Kunde man få det så skulle jag ligga bra till. Har knappt någon förhoppning kvar om att i detta livet hitta en enda person som ser mig och tycker att jag är ok som människa. Jag menar någon som i alla fall utan att få betalt för det skulle spontant och regelbundet åtminstonde någon gång om året ringa eller knacka på dörren och fråga hur jag mår. Om jag själv bjuder in någon så springer de nästan ifrån mig med ett äsch. Och jag förstår inte varför. Jag förstår inte alls vad det beror på. Jag luktar inte illa. Jag ser ganska normal ut. Jag är vänlig. Jag har försökt tycker jag att göra bra saker. Jag är de utstöttas utstöttas utstötte känns det som. Om man ändå inte vill ge upp. Är det någon som har något råd?
Fy fan va jobbigt. Hoppas verkligen att detta vänder för dig snart. Du ÄR ok som människa, spelar inte en enda roll vad människor runt om dig säger. Jag vet att det är näst intill omöjligt att tänka positivt när man mår dåligt men du får aldrig låta dessa negativa inbillningar slå fäste i ditt inre. Det blir så jäkla svårt annars.
Jag vet inte tillräckligt mycket om dig för att ge dig råd, men om jag fick ge en vild gissning på vad du behövde så är det en boost i självförtroende! Det rådet är rent hyckleri när det kommer från mig men aja 🙂
Vi är ju alla osäkra och rädda för hur alla ska tänka och tycka om oss i olika situationer. När du inser att alla är mer ellr mindre nervvrak så kanske det kan få dig att slappna av och känna att du är fan lika ok som alla andra
<3
