Så nu är man här igen

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Ipren är inte alls bra att ta för många det är skadligt för kroppen. Tänk på att du inte ens är vuxen, din kropp tål inte så mkt. Jag tog inte ens Ipren när jag hade influensa sist. Tyckte jag blev frisk fortare när jag lät febern vara! Jag tar bara en smärtstillande när jag har så ont att jag gråter, typ…det har jag ibland. Datum märkningen på asken hinner passera innan den är slut. Snälla du, dina inre organ blir skadade av smärtstillande. Det farligare än man tror att ta dem regelbundet. Jag tänker på dig❤vill inte att du förstör din kropp!!!

Tack så mycket och jag tänker på dig❤️ Jag skadar mig själv med flit, behöver något som kan täcka över min ångest. Det jag skrev förut, är allt sant. Jag känner att jag inte klarar mer så jag dricker energidryck för att orka. Hur mår du idag? Jag har ingen ångest just nu men ändå så känner jag att självmord skulle vara bäst för mig. Kram❤️

Jag har ingen ångest just nu, bara mild oro. Jag tror inte självmord är bäst för dig! Livet kan ändras drastiskt när man är så ung! Ge det en chans snälla du…Bråkar dina föräldrar mkt eller hur kommer det sig att dom inte tar tag i din psykiska ohälsa? Att du skadar dig genom att skära dig, tar värktabletter och svälter dig. Det är ju allvarliga saker som du måste få hjälp för. Och det är dina föräldrar som ska se till att du får hjälp.Har ni inte kommit överens om hur ni ska gå vidare med din hälsa? Få en vårdplan? Hoppas du förstår att jag vill hjälpa dig! Och därför låter hård i mina ord. Men jag vill inte bara se på…det är det alldeles för många som gör!!! Kram❤

Green Dyjyse skrev:

Jag har ångest inför att få ångest. Förväntansångest. Den kan vara lika stark som ångest. Vet knappt skillnaden, då båda är ångest.

Okej. Jag undrar bara vad du tänker på, själv brukar jag analysera vad det är som gör att jag får ångest. Jag vet alltid varför. Senaste gången var det att jag var rädd att min skada skulle leda till ett livslångt handikapp. Och ovissheten är det som är värst. Men jag kan oxå få ångest av att min kille inte lyssnar när jag har ngt viktigt jag behöver säga Eller när jag behöver ha tröst eller förståelse han inte svarar eller förminskar min oro.. Då känner jag mig som ett litet barn som blivit lämnat och får dödsångest. Det leder till att jag får hjärtklappning och tror att jag ska dö. Jag vill alltid hitta svaret till varför, för jag tror att det är det enda sättet att mota bort ångesten nästa gång.. Det har jag lyckats med med andra saker. Men inte just med detta. Tror det handlar om att vi människor inte är skapta att vara så ensamma. Jag känner ingen annan som är så här ensam, alla verkar ha någon som ställer upp, en familj, vän eller partner. När jag har en relation och den är bra känner jag mig trygg. Felet är att relationen alltid urartar förr eller senare. Tryggheten byts ut i ensamhet, det är bara en fråga om tid. Men jag kan inte göra något för jag kan inte tvinga någon att vilja vara med mig, älska mig, lyssna,respektera, trösta, inte lura mig…Så länge ingen vill det kommer jag må så här.

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Jag har ingen ångest just nu, bara mild oro. Jag tror inte självmord är bäst för dig! Livet kan ändras drastiskt när man är så ung! Ge det en chans snälla du…Bråkar dina föräldrar mkt eller hur kommer det sig att dom inte tar tag i din psykiska ohälsa? Att du skadar dig genom att skära dig, tar värktabletter och svälter dig. Det är ju allvarliga saker som du måste få hjälp för. Och det är dina föräldrar som ska se till att du får hjälp.Har ni inte kommit överens om hur ni ska gå vidare med din hälsa? Få en vårdplan? Hoppas du förstår att jag vill hjälpa dig! Och därför låter hård i mina ord. Men jag vill inte bara se på…det är det alldeles för många som gör!!! Kram❤

Min familj är bara koas, en trasig familj brukar jag beskriva min familj som. Jag har försökt att berätta allt för de men min pappa stoppade hela planen så nu sitter jag här utan plan. Tack, du låter inte hård❤️ Jag håller med det är alldeles för många som ser på, så jag är väldigt tacksam att någon ser vad jag skriver och kommenterar det jag har skrivit. Bråkade nyss med min familj igen och jag klarar inte pressen från både familj och vänner. Jag håller på att gå under, mitt liv hänger på en tunn tråd och den håller på att brista. Min familj bara blundar för mig och ser inte att jag är akut, att de kanske kan förlora mig. Min mamma bryr sig i alla fall för jag får sms på dagarna då hon frågar hur jag mår och om jag har ätit. Bråkar med min pappa då han sätter press på mig och när jag säger till honom blir han bara arg. Jag är mitt i ett helvete då det känns som om allt är mitt fel, jag är problemet…kram❤️

På vilket sätt sätter din pappa press på dig?Jag känner igen bråket från min egen familj. Men min pappa var alltid i bakgrunden och höll med mamma. Fast han kunde bli otrevlig mot mig. Och han var tafatt med barn.Båda mina föräldrar  hade mkt bagage. Mammas irritation, nyckfullhet  och aggression gick ut över mig och ett av syskonen. Men dom andra kom mer lindrigt undan för dom var större och kunde söka sig till andra utanför familjen när det var som värst, men dom var oxå mer respekterade av olika anledningar, det var inte jag. Jag hade ingen som såg mig. Men det var ordning och reda, bra mat och omsorg när jag blev fysiskt sjuk, och ett fint område som vi bodde i, så den biten var det inga problem med. Men psykologiskt var det värre. Jag var  retad och lämnades utanför av barnen i området och av syskonen och i skolan.Jag lider så med dig. Bra att du inte tyckte jag lät för hård. Jag hoppas det ordnar sig på något sätt! Så du kan må bättre och ta hand om dig! ❤ jag finns här!

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

På vilket sätt sätter din pappa press på dig?Jag känner igen bråket från min egen familj. Men min pappa var alltid i bakgrunden och höll med mamma. Fast han kunde bli otrevlig mot mig. Och han var tafatt med barn.Båda mina föräldrar hade mkt bagage. Mammas irritation, nyckfullhet och aggression gick ut över mig och ett av syskonen. Men dom andra kom mer lindrigt undan för dom var större och kunde söka sig till andra utanför familjen när det var som värst, men dom var oxå mer respekterade av olika anledningar, det var inte jag. Jag hade ingen som såg mig. Men det var ordning och reda, bra mat och omsorg när jag blev fysiskt sjuk, och ett fint område som vi bodde i, så den biten var det inga problem med. Men psykologiskt var det värre. Jag var retad och lämnades utanför av barnen i området och av syskonen och i skolan.Jag lider så med dig. Bra att du inte tyckte jag lät för hård. Jag hoppas det ordnar sig på något sätt! Så du kan må bättre och ta hand om dig! ❤ jag finns här!

Jag är aldrig tillräcklig…jag försöker så mycket för att göra honom stolt men jag är aldrig tillräcklig. Jag lider också med dig, aggression går också ut över mig och ingen ser det…utom ni såklart och det är jag tacksam över. Jag blir mobbad i skolan så jag vet hur det är, att alltid bli retad och utlämnad. Jag får press på mig från vänner också från att de tvingar mig att äta och kallar mig för saker. Jag ska försöka ta hand om mig själv, ta hand om dig med❤️ Jag hoppas att du också får må bättre snart❤️

[Red Vyvema]

Hej allihop….jag försökte ta mitt liv idag så jag mår verkligen inte bra. Min ångest ligger på 8/10 just nu. Jag vill verkligen prata med någon här.

Vad hemskt att läsa att du försökt ta ditt liv! Har du åkt till akutpsyk? Jag lider verkligen med dig! Jag mår själv väldigt dåligt fått panikångest igen, i natt. Min skada har börjat kännas mer igen och nu har jag bokat tid till läkare i morgon. Specialistläkaren som jag var hos för 2 veckor sen verkade inte vara intresserad av att hjälpa mig. Det har gått 3 veckor nu och skadan ger inte med sig.  Är jättenervös för i morgon för att jag inte ska få hjälp då heller! Vet inte om jag orkar vara med snart..detta tär oerhört…Jag sover dåligt och måste ta lugnande som jag egentligen vill undvika att ta så här ofta. Vill inte bli beroende. Nu har jag tagit det varannan dag och det är alldeles för ofta. Men står inte ut annars. Måste ha nya tabletter och vet inte om jag får det.  Det är svårt att få, anledningen att jag ändå fått dom är att jag inte ökar antalet eller dos på många år nu. Men ökar jag dosen kommer jag inte få några, för då anser läkaren att jag är beroende. Spelar ingen roll om det bara är ett tillfälligt behov, dom ser inte sånt. Blir så orolig av allt detta…får aldrig hjälp

[Red Vyvema]

Anonym skrev:

Vad hemskt att läsa att du försökt ta ditt liv! Har du åkt till akutpsyk? Jag lider verkligen med dig! Jag mår själv väldigt dåligt fått panikångest igen, i natt. Min skada har börjat kännas mer igen och nu har jag bokat tid till läkare i morgon. Specialistläkaren som jag var hos för 2 veckor sen verkade inte vara intresserad av att hjälpa mig. Det har gått 3 veckor nu och skadan ger inte med sig. Är jättenervös för i morgon för att jag inte ska få hjälp då heller! Vet inte om jag orkar vara med snart..detta tär oerhört…Jag sover dåligt och måste ta lugnande som jag egentligen vill undvika att ta så här ofta. Vill inte bli beroende. Nu har jag tagit det varannan dag och det är alldeles för ofta. Men står inte ut annars. Måste ha nya tabletter och vet inte om jag får det. Det är svårt att få, anledningen att jag ändå fått dom är att jag inte ökar antalet eller dos på många år nu. Men ökar jag dosen kommer jag inte få några, för då anser läkaren att jag är beroende. Spelar ingen roll om det bara är ett tillfälligt behov, dom ser inte sånt. Blir så orolig av allt detta…får aldrig hjälp

Hej! Jag lider också med dig….snälla stanna kvar. Jag skulle sakna dig om du gjorde något du inte skulle kunna ångra. Vad synd att du fick panik ångest igen och extra jobbigt att det var mitt i natten. Jag hoppas att den läkaren du ska träffa verkligen hjälper dig! Jag förstår att du är nervös och jag hoppas det kommer gå bra för dig. Du kan alltid skriva med mig så svarar jag så fort jag kan, jag vill att du ska må bra. Jag bryr mig om dig. Snälla ta hand om dig, kram. Nej jag har inte åkt till psykakuten.

Anonym skrev:

Vad hemskt att läsa att du försökt ta ditt liv! Har du åkt till akutpsyk? Jag lider verkligen med dig! Jag mår själv väldigt dåligt fått panikångest igen, i natt. Min skada har börjat kännas mer igen och nu har jag bokat tid till läkare i morgon. Specialistläkaren som jag var hos för 2 veckor sen verkade inte vara intresserad av att hjälpa mig. Det har gått 3 veckor nu och skadan ger inte med sig. Är jättenervös för i morgon för att jag inte ska få hjälp då heller! Vet inte om jag orkar vara med snart..detta tär oerhört…Jag sover dåligt och måste ta lugnande som jag egentligen vill undvika att ta så här ofta. Vill inte bli beroende. Nu har jag tagit det varannan dag och det är alldeles för ofta. Men står inte ut annars. Måste ha nya tabletter och vet inte om jag får det. Det är svårt att få, anledningen att jag ändå fått dom är att jag inte ökar antalet eller dos på många år nu. Men ökar jag dosen kommer jag inte få några, för då anser läkaren att jag är beroende. Spelar ingen roll om det bara är ett tillfälligt behov, dom ser inte sånt. Blir så orolig av allt detta…får aldrig hjälp

Håller tummarna att det går bra imorron, hos läkaren.

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Hej allihop….jag försökte ta mitt liv idag så jag mår verkligen inte bra. Min ångest ligger på 8/10 just nu. Jag vill verkligen prata med någon här.

Vi finns här, det är bara att skriva.
Tråkigt att du har stark ångest just nu. Min ångest har lagt sig lite grann.

Red Vyvema skrev:

Hej! Jag lider också med dig….snälla stanna kvar. Jag skulle sakna dig om du gjorde något du inte skulle kunna ångra. Vad synd att du fick panik ångest igen och extra jobbigt att det var mitt i natten. Jag hoppas att den läkaren du ska träffa verkligen hjälper dig! Jag förstår att du är nervös och jag hoppas det kommer gå bra för dig. Du kan alltid skriva med mig så svarar jag så fort jag kan, jag vill att du ska må bra. Jag bryr mig om dig. Snälla ta hand om dig, kram. Nej jag har inte åkt till psykakuten.

Tack vad gullig du är! Jag mår fortfarande kass men blev lite lugnare när jag gjorde i ordning en fika. Lyckades städa upp lite och handla. Försöker distrahera mig så gott det går, har hjärtklappning och är rädd. Fantiserar fortfarande om hur jag ska gå till väga och ta mitt liv. Hur jag ska “döstäda” vad jag ska slänga och inte. Hur jag ska skriva avskedsbrevet till min kille osv..Han kom hit igår kväll, han var trevlig först men när han åkte hem var han disträ och svarade inte på tilltal. Vi pratade på  telefon senare och då sa han att vi mest drar ner varann…Det var extra jobbigt att höra just nu när jag är fysiskt sjuk förutom stark ångest…. Nu vill han komma till mig o prata, efter jobbet i kväll. Men jag vet att inget kommer ändras, vi har gjort det här så många ggr att det börjar likna någon sorts ritual. jag orkar inte mer och skrev det. Han orkar inte se mig sjuk. Han mår sämre själv av det och då stänger han av.Men han är den enda jag har, vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är tacksam för dina fina ord, inget jag hör ofta precis. Jag är orolig för dig. Du skrev om ett självmordsförsök, det lät så allvarligt. Hur mår du nu? Hur ska du gå vidare? Det får inte hända igen! När har du en tid till psykolog (har för mig att du skulle till en skolpsykolog )?