[Pink Diholo]

Jag tror inte att det är olagligt alls. Själv har jag blivit överdoserad av läkare

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Jag har en depression o hamnar ibland i sån hopplöshet. Jag tänker ibland att jag tex inte ska väja om det kommer nåt vilt på vägen. Jag blir så rädd för dom tankarna men jag vågar inte nämna nåt. Jag är livrädd för att bli inlagd. Är det nån som vet om man blir inlagd för såna tankar. Jag känner mig så rädd o ensam.

 

I min stad hade vi dagvård. Vi fick komma dit varje dag, utan att behöva sova över. Det var inte lika strängt med att bli inlåst. I vår stad skriver vi in oss där på psykakuten.

 

Men våga ta hjälp av samhället som erbjuds. Jag håller med om att bli inlagd är väldigt jobbigt. Om man inte tar hjälp så blir det sämre. Jag var en gång sjuk och var rädd för att bli inlagd. Jag ångrar inte att jag blev inlagd. Att ta hjälpen som att bli inlagd och få medicin gav mig ett bättre liv jag inte ångrar.

[Pink Diholo]

Red Simyna skrev:

Ja, vad svårt att hitta de där guldkornen som man är kompatibel med. Tycker det låter hoppfullt att du iaf vet vilka typer av killar som du passar ihop med och som lever upp till dina förväntningar. Heja dig! Dominanta personer är verkligen jobbiga att ha i sin sfär. Speciellt när man känner att man inte riktigt har tid och letar efter något helt annat. Kan du avvisa de här personerna i ett tidigare skede för att slippa förklara sedan för dem varför du inte är intresserad?

 

Jag måste nog bli bättre på att avvisa.

[Pink Diholo]

När jag gick på gymnasiet var jag ofta kränktav killar på gymnasiet. Killar kunde verkligen vara svåra och osäkra. Min skola försvarade deras beteende jämt och tyckte att jag var den som skulle säga ifrån. Men killarna skyllde bara ifrån sig. Men en kurator är bra. Tryck på att du vill ha ett värdigt bemötande och står inte ut med att killar kränker dig. Killar ska lära sig att bli vuxna, speciellt den åldern kan man förvänta sig det.

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

”Alla män är svin”. ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”. ”Alla män”. Alla män. Men jag får inte säga ”inte alla män”. För det är inte alla män. Jag får inte prata om mina upplevelser för att kvinnor måste komma före eftersom kvinnor fått stå i skymundan för alla män i all tid fram tills nu. Så jag har ingen rätt. Jag blev under sex års tid psykiskt misshandlad av min sambo. Hon sparkade ut mig ur sovrummet varje natt för att hon tyckte att jag snarkade (jag fick bekräftat av en kompis som en gång sov i samma rum som oss att jag inte gjorde det). Och om hon somnade före mig kunde jag vakna av att hon bokstavligen sparkade på mig mitt i natten. Om jag sov i gästrummet ringde hon min telefon och skällde på mig. Jag fick inte ha mina pengar. De tyckte hon var våra. Pratade jag emot blev hon arg. För ingenting blev hon arg. Hon blev arg för att jag råkade glömma att ta med en krydda i middagen. Arg för att jag glömt köpa något på affären. Arg för att jag sa en sak en dag, som jag sagt en gång dagen innan. Arg för allt. Till slut orkade jag inte mer och bokstavligen flydde. Hon gaslightade mig i sex års tid. Tog i från tårna för att övertyga mig om att allt hon sa var sant och allt jag sa var fel. Att jag mer eller mindre skulle ge upp mina rättigheter. Allt jag visste om. En gång försökte hon argumentera emot gravitationen för att hon så desperat insåg att hon hade fel. Jag var ett vrak och i spillror när jag träffade min fru. Hon släpade ut mig från det gamla förhållandet och räddade mitt liv. Det som fanns kvar av det. Jag slet som ett djur för att hon inte skulle ljuga ihop en historia som gjorde att jag skulle förlora barnen. Men män blir inte misshandlade. Hennes ord. Vi kan inte bli det. Och inte säger något högt om det. Mansjourer fick 2019 inte en enda krona för sitt arbete. Så jag får ingen hjälp. För att enligt ”alla män”-teorin så händer inte det här oss. Så jag fortsätter att hålla käft för att inte barnen ska hamna i kläm. Och vet inte vart jag ska ta vägen.

 

Jag tycker att det är bra att du tar upp detta. Det är inte feminism att skuldbelägga män. Feminism står för jämställdhet. Det är synd att feminister sprider motsatsen. Jag har själv läst universitetsstudier om feminism. Men det är synd att en del traumatiserade individer hittar på att män inte kan fara illa. Jag tycker att du är modig som lyfter detta.

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Det är så svårt att hantera den attacken som kommer några gånger under samma dag. Jag vågar inte gå ut och göra den som jag brukade göra på min vardag. Även när jag är hemma får såna attack. Jag är sjukskriven och sökte hjälpen i vårdcentralen men det tar evighet. Hjärtklappningar, svettningar, darrningar, ont överallt och rädsla. Jag vill gärna tillbaka till gamla livet där jag promenerade varje dag, hade umgås med andra och var lycklig.

 

Jag kände ett tag väldigt mycket ångest och kunde knappt röra mig. Men när jag plockade fram mitt tyngdtäcke som jag har fått gratis genom psykiatrin, så gjorde det underverk.

[Pink Diholo]

Jag rekomenderar dig att du kontaktar en vårdcentral och berättar hur du mår. Jag gjorde samma sak och kände samma sak när jag saknade mediciner för min bipolära sjukdom.

[Pink Diholo]

Du måste ta kontakt med en läkare och försöka tills dem hjälper dig. Ibland går dem första gångerna dåligt. Du kan anförtro dig till någon som kan följa med dig och kan intyga hur du mår. Jag har känt samma sak. Men jag vågar inte jämföra mig med dig, för att jag känner inte dig. Det är bara en läkare som kan utreda hur du mår.

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Självklart värt att du kan jobba/plugga inom psykiatrin, du har ju mer kunskap och erfarenhet som är guld värd när man möter andra som mår dåligt och har mer empati och förståelse för vad andra går igenom. Kanske inte bra att jobba på en Mottagning eller avdelning du själv varit patient men annars perfekt. Jag har jobbat många år inom psykiatrin och själv varit sjuk(inte bipolär) och det har fungerat bra och varit mycket omtyckt av patienterna ( har självklart inte berättat för dem om min sjukdom). Så lycka till nu!

 

tack

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

Anonym skrev:

Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

Anonym skrev:

Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

 

Tack

[Pink Diholo]

Jag som bipolär tycker att det är jätte svårt att få en pojkvän. Jag har haft några på g, men dem mobbade  och pratade om andra tjejer. Ibland undrar jag om dem som har funkofobi är ännu sjukare. Jag menar att dem tänker sjuka tankar om vad som föreställs att vara fint.

[Pink Diholo]

Hej!

 

Du kan smått börja prata om just skam och funkofobi (fobi mot funktionshindrade). Man får känslor om hur samhället behandlar en annorlunda och man märker det. Sen lever man annorlunda. Man går till en psykiatri, tar mediciner som ger biverkningar och folk brukar reagera på om man är nere eller uppe. Det är jättelätt att få uppmärksamhet för sin sjukdom. Sen vet jag också att omgivningen måste vara den stabila kraften som är ödmjuk mot den bipolära personen. Som bipolär är man inte den bäste på att alltid vara stabil, men det är mycket upp till omgivningen att visa respekt och ödmjukhet.