Så nu är man här igen

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Vill du berätta vad som har hänt? Jag är här för dig.

Efter en bra period (september, oktober, november) så har verkligheten kommit ikapp. Dessa tre månader började jag träna lite smått och utmana mig mer, typ lämna huset oftare. Nu har jag haft en månad där ångesten ökat hela tiden. Jag har inte följt det jag och psykologen kommit överens om. (Träning och att utmana mig). Känns som jag är tillbaka på ruta ett.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Efter en bra period (september, oktober, november) så har verkligheten kommit ikapp. Dessa tre månader började jag träna lite smått och utmana mig mer, typ lämna huset oftare. Nu har jag haft en månad där ångesten ökat hela tiden. Jag har inte följt det jag och psykologen kommit överens om. (Träning och att utmana mig). Känns som jag är tillbaka på ruta ett.

 

Låter väldigt tungt. Kan du försöka följa det du och din psykolog har bestämt? Själv sitter jag på lektion och har en panikattack.

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Låter väldigt tungt. Kan du försöka följa det du och din psykolog har bestämt? Själv sitter jag på lektion och har en panikattack.

Just nu känner jag mig paralyserad och väldigt omotiverad. Vill inte röra mig ur fläcken.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Just nu känner jag mig paralyserad och väldigt omotiverad. Vill inte röra mig ur fläcken.

Kan du försöka göra något? Jag försöker få dig att må bättre, inte tvinga dig till något. Jag sitter här på lektionen, läraren fattar inte att jag inte hänger med så har en panik attack just nu.

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Kan du försöka göra något? Jag försöker få dig att må bättre, inte tvinga dig till något. Jag sitter här på lektionen, läraren fattar inte att jag inte hänger med så har en panik attack just nu.

Kan tyvärr inte göra något, bara vänta ut. Det är riktigt stark ångest just nu.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Kan tyvärr inte göra något, bara vänta ut. Det är riktigt stark ångest just nu.

Stackare! Jag hoppas det blir bättre snart, du kan alltid skriva här❤️

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Stackare! Jag hoppas det blir bättre snart, du kan alltid skriva här❤️

Tack. Det hjälper att skriva av sig ibland. Just nu bara snurrar det i skallen.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Tack. Det hjälper att skriva av sig ibland. Just nu bara snurrar det i skallen.

Ja och jag är stolt över dig som skriver här. Min ångest är förresten bättre så nu fokuserar jag på att försöka hjälpa dig.

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Ja och jag är stolt över dig som skriver här. Min ångest är förresten bättre så nu fokuserar jag på att försöka hjälpa dig.

Min fru kommer hem snart, men jag har redan berättat i telefon att jag gick hem från jobbet och att det är riktigt illa. Jag har väldigt svårt att visa min ångest inför barnen.

Edit: måste kännas konstigt för dig att hjälpa en ”gammal gubbe” som jag. 🙂  Men jag är glad att ha någon att skriva med.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Min fru kommer hem snart, men jag har redan berättat i telefon att jag gick hem från jobbet och att det är riktigt illa. Jag har väldigt svårt att visa min ångest inför barnen. Edit: måste kännas konstigt för dig att hjälpa en ”gammal gubbe” som jag. 🙂 Men jag är glad att ha någon att skriva med.

 

 

Det är ok för mig, jag vill bara hjälpa de personer som inte mår bra. Bra att din fru kommer hem snart, jag förstår det. Vet din fru om att du inte mår bra?

[Green Dyjyse]

Red Vyvema skrev:

Det är ok för mig, jag vill bara hjälpa de personer som inte mår bra. Bra att din fru kommer hem snart, jag förstår det. Vet din fru om att du inte mår bra?

Ja, hon vet allting. Har nu haft detta i ca 20 år. ”Vanlig” ångest och depression kan jag dölja, men när det bli så här så är det omöjligt. Så även om jag inte skulle berätta så skulle hon märka. Jag slutar ju nästan fungera när det är så här. Orkar knappt med vardagssysslorna. Även jobbet klarar jag fram till en viss gräns. Idag nåddes den gränsen och jag var tvungen att gå hem.

[Red Vyvema]

Green Dyjyse skrev:

Ja, hon vet allting. Har nu haft detta i ca 20 år. ”Vanlig” ångest och depression kan jag dölja, men när det bli så här så är det omöjligt. Så även om jag inte skulle berätta så skulle hon märka. Jag slutar ju nästan fungera när det är så här. Orkar knappt med vardagssysslorna. Även jobbet klarar jag fram till en viss gräns. Idag nåddes den gränsen och jag var tvungen att gå hem.

 

 

 

Det är synd att du mår dåligt och att du har mått dåligt så länge. Bra att din fru vet allting, stöttar hon dig? Jag hoppas din ångest blir bättre snart.