i familjen och skulle komma att härja mer, en natt 2003 sov han, men ingen kunde höra han snarka och mamma kunde inte väcka honom.

    Familjen föll i bitar och spreds ut, vissa flyttade hemifrån, min ett år äldre bror hamnade i Järna, jag och fyra år äldre brodern hamnade i ett familjehem, som skulle ge en åtminstone två och ett halvt år depression(snällt räknat), jag räknade dagarna utan mål, fick inom första året min första självmordstanke vid tio års ålder, sittande i soffan och stirrande på ett avsnitt mord i sinnet, där någon dränkte sig i havet, jag visste inte begreppet självmord, men jag visste nu vad man kunde som sista utväg göra, så mamma snälla förstå, ni är inte mer värda en så.

    Två år utan någon form eller känsla av värde, tog abrupt slut, jag skickades tillbaka till Värmdö och allt skulle bli rätt igen…I teorin, men ångesten, självmordstankar och känslan av värdelöshet, var här för att stanna, skolan gick spikrakt ner och försvann allt mer ifrån livet, det hade fungerat som en fristad under familjehems tiden, men då fanns hopp om en tillhörighet igen, nu i sjuan på en skoltripp till bygdegården i Stavsnäs, där vi skulle diskutera tonårs förändringar i kropp och psyke, så berättade personerna som höll i det om självskadebeteende, som en form av ångesthantering, jag hade en fråga, funkar det?

    Jag började skära mig i armarna, något som framkom i skolan, ett kort tag senare. när någon annan elev slet i min jacka, så det såren blev synliga, något som vissa ignorerade, roade andra och en viss person ville hjälpa mig fortsätta, efter en incident med en häftapparat, tog skolan upp det min mamma och jag blev tvingad till BUP samtal, en gång i veckan, något som inte störde min skolgång allt för mycket, då min närvaro var nere på tjugo procent, det var min första stint med vården, den hjälpte inte men, då skulle jag hellre hänga mig än att be dig om hjälp.

    Dagar blev nätter och ångest blev ilska, så i december 2008 hämtade jag en kofot ifrån garaget, gick ut till de betydligt rikare kvarterens parkering, långt ut mot Vinterhamn och slog sönder en bil, nästa gång tio, tredje gången hoppade en kompis och min ett år äldre bror på, fem gånger totalt, spelemän med instrument i hand.

    Det tog inte så lång tid innan polisen tog oss, föste iväg oss till Gotland, för att ännu en gång bli placerad i ingenmansland, på Hassela Gotland tog det ungefär en timme, för de andra placerade där att börja snacka skit om mig, så jag blev mer tillbakadragen, selektiv mutism skulle de kalla det, jag byggde ett förtroende bland de vuxna, som fattade att jag skulle snart vara komplett utstött, ett förtroende som gav mig en egen stuga på bakgården, mitt tonårs anlete krävde rakhyvlar, efter ett bråk mellan två ungdomar, som ledde till att den ena gömde sig i min stuga, upptäckte de att merparten av det synliga när jag tappade en skärbräda på stortån, hon nämnde det aldrig igen, men ungdomarna släppte det inte och ville veta vad jag gjort, jag brydde mig inte nog för att be henne att inte göra något, så jag tog en cigg och väntade på konsekvenserna.

    Dagen efter flög de mig till Stockholm akut psyk, där min bästa syster och mamma väntade på mig, jag blev lätt utredd, de pratade trauman och självmordsrisker, mamma sa att hon inte vetat något om det, så bröder amma di en sista gång.

    Hösten som följde kom cancern igen och mamma som redan genomgått Kemo, utan att helt blivit av med tumören, som nu skulle ta hennes liv, jag träffade hennes en sista gång i slutet av 2009, hon var mer av ett barn än mig, jag var så sentimental när jag var barn, jag har aldrig varit så ung, som just den dagen.

    2010 så var hon borta, likaså mina chanser på att komma ifrån Hassela, så jag härdade och höll ut, med självmordsplaner i bakfickan, ifall de blev så att det fick för sig att göra sig av med mig mot min vilja.

    Jag fick äran att lära känna Pär Bokelund, som tog an mig och utbildade mig till bagare och min bror till kock, efter Hassela gick under, så fick jag följa med hem till Pär och blev nöjd familjehemsplacerad, med självmordsplaner i en knuten hand i fickan.

    En varm sommarmorgon, dagen för en skolavslutning, kommer Pär ner och knackar på min dörr, han säger att han har dåliga nyheter, jag förstår vad som hänt, men inte vem, men så kommer det, min bror har tagit sitt liv, inte försökt, inte blivit stoppad, han har upphört existera, ”à Tout le Monde”, hans sista ord, mina jag delar med dig nu, vi ses till slut och om i skärselden vi hamnar så brinner vi tillsammans, men jag hälsar dig hellre med vingar och gloria över pannan.

    Det var helt still, mörkare än någonsin, enda anledningen jag inte dog där och då, var min syster, en död bror bör vara nog, så jag gav det lite tid och väntade med utfällda fingrar i fickan, men 2016 gav jag mig fan på att jag inte skulle bli det alla (inklusive mig) förväntade sig av mig, jag sökte praktik platser(sådant jag inte tänkt göra i förväntan på dagen jag inte orkade längre) och skolgång på Folkan, för att ta igen efter tre misslyckade gymnasium försök, gick för första gången frivilligt till psykolog, jag gick från en diagnos till sex på en höst.

    Skolan gick inte som jag ville, mycket till grund av min brist av bekvämlighet i social miljö, sista dagen på första året, skrev jag själv in mig på lasarettets psykavdelning, andra året skulle bli annorlunda och det blev det, jag blev ihop med en tjej, så mitt mående utöver skolan blev bättre, medan alla andra i klassen (förutom två) slutade prata med mig, för vad fan säger man? Så mycket kan jag inte klandra, min psykolog hade andra idéer om mitt beteende, inkallad till ett möte utan en förklaring från psykiatrin, satte de mig i förhör, personen som satte mina diagnoser och en överläkare, gemensamt och ”subtilt” hävdade de att jag dragit mig undan och planerade en skolskjutning, baserad på förenämnda utanförskap och en bok om ämnet, som jag påpekade var en obligatorisk uppgift, så avslutades min vård, efter det var psykiatrin ett ställe jag fick ineffektiv medicin och inte mycket mer, trots löften om PTSD behandling, psykologer och senare kurator, var det något de lovade, så var det mindre troligt att jag fick det, eller att ens få veta att det var inställt krävdes jagandet från min godman.

    Mitt förhållande blev mer intensivt och vi blev sambos, men det varade inte, när mitt hjärta svängde vänster mot inkommande trafik, gjorde vi slut, några månader innan sista skolavslutningen, med inte mycket att visa för det, annat än att min Svenska lärare uppmuntrat mig att skriva, något jag ansökte med till Folkan på Fårösunds skrivarlinje med, en plats jag inte fick, med ett trasigt hjärta och tung skalle, beslutade jag mig för att faktiskt avsluta mitt liv, två veckors dos antidepressiva (där fem dagars dos var en överdos) och lite andra piller, satte jag mig ner, kedjerökte och upprepade i huvudet, att jag skulle få se min familj igen…

    Den återträffen uteblev, en psykos tog min natt och dag, jag blev inlagd igen, med ett par slangar i kroppen och ett nikotinplåster, mådde jag sämre än någonsin, var det värt att ta sig upp igen? då var det fan dags idag, jag behövde göra framsteg och det snabbt, så jag ansökte om LSS boende, praktik på Stora Coop Visby och någonstans mellan deras udda nog existerande skivavdelning och läskavdelning, mötte jag bra människor, som faktiskt brydde sig, gav mig en chans till ett jobb, vilket jag fick i nätta 28 års åldern, han som kom att bli min närmaste chef, Martin Kristensson fick reda på att jag mådde dåligt en dag och tog in mig som kanske tre andra hade gjort tidigare, han fick veta att jag skrev dikter, han läste och istället för att avfärda mig som de flesta gjort, ville han bara läsa mer, så jag skrev mer, en diktsamling på svenska, som Coop dessutom ville ge ut, en diktsamling på engelska i pipeline, och en tredje som hobby projekt, så inget är perfekt, allra minst jag och mina texter, en ibland de bättre från Folkan Hemse, såg mig en dag på Coop och sa, ”jaså du lever?” ”Typ” sa jag och så är det, önskar jag kunde säga att jag aldrig kommer ramla igen, eller sakna, förlora och hata igen, men för jag någonsin namnet Lohse och Björkfäll vidare till dop, är det tack vare Coop, de som ser mig varje dag, inte efter eget behag.

    Så jag lämnar en dikt jag skrev här, läs och lycka till med dig, ja du, det blir bättre.

     

    Beprövad mark

     

    Ett hem under smattrande kastanj.

    En ark byggd på mark för att hålla mig, ledd av omsorgens hand.

    Ingen avsikt att stiga av, att sätta ner min fot i kvicksand, och se säsonger springa förbi.

    Ekens ränder tecken av galler, förförd av kvisten som dödade Balder.

    Ett förebyggande straff för överlagt brott.

    Grottan där ormars gift i ögon droppar, från skrymslen ting mig hånar.

    Inget ljus i slutet av tunneln bara stenras.

    Offer och förbrytare delar lekamen, med hästman och lungor som turbiner.

    Blåögd men inte fager, paranoid och mager, fattig och extravagant, pengar i brand.

    Gniden och omogen, lika oförmögen att ta livet för orden.

    Alltid vulgär, Alltid själv, hänger mig hellre än att be dig om hjälp.

    Fötterna fria från mark, dansar under trädet av kastanj.

    Vår tid nu, grönare på andra sidan väggen, där ondskan blommor är ogräs att dra ut.

    Skiten jag tagit besparad, jorden den nu föder, rosor högre än muren.

    En mur av glas slår mig blodig men fan ut ska jag.

    Bromsen är kapad, driven tills jag dör, en dag jag slappnar av och det är jag som blir körd.

    Åt helvetet med skör, min stjälk himmeln splittrar, och ögon upp kastar sina blickar, blomman ska solen blocka.

    Biologisk klocka betyder ingenting, vill att ni ska veta att jag finns, att jag vill ha ett vanligt liv.

    Levde mitt liv på rånad tid, nu längst smala vägen jag går, asfalterad mark, beprövad och fylld med spår.

     

    • Detta ämne redigerades för 5 månader sedan av en moderator.

    Att läsa din berättelse var en ren kalldusch, eller snarare som att vara fast under isen på en forsande älv. Starkt bortom något annat jag sett, hört eller läst tidigare. Mitt lilla hjärta blev hackat till en soppa av detta, och jag hatar denna världen för vad den har utsatte dig för. Du är som en hjälte för mig i den här berättelsen, ren inspiration för livet.

    Om det fanns någon rättvisa i världen skulle du vara en av Sveriges mest berömda författare vid det här laget.

    Åh jag hoppas verkligen på dig.

    <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.