Rädd att bli inlagd

Jag har en depression o hamnar ibland i sån hopplöshet. Jag tänker ibland att jag tex inte ska väja om det kommer nåt vilt på vägen. Jag blir så rädd för dom tankarna men jag vågar inte nämna nåt. Jag är livrädd för att bli inlagd. Är det nån som vet om man blir inlagd för såna tankar. Jag känner mig så rädd o ensam.

Hej fina du <3

Jag vet inte hur de tänker och vart gränserna går vid vad man berättar. Samtidigt låter det också lite som en tvångstanke att du blir skrämd av att kanske just agera på det här och därför tystnar ännu mer? Min erfarenhet är att att man kanske ibland behöver se sina tankar (speciellt de värre och som skrämmer en) som typ troll och att de kan spricka av ljuset? Det tappar oftare laddning ju mer man ventilerar om det hela?

Med andra ord kan det finnas något konstruktivt i att dela med sig av det här till sjukvården och så leder det vidare till samtal om varför du känner att du inte vill väja för djur på vägen? Vad bottnar det här i? Tänker så du får hjälp med ditt grundmående och inte endast symptomen att du vill göra slut på lidandet? <3

Jag har så svårt att prata om mitt mående även om jag inser att jag behöver det. Jag har haft en depression tidigare o fått psykoterapi o antidepp medicin. Nu tycker psykiatrin att de inte kan erbjuda mer o hänvisat mig till vårdcentralen igen. Jag har inga vänner jag kan prata med om det här men jag har en kollega på jobbet. Problemet blev ännu värre när kollegan byte arbetsplats för en obestämd tid.han är den enda jag kan berätta lite för. Jag kommer att förlora kontakten o är förtvivlad eftersom jag känner mig helt beroende av honom. Vi har ingen kontakt utanför jobbet. Jag kämpar på jobbet varje dag o försöker dölja hur jag mår. Att sjukskriva mig är inget alternativ. Jag känner mig så trött o förtvivlad.

Vad tufft, sånt där är inte alls lätt när den enda man kan prata med och är beroende av, försvinner. Vågar du be om hans nummer och att ni kan höras utanför jobbet ibland? Han kanske också känt av och förstått att han är viktigare för dig än en vanlig kollega?

Det är så svårt. Det är en ganska professionell kontakt, trots att vi fått en närmre kontakt efter sånt jag berättat. Han har redan gett mig hans privata nummer men det vara bara vid super kris. Han skulle säkert tycka att det skulle bli för mycket om jag höll på att ringa. Dessutom har han familj o jag med. Det gör så ont bara när han betyder så mycket o jag inte har någon att prata med om hur jag mår. Hur står jag ut både med mitt dåliga mående o den enorma sorgen att hålla på att mista min livlina.

Det låter som om du behöver fortsätta prata med någon om ditt mående. Det är många som har den typen av tankar och känslor som du har och du ska inte behöva hantera det ensam. Testa att hör av dig till vårdcentralen igen, så som de föreslog. De kanske har KBT-grupper i kommunen som du kan få hjälp (och vänner att prata om det här med) igenom?

Jag tror inte du  behöver vara så rädd för att bli inlagd. Vården finns där för din skull, och ju mer du vågar berätta om vad som egentligen rör sig på insidan, desto lättare har vården att hitta fram till vilken hjälp du behöver för att må bra. Berättar du bara hälften, så får du bara halva hjälpen?

Skulle vården skriva in någon, har de personal på plats som har i arbetsuppgift att få de som skrivs in att må så bra som möjligt så fort som möjligt, så att de kan skrivas ut igen. Ingen kommer vilja ha kvar någon längre än absolut nödvändigt, och är det vad som behövs, så är det bättre att få den hjälpen än att fortsätta gå runt och må dåligt?

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Jag har en depression o hamnar ibland i sån hopplöshet. Jag tänker ibland att jag tex inte ska väja om det kommer nåt vilt på vägen. Jag blir så rädd för dom tankarna men jag vågar inte nämna nåt. Jag är livrädd för att bli inlagd. Är det nån som vet om man blir inlagd för såna tankar. Jag känner mig så rädd o ensam.

 

I min stad hade vi dagvård. Vi fick komma dit varje dag, utan att behöva sova över. Det var inte lika strängt med att bli inlåst. I vår stad skriver vi in oss där på psykakuten.

 

Men våga ta hjälp av samhället som erbjuds. Jag håller med om att bli inlagd är väldigt jobbigt. Om man inte tar hjälp så blir det sämre. Jag var en gång sjuk och var rädd för att bli inlagd. Jag ångrar inte att jag blev inlagd. Att ta hjälpen som att bli inlagd och få medicin gav mig ett bättre liv jag inte ångrar.