Egentligen skäms jag för det jag skriver. Känner mej osynlig. Hmm jag vet egentligen inte mitt eget beeteende. Bara att jag är väldigt sårad. Jag är väldigt skör. Klarar inte av att umgås längre. …Men jag är sårad. Vet inte hur jag ska fixa det här. År efter år av ensamhet. Aldrig någon som hör av sig till mej alla tvivel att vara en dålig människa.
Jag känner igen det där som du beskriver – det är j-t jobbigt ..
Men det finns hopp – man kan lära sig att umgås med folk trots att man hamnat i denna onda cirkel av att drar sig undan och sedan försöker ta kontakt och drar sig undan så många gånger att alla tröttnar …
Därför är det bra att ta kontakt med anhörig gruppen – det är enklare att börja umgås med människor man inte behöver förklara sig för.
Dessutom är du inte så ensam – du har ju fotograferingen som du beskrivit som en energigivare och att du är nöjd med fortsättningskursen. Du är ensam för att du inte kan prata om din man och din dåliga situation men inte när det gäller dina andra intressen eller hur?
