Har du pratat med någon om din situation? Psykolog, diakon eller liknande? Jag pratar med en diakon men nu när det är corona verkar hon inte jobba lika mycket och då har jag ingen att prata med. Ja det känns som man blivit över, att allt är försent.Alla dom möjligheter som man ser andra har haft när dom var unga saknade jag. Och det var bara fel människor som sökte sig till mig. Därför har jag bara varit olycklig.
Nej, faktiskt inte. Men det slår mig ganska så ofta, att ta mig till den vuxenpsykiatriska avdelningen, här på den lokala vårdcentralen. Men, det slår mig sen också gång på gång hur liten chans det är att det skulle kunna ge någon skillnad. Så det har inte blivit av. Å andra sidan, så kanske jag skulle bli förvånad, av att få någon framför mig som skulle bry sig. Men, nej, jag tror så väldigt lite på det. Då är det nog mer en diakon som gäller, som förmodat istället sitter där framför en med medmänsklighet. Det dumma är att ju mer av hopp och lust jag tappar, och får mer av en känsla av att vilja ge upp, desto mindre tänker jag på att försöka få hjälp. Lite av en ond spiral, det där.
Har heller aldrig varit lycklig, vad jag kan minnas.
