Är en tjej med autism, adhd, ptsd och en hel del annan problematik som jag har dragits med sen jag var barn. Min barndom och uppväxt var, milt uttryckt, väldigt tuff och jag var aktuell hos psykiatrin redan som liten efter att ha vuxit upp i ett hem med missbrukare. Jag går i terapi sedan två år tillbaka för ptsd och har fortfarande tät kontakt med psykiatrin, men de får mig bara att må ännu sämre. Pga min autism är jag helt oförmögen till all form av social kontakt och jag är heltidssjukskriven sedan många år tillbaka. Jag har alltid haft väldigt mycket ilska inom mig, men har kunnat tygla mitt humör något sånär fram tills för ungefär ett halvår sedan tack vare att jag har haft en stark spärr som har hindrat mig från att bete mig olämpligt. På senare tid har dock min ilska eskalerat och jag får helt galna raseriutbrott för minsta lilla grej vilket slutar med att jag kastar saker åt alla håll, svär, smäller i dörrar och tappar kontrollen fullständigt över mig själv. Det kan vara att jag t.ex stöter i armen lite i en dörr så exploderar jag och skriker och gapar för mig själv i en kvart innan jag lyckas lugna ner mig igen. En halvtimme senare kan jag vara igång igen för någon annan skitsak. Det räcker även med att någon t.ex tittar på mig ute på stan på ett ”negativt” sätt för att jag ska känna ett intensivt hat som byggs upp på bara några sekunder och där jag får upp tydliga bilder i huvudet där jag begår olika hemska handlingar mot personen. Jag kan gå runt i dagar efteråt och känna ett starkt hat för saker som andra människor ser som bagateller och jag glömmer i princip aldrig ett svek. Redan då jag var barn skrev läkare från BUP i olika utlåtanden att om jag inte fick det stöd och den vård jag behövde (vilket jag aldrig fick) så fanns det en stor risk att jag skulle ”felutvecklas” på ett allvarligt sätt som vuxen. Jag har funderat mycket på om jag nu kanske har utvecklats till den psykopat eller sociopat som BUP varnade för då jag prickar in många kriterier där. Jag känner ingen som helst empati med andra människor längre har jag insett utan ser dem mest som parasiter som förstör naturen. Däremot har jag en väldigt stor empati med och älskar alla djur. Jag tror att andra människor märker det här då typ alla jag möter reagerar negativt på mig, och detta spär bara på mitt hat ännu mer. Tidigare har jag inte sett mitt hat och min ilska som något problem eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att skada någon annan, men under den senaste veckan har jag tillochmed lyckats skrämma mig själv med mina utbrott då styrkan på mitt hat är såpass starkt. Det tar heller aldrig slut, dvs det hjälper inte att jag avreagerar mig utan det spär bara på det jag redan känner. Jag har varit utsatt för ganska mycket press under våren från flera olika håll och om det fortsätter på det sättet så är jag rädd att jag bara är några månader från att göra något som jag kommer får ångra. Har tagit upp detta med psykiatrin tidigare men de verkade inte ta det på allvar. Min terapeut gav mig rådet att gå ut och skrika i en skog men sånt trams hjälper inte utan det enda som hjälper lite, om än bara för stunden, är att slå sönder saker och sparka hål i dörrar. Allt jag kan konstatera är att det här inte är normalt. Och nej, jag har inga barn. Nu skiter jag i det här, ville mest skriva av mig.
Jag klandrar inte dig utifrån mig själv hur jag ser på det. Man har rätt att tänka det förbjudna. Men det viktiga är att vara ärlig mot sig själv om känslan och bearbeta det hos en psykolog. Sen går man vidare och hanterar det på andra sätt.
