Hem > Forum > Må piss > Kritiserad av föräldrarna tacksam för råd och tips

Kritiserad av föräldrarna tacksam för råd och tips

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej!
    Jag mår inte bra. Blir jämt kritiserad av mina föräldrar. Det är fel på min städning. Jag är inte tillräckligt snyggt klädd. Inte tillräckligt smal. Motionerar för lite etc. Jag går snart under av all kritik och alla påpekande. Har fått social fobi av detta. Vet inte hur jag skall ta mig ur situationen. Det har alltid varit såhär och jag är helt sönderkritiserad. Vad skall man göra eller hur skall man tänka. Jag märker att jag indoktrinerats av all kritik och inte vet vad som är rätt eller fel längre. Tacksam för alla råd och tips.

    Du befinner dig i en nedvärderande miljö som inte är bra för dig. Kritik angående ens person under lång tid gör ju att man tappar fotfästet till slut. Vet inte din ålder eller livssituation men du skulle må så mycket bättre att inte behöva vara så nära dina föräldrar. Att inte behöva höra den kritiken. Då skulle du få möjligheten att stärka din självkänsla och även kunna komma förbi den sociala fobin. När man ideligen blir kritiserad så tror jag det medför att man tappar tron på hela medmänskligheten, man får olika svårigheter med livet utanför och andra relationer, svårigheter med tilliten till andra personer rent generellt. Och det är inte rättvist varken mot sig själv eller andra människor. Att bli kränkt och nedvärderad går emot allt människovärde. Ingen är sämre eller bättre än någon annan, vi finns här och lever på lika villkor. Man måste få distans till det som sårar och gör att man mår dåligt inombords, annars blir det svårt att kunna må bättre. Finns det några möjligheter att du kan få en sådan tillvaro? Att hitta en väg ut från att inte behöva ta den kritiken längre?

    Trådstartaren

    Tack för ditt inlägg😀. Det var bra skrivit. Ja jag skall försöka få lite mer distans till dem så jag får lite mer utrymme. Samtidigt så har jag inte så många vänner pågrund av att jag blivit så nertryckt och har svårt att relatera. Därför blir det att jag umgås med dem en hel del. Vi har ju lite trevligt också mellan varven annars hade man ju inte stått ut. Jag är inte så ung 48 år! Ändå är det såhär.

    Du måste lära om, inse att det är omständigheter som gjort att du mår och ser på dig själv på det viset. Själv växt upp med en nedvärderande narcissistisk förälder, bland annat när det kommer till städning och mitt utseende, och där jag försökt ha en viss förståelse att det inte är jag, utan en personlighetsstörning som är som en utlösande bomb om man trycker på fel knappar. Hittar man rätt sätt att umgås kan det nog fungera i vissa fall. Jag tror också man kan ha en fördel av att visa att man inte är så beroende av sina föräldrar, för att det ibland kan utnyttjas i vissa situationer. Har själv passerat 50 och känner igen lite av det du beskriver, men där jag är konsekvent med mina handlingar och ord, min förälder har inte min tillåtelse att behandla mig illa. Det har resulterat i att vi inte har någon kontakt idag. Tråkigt, men inte min förlust. Jag vill inte bli ensam och bitter när jag åldras, så jag har förlikat mig med tanken att känslomässigt så är personen död för mig. Jag hoppas ändock att du ska hitta sätt att kunna umgås med dina föräldrar utan att behöva bli sårad och nedvärderad av det som egentligen ska vara bland det bästa och käraste man har- sin familj! 🌸

    Jag håller med ”Teal” här. Det låter förståndigt att ta avstånd från människor som tar för mycket på krafterna. Men jag tror fortfarande att du och dina föräldrar kan hitta tillbaka till varandra. Men du måste först hitta din källa av styrka. Den kan man nog hitta på många olika sätt. Tex så går jag på en lång promenad och lyssnar på nåt bra i hörlurarna när jag tycker omvärlden blir för mycket. Vissa mediterar ellr bakar bakar en paj för att hitta den där inre tryggheten. Det där lugnet. Om det är läskigt att kasta sig ut i det sociala så menar jag att man kan läka i små steg för att bygga upp självförtroendet.

    Kom ihåg att de flesta är nervvrak och är nog rädda för vad du tänker och tycker om dom. Du är precis lika bra som alla andra

    Massa styrkekramar <3 <3 <3

    Jag känner verkligen med dig. Och jag känner igen min uppväxt med min mor, som tillät sig många psykologiska övertramp. Min bästa erfarenhet är mångårig gruppterapi med en riktigt bra terapeut. Det har hjälpt mig att sörja, gråta över hur jag har haft det. Att tala rationellt och läsa självhjälpsböcker hjälper föga när grunden till hela ens person är så skadad. Stor kram och stor lycka till att hitta en passande terapi för dig. ❤️

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.