Så nu är man här igen

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Hur mår du idag? 🙂

Har fortfarande ont men inte lika ont, har blivit utskriven från sjukhuset så jag har i alla fall fått komma hem nu. Det var tydligen inte min blindtarm som krånglade, de visste inte säkert vad det var med mig. Det skönaste var väll att de struntade i att jag har ärr, det var jätteskönt att de inte började fråga saker om de. Hur mår du då?❤️ Kram om du vill❤️

Vad jobbigt att inte veta vad det var? Ska du undersökas igen? Ja skönt att dom inte frågade om ärren! ❤ Jag mår inte alls bra….träffade några idag o dom pratade om hur deras familjer hjälper dom med allt. Och att dom inte kunde fatta att ingen av alla mina syskon vill ha kontakt med mig..Dom hade aldrig hört talas om någon som har det så. Som vanligt är det bara jag som lever så här…Jag fick ingen hjälp när jag flyttade hemifrån och det verkar alla ha fått. Jag var t.om hemlös ett tag i 25års åldern. Den jag bodde inneboende hos visade sig vara psykiskt sjuk och slängde plötsligt ut mig..jag åkte desperat  hem till ett syskon med mina saker och sov  på golvet… hen  blev jättearg minns jag…sedan bodde jag på flera olämpliga ställen och grät varje natt av otrygghet och ensamhet.Kan inte förstå att alla varit likgiltiga för min hälsa och välmående i alla år. Det är så jobbigt att se tillbaka på mitt liv som mest varit en kamp för att överleva. Men får bara höra att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Men jag jobbade hårt, för hårt tycker jag när jag ser i backspegeln på mitt liv.   Knappt någon 20 åring som skulle ta dom jobben idag. Dom får hjälp av sina föräldrar långt upp i åldern. Det fick inte jag. Varför kunde jag aldrig få ha tur och träffa bra människor som kunde stötta mig? Då skulle jag inte leva med trauman som jag gör idag. Och ständigt vara otrygg och ensam. Det verkar som jag får ha det så här till jag dör. Orkar inte mer…förlåt för långt inlägg. Är så uppgiven och ledsen😢Blir så påverkad av att prata med andra. Då märker jag hur ensam jag är.

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Vad jobbigt att inte veta vad det var? Ska du undersökas igen? Ja skönt att dom inte frågade om ärren! ❤ Jag mår inte alls bra….träffade några idag o dom pratade om hur deras familjer hjälper dom med allt. Och att dom inte kunde fatta att ingen av alla mina syskon vill ha kontakt med mig..Dom hade aldrig hört talas om någon som har det så. Som vanligt är det bara jag som lever så här…Jag fick ingen hjälp när jag flyttade hemifrån och det verkar alla ha fått. Jag var t.om hemlös ett tag i 25års åldern. Den jag bodde inneboende hos visade sig vara psykiskt sjuk och slängde plötsligt ut mig..jag åkte desperat hem till ett syskon med mina saker och sov på golvet… hen blev jättearg minns jag…sedan bodde jag på flera olämpliga ställen och grät varje natt av otrygghet och ensamhet.Kan inte förstå att alla varit likgiltiga för min hälsa och välmående i alla år. Det är så jobbigt att se tillbaka på mitt liv som mest varit en kamp för att överleva. Men får bara höra att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Men jag jobbade hårt, för hårt tycker jag när jag ser i backspegeln på mitt liv. Knappt någon 20 åring som skulle ta dom jobben idag. Dom får hjälp av sina föräldrar långt upp i åldern. Det fick inte jag. Varför kunde jag aldrig få ha tur och träffa bra människor som kunde stötta mig? Då skulle jag inte leva med trauman som jag gör idag. Och ständigt vara otrygg och ensam. Det verkar som jag får ha det så här till jag dör. Orkar inte mer…förlåt för långt inlägg. Är så uppgiven och ledsen😢Blir så påverkad av att prata med andra. Då märker jag hur ensam jag är.

Nej det ska jag inte, jag fick bara åka hem. Går fortfarande på massor av smärtstillande för min smärta dock, det är det ända som kan hjälpa mot smärtan jag känner. Jag förstår dig, det låter som en kamp men vet du vad? Du är en kämpe som har tagit dig hit, du sitter ändå och pratar med mig här och det är jag stolt över. Kan du berätta lite om dina trauman? Jag har ju själv trauman så jag kommer förstå dig❤️ Det är lugnt med långa inlägg, jag läser hela och sen försöker komma på ett bra svar❤️ Jag förstår det, jag förstår dig så väl ändå om jag inte riktigt i samma situation just nu❤️ Kram om du vill❤️

Jag blir orolig när jag läser att du har smärta utan att veta vad det är? Självklart måste de utreda varför du har ont! Är du säker på att inget sagts om vad du lider av? Man har ju inte bara ont hursomhelst. Det är allvarligt och måste utredas. Men om du inte vill säga vad det är behöver du inte det förstås! Jag hoppas det går över snart! Vad skönt att jag kan skriva om det jag känner. Jag har verkligen ett stort behov att berätta för att jag inte har någon att anförtro mig till. I min familj var det ingen som ville prata om känslor, gjorde man det slutade det alltid med en konflikt. Speciellt när man behövde stöd som allra mest. Jag fick aldrig reda ut saker, blev alltid stoppad när jag skulle förklara ett skeende när något hänt eller vad som var viktigt för mig. Har alltid sett mig som en person som kan reda ut konflikter, men i min familj tillät jag aldrig göra det. Man orkar inte vara tyst och svälja allt hur länge som helst. Någon gång måste man få respekt för det man själv känner. Mina trauman handlar om mobbing i skolan och i familjen. Jag har bara svaga minnen från barndomen. Känns som jag har varit tvungen att förtränga mycket för att överleva. Men jag har ofta mardrömmar som handla om när jag är liten och hur rädd jag var och om kränkningar och likgiltighet för min smärta. Ofta skrattade syskonen åt mig när jag var ledsen. ingen av syskonen ( och dom är många! ) har erkänt att dom gjort någon skada. Inte föräldrarna heller. Mamma har sagt att hon “vet att hon varit dålig” men ingen ursäkt eller förståelse för hur hemskt hon kunde bete sig. Hon sa mest hur jobbigt hon har haft det.Pappa höll sig undan och har sällan varit ett stöd.

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Jag blir orolig när jag läser att du har smärta utan att veta vad det är? Självklart måste de utreda varför du har ont! Är du säker på att inget sagts om vad du lider av? Man har ju inte bara ont hursomhelst. Det är allvarligt och måste utredas. Men om du inte vill säga vad det är behöver du inte det förstås! Jag hoppas det går över snart! Vad skönt att jag kan skriva om det jag känner. Jag har verkligen ett stort behov att berätta för att jag inte har någon att anförtro mig till. I min familj var det ingen som ville prata om känslor, gjorde man det slutade det alltid med en konflikt. Speciellt när man behövde stöd som allra mest. Jag fick aldrig reda ut saker, blev alltid stoppad när jag skulle förklara ett skeende när något hänt eller vad som var viktigt för mig. Har alltid sett mig som en person som kan reda ut konflikter, men i min familj tillät jag aldrig göra det. Man orkar inte vara tyst och svälja allt hur länge som helst. Någon gång måste man få respekt för det man själv känner. Mina trauman handlar om mobbing i skolan och i familjen. Jag har bara svaga minnen från barndomen. Känns som jag har varit tvungen att förtränga mycket för att överleva. Men jag har ofta mardrömmar som handla om när jag är liten och hur rädd jag var och om kränkningar och likgiltighet för min smärta. Ofta skrattade syskonen åt mig när jag var ledsen. ingen av syskonen ( och dom är många! ) har erkänt att dom gjort någon skada. Inte föräldrarna heller. Mamma har sagt att hon ”vet att hon varit dålig” men ingen ursäkt eller förståelse för hur hemskt hon kunde bete sig. Hon sa mest hur jobbigt hon har haft det.Pappa höll sig undan och har sällan varit ett stöd.

De tror att det är min mage men jag tror inte det är så, för jag har så ont…..jag måste gå på smärtstillande för att ens orka med 1 dag till. Stackare! Jag förstår dig, ett av mina trauman är också om mobbning i skolan…..och jag har haft det riktigt jobbigt hemma jag med men du har haft det ännu värre så jag beundrar verkligen hur stark du är❤️ Vi får kämpa tillsammans som sagt, nu har du i alla fall mig tänker jag, jag vet att det är inte samma sak som att ha en familjemedlem men det är något i alla fall❤️ Jag vill verkligen att du ska må bra och ha det bra❤️ Många kramar❤️

Vad tror dom det är för fel på din mage? Jag blir glad när du skriver att du vill att jag ska må bra, tack Jag vill att du ska må bra med! Jag träffade mitt ex och barnen det var okej. Jag dansade med barnen till musik och det var kul. Blir som en kontrast till allt negativt.. Har svårt att bara sitta ner då får jag mycket värk. Och barn gillar att röra sig så det var roligt. Jag får aldrig ha roligt med mitt ex på samma sätt, så passar på när han har barnen…

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Vad tror dom det är för fel på din mage? Jag blir glad när du skriver att du vill att jag ska må bra, tack Jag vill att du ska må bra med! Jag träffade mitt ex och barnen det var okej. Jag dansade med barnen till musik och det var kul. Blir som en kontrast till allt negativt.. Har svårt att bara sitta ner då får jag mycket värk. Och barn gillar att röra sig så det var roligt. Jag får aldrig ha roligt med mitt ex på samma sätt, så passar på när han har barnen…

De visste inte riktigt, det ända de sa är att om jag har ont så får jag ta smärtstillande….flera gånger per dag. Förstår det, kul att du fick ha lite roligt i alla fall❤️ Jag bakade lite idag och det var kul, jag gillar verkligen att baka😊

Ja baka är kul 🙂

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Ja baka är kul 🙂

Brukar du också baka? Så fall vad? Jag brukar baka choklad bollar mest, det är väldigt gott😊 Har en panik attack just nu så kan gärna prata just nu❤️

Vad jobbigt med panikattacken 🙁 Jag känner mig deprimerad, har inte lyckats ta mig ut…Jag bakar cupcakes, tårta till födelsedag och högtider, kardemummabullar ibland, lussebullar till lucia, blåbärspaj.

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Vad jobbigt med panikattacken 🙁 Jag känner mig deprimerad, har inte lyckats ta mig ut…Jag bakar cupcakes, tårta till födelsedag och högtider, kardemummabullar ibland, lussebullar till lucia, blåbärspaj.

Stackare, jag finns här❤️ Kul att du bakar så mycket❤️ Vi kan gärna prata just nu, har sån panik så att jag har ont i min bröstkorg.

Är det något särskilt som du funderat på som gör att du har panik?