Nej, faktiskt inte. Men det slår mig ganska så ofta, att ta mig till den vuxenpsykiatriska avdelningen, här på den lokala vårdcentralen. Men, det slår mig sen också gång på gång hur liten chans det är att det skulle kunna ge någon skillnad. Så det har inte blivit av. Å andra sidan, så kanske jag skulle bli förvånad, av att få någon framför mig som skulle bry sig. Men, nej, jag tror så väldigt lite på det. Då är det nog mer en diakon som gäller, som förmodat istället sitter där framför en med medmänsklighet. Det dumma är att ju mer av hopp och lust jag tappar, och får mer av en känsla av att vilja ge upp, desto mindre tänker jag på att försöka få hjälp. Lite av en ond spiral, det där. Har heller aldrig varit lycklig, vad jag kan minnas.
Hm jo jag förstår vad du menar. Jag har gett upp allt det och pratar bara med en diakon som inte dömer mig eller ställer krav. Det ger iaf lite, att det finns någon som lyssnar. Och som kommer med olika synvinklar på saker och med förståelse och ibland egna erfarenheter man får ta del av. Vilket gör att man inte känner sig ensam om allt. Ja det är speciellt med en person som sitter med just mig och lyssnar i en timme. Det är så sällan jag får uppleva det! Min kille/ex stirrar mest i telefonen när vi träffas.
