Du måste lära om, inse att det är omständigheter som gjort att du mår och ser på dig själv på det viset. Själv växt upp med en nedvärderande narcissistisk förälder, bland annat när det kommer till städning och mitt utseende, och där jag försökt ha en viss förståelse att det inte är jag, utan en personlighetsstörning som är som en utlösande bomb om man trycker på fel knappar. Hittar man rätt sätt att umgås kan det nog fungera i vissa fall. Jag tror också man kan ha en fördel av att visa att man inte är så beroende av sina föräldrar, för att det ibland kan utnyttjas i vissa situationer. Har själv passerat 50 och känner igen lite av det du beskriver, men där jag är konsekvent med mina handlingar och ord, min förälder har inte min tillåtelse att behandla mig illa. Det har resulterat i att vi inte har någon kontakt idag. Tråkigt, men inte min förlust. Jag vill inte bli ensam och bitter när jag åldras, så jag har förlikat mig med tanken att känslomässigt så är personen död för mig. Jag hoppas ändock att du ska hitta sätt att kunna umgås med dina föräldrar utan att behöva bli sårad och nedvärderad av det som egentligen ska vara bland det bästa och käraste man har- sin familj! 🌸
