Allt är hopplöst, jag ger upp!

Red Dykepi skrev:

Hoppas att din bekant kan hjälpa dig! Ja, det är ju märkligt att Försäkringskassan inte kan tänka ett steg längre och se att vantrivsel och en känsla av meningslöshet kan leda till sämre hälsa, vilket i sin tur kan leda till lägre arbetsförmåga. Folk ska jobba heltid till vare pris… Usch, vilket kallt samhälle vi lever i.

Fick svar idag att de har 4 veckor på sig att skriva domen, sen ska den skickas till mig. Så får räkna med några dagar till. Han skrev också att de har möjligheten att skjuta upp skrivandet men då måste de meddela mig.

Så nedräkningen blev plötsligt något luddigare… Men idag har det i vart fall gått 2 veckor.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Fick svar idag att de har 4 veckor på sig att skriva domen, sen ska den skickas till mig. Så får räkna med några dagar till. Han skrev också att de har möjligheten att skjuta upp skrivandet men då måste de meddela mig. Så nedräkningen blev plötsligt något luddigare… Men idag har det i vart fall gått 2 veckor.

Jag förstår att du går som på nålar. Hoppas att beskedet kommer snart! Det måste vara vidrigt att gå och vänta.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ett av problemen jag har gentemot FK är att jag har flera diagnoser som påverkar varandra, men FK vill bara se dem en och en. De vägrar liksom acceptera att helheten inte bara är summan av delarna. Jag har inga neuropsykiatriska diagnoser (autism, adhd osv) och även om jag i grund och botten är väldigt tacksam för det så hade kanske kontakten med FK varit lättare om det varit så. Men vem vet, jag tror säkerligen att det finns många som får kämpa mot myndigheterna även med sådana diagnoser. När jag av olika anledningar tvingas jobba med uppgifter som inte kräver så mycket tankeverksamhet och fokus (alltså sådana uppgifter som FK tycker att jag ska syssla med på heltid) så mår jag mycket sämre, och det fort. Jag får mer ångest för att tankarna kan snurra iväg fritt, för att uppgifterna är tråkiga och meningslösa och ostimulerande. Och jag blir trött väldigt mycket fortare. Det stressar mig mer än mina vanliga arbetsuppgifter. Så jag har prövat den typ av uppgifter som FK vill att jag jobbar med, men på fel plats för det är inte i deras eller arbetsförmedlingens regi. Självklart ska sjukskrivningen baseras på vilka diagnoser man har, men det får inte vara så fyrkantigt att man inte kan se att en diagnos kan påverka på personer olika och att två diagnoser kan förvärra varandra. Min ångest triggas tex av min PTSD och vice versa. Jag förklarade också på förhandlingen att mina svårigheter kvarstår när jag är ledig. Jag kan inte vara en ”normal” turist som springer på sevärdheter och shoppingcenter hela dagarna. Några timmar, sedan är jag helt slut. Och är det mycket folk så går det fortare. Utredningen visade på en hög begåvning med snabba kognitiva förmågor men en oerhörd psykisk utmattning med bristande uthållighet både fysiskt och psykiskt. Och då såg ändå ingen hur dåligt jag mådde när jag kom hem efter de testerna. Jag kämpade som en tok för att göra bra ifrån mig för att ingen skulle kunna säga att jag spelade sjukare än jag är. Men den utredningen är plötsligt inte värt någonting alls, för den visade inte det som FK hoppades på. Jag förstår inte varför det ska vara så omöjligt att få ersättning. Om FK lät oss vara i lite större utsträckning skulle så många fler kunna komma tillbaka så mycket fortare. Men vissa kommer aldrig tillbaka och då får det väl vara så. Men slå inte undan benen på oss för det!

Ja, Försäkringskassan är ju väldigt stelbenta och fyrkantiga på alla sätt och vis. Men om de inte tar hänsyn till att det ena påverkar det andra så missar de ju väldigt mycket viktigt.

Jag vet personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har haft problem med Försäkringskassan, så det förekommer absolut. Däremot verkar det vara så att det är lättare respektive svårare att bli beviljad ersättning vid vissa diagnoser. Just nu verkar t.ex. personer med den somatiska sjukdomen ME har enorma problem. En av mina f.d. läkare berättade också att sedan reglerna för sjukersättning skärptes så upplever han att personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar oftare nekas ersättning, medan personer med schizofreni blir beviljade i ungefär samma utsträckning som förut (d.v.s. ganska stor). Intressant det där…

Jag blir så arg på att striktare regler kan påverka alla med en specifik diagnos. Har nya behandlingar tagits fram som faktiskt förbättrar arbetsförmågan hos alla i en patientgrupp så fine, men så är ju inte verkligheten ut och det är heller inte på sådana grunder FK ändrar sin hantering. Istället avslår man kategoriskt alla patienter med en särskild diagnos eller funktionsnedsättning och vägrar se på att de olika fallen har individuella avvikelser. Två personer med autism till exempel kan ju ha helt vitt skilda förutsättningar, där den ena faktiskt kan ha ett jobb med rätt anpassningar, medan den andra aldrig kommer ha den förmågan. Men plötsligt ska båda få samma beslut baserat på att någon politiker flyttar på en gräns.

Jag har också läst i lagtexten och i FKs interna riktlinjer att de på inga villkor får ta hänsyn till ålder (en 30-åring ska få samma beslut som en 64-åring, givet att de står med samma läkarintyg och förutsättningar, om ni förstår hur jag menar). Trots detta har jag upprepade gånger fått höra att det är oerhört ovanligt att man får sjukersättning när man är så ung som jag. En handläggare för sjukersättning sa också att det var en av anledningarna till att jag fick avslag. Tyvärr fick jag det inte på inspelning, annars hade jag haft stor nytta av det i överklagandet. Numera spelar jag in alla telefonsamtal med myndigheter (det har man rätt till som privatperson), så att jag kan bevisa om (när) de är oförskämda, ställer olämpliga/dumma frågor eller råkar erkänna att de tagit hänsyn till sådant de inte får ta hänsyn till (eller vice versa).

Jag känner mig allt annat än trygg.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag blir så arg på att striktare regler kan påverka alla med en specifik diagnos. Har nya behandlingar tagits fram som faktiskt förbättrar arbetsförmågan hos alla i en patientgrupp så fine, men så är ju inte verkligheten ut och det är heller inte på sådana grunder FK ändrar sin hantering. Istället avslår man kategoriskt alla patienter med en särskild diagnos eller funktionsnedsättning och vägrar se på att de olika fallen har individuella avvikelser. Två personer med autism till exempel kan ju ha helt vitt skilda förutsättningar, där den ena faktiskt kan ha ett jobb med rätt anpassningar, medan den andra aldrig kommer ha den förmågan. Men plötsligt ska båda få samma beslut baserat på att någon politiker flyttar på en gräns. Jag har också läst i lagtexten och i FKs interna riktlinjer att de på inga villkor får ta hänsyn till ålder (en 30-åring ska få samma beslut som en 64-åring, givet att de står med samma läkarintyg och förutsättningar, om ni förstår hur jag menar). Trots detta har jag upprepade gånger fått höra att det är oerhört ovanligt att man får sjukersättning när man är så ung som jag. En handläggare för sjukersättning sa också att det var en av anledningarna till att jag fick avslag. Tyvärr fick jag det inte på inspelning, annars hade jag haft stor nytta av det i överklagandet. Numera spelar jag in alla telefonsamtal med myndigheter (det har man rätt till som privatperson), så att jag kan bevisa om (när) de är oförskämda, ställer olämpliga/dumma frågor eller råkar erkänna att de tagit hänsyn till sådant de inte får ta hänsyn till (eller vice versa). Jag känner mig allt annat än trygg.

Ja, exakt! Olika människor med samma funktionsnedsättning/diagnos kan ha vitt skilda förutsättningar. Det är helt sjukt att Försäkringskassan får gå efter något annat än det som står i läkarintygen. Vårdpersonal som träffat patienterna har kompetensen att bedöma deras arbetsförmåga, Försäkringskassans handläggare har det inte.

Jag tycker att det är helt fel att Försäkringskassan inte får ta hänsyn till ålder, för en 64-åring har rent krasst sämre möjligheter att få ett jobb än vad en 30-åring har, och dessutom bara något/några år kvar i arbetslivet. Åldern borde då kunna räknas som “förmildrande omständighet” för att bli beviljad sjukersättning. Men nu är det som det är, och då ska Försäkringskassan självklart följa sina egna regler. De ska inte vrida och vända på reglerna bara för att kunna ta beslut som är till deras egen fördel.

Bra att du börjat spela in samtalen!

Domen kom förra veckan och jag har mått för dåligt för att orka skriva något. Var på gymmet när jag fick mailet och satt sedan och grät i omklädningsrummet i en halvtimme innan jag lyckades uppamma fokus att duscha och byta om.

Som ni förstår blev det avslag. Man anser inte att jag har bevisat att “strukturerar arbetsträning” skulle vara utsiktslöst.

Marken försvann under fötterna på mig. Tänk att det inte spelar någon roll att man försöker intala sig att det kan bli ett nej, det blir samma kris ändå när beskedet kommer…

Vi fick långväga familjebesök samma dag så jag har fått hjälp att distrahera mig några dagar, men nu har verkligheten kommit ikapp. De har åkt hem och jag måste fungera på jobbet. Utan att bryta ihop, utan att gå sönder.

Jag har drygt 80 självskadefria dagar nu men kämpar dagligen mot impulserna som blir allt starkare. Likaså viljan att avsluta allt. Jag orkar inte fortsätta. Orkar inte slåss och orkar inte leva. Min semester kommer snart och jag har absolut ingenting inplanerat och oddsen att jag får till något är mycket dåliga eftersom det inte är något alternativ att åka någonstans på egen hand. Och att slösa bort dyrbara semesterveckor på att sitta hemma i lägenheten känns så oerhört patetiskt.

Jag orkar inte mer

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Domen kom förra veckan och jag har mått för dåligt för att orka skriva något. Var på gymmet när jag fick mailet och satt sedan och grät i omklädningsrummet i en halvtimme innan jag lyckades uppamma fokus att duscha och byta om. Som ni förstår blev det avslag. Man anser inte att jag har bevisat att ”strukturerar arbetsträning” skulle vara utsiktslöst. Marken försvann under fötterna på mig. Tänk att det inte spelar någon roll att man försöker intala sig att det kan bli ett nej, det blir samma kris ändå när beskedet kommer… Vi fick långväga familjebesök samma dag så jag har fått hjälp att distrahera mig några dagar, men nu har verkligheten kommit ikapp. De har åkt hem och jag måste fungera på jobbet. Utan att bryta ihop, utan att gå sönder. Jag har drygt 80 självskadefria dagar nu men kämpar dagligen mot impulserna som blir allt starkare. Likaså viljan att avsluta allt. Jag orkar inte fortsätta. Orkar inte slåss och orkar inte leva. Min semester kommer snart och jag har absolut ingenting inplanerat och oddsen att jag får till något är mycket dåliga eftersom det inte är något alternativ att åka någonstans på egen hand. Och att slösa bort dyrbara semesterveckor på att sitta hemma i lägenheten känns så oerhört patetiskt. Jag orkar inte mer

Fy fan, alltså! Hur mycket ska man egentligen behöva bevisa för att bli beviljad sjukersättning?! Det är ju inte ens hel ersättning det handlar om, utan halv, och det borde rimligtvis vara lättare att få igenom eftersom det inte handlar om lika mycket pengar.

På vilket sätt menar de att du inte har bevisat att “strukturerad arbetsträning” inte skulle hjälpa? Vad är det för slags bevis de vill ha? Och vad menas egentligen med “strukturerad arbetsträning”?

Jag har full förståelse för att du är förtvivlad nu, men det var i alla fall skönt att få ett livstecken. <3 Jag har undrat hur det har gått för dig.

Går det att överklaga beslutet till kammarrätten?

Enligt min handläggare för sjukpenningen så är det statistiskt sett svårare att få sjukersättning på deltid än på heltid – vilket är helt absurt om det är sant! Jag har bara hennes ord, men kan inte förstå varför hon skulle säga något sådant om det inte var sant.

Det jag tror att de menar med “strukturerad” arbetsträning är att det inte räcker med att jag säger att jag har prövat, utan att det måste vara drivet från Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens sida, men jag vet inte… Jag är rädd att det de behöver i form av bevis är att jag faktiskt provar, tills jag “slår i taket” när det gäller vad jag orkar, och kraschar (och därmed bevisar att det inte funkar). Men om jag kraschar så rasar jag till botten, till 0 % arbetsförmåga och, om historien upprepar sig vilket jag tror att den skulle göra, inläggning. Och vem ska sen kämpa sig tillbaka till ett fungerande, vettigt liv? Inte Försäkringskassan, utan jag… Det går inte.

Det går att överklaga till Kammarrätten och jag uppmuntras nu av omgivningen att göra det. Men Kammarrätten måste först bevilja prövningstillstånd, så det är inte ens givet att de faktisk skulle ta upp ärendet. Jag har två månader på mig men kommer behöva be om mer tid, för jag ska träffa en ny läkare i slutet av augusti, som jag hoppas kunna byta till (och lämna nuvarande mottagningen för gott) men jag vet förstås inte om han är bekväm med att skriva intyg på att det vore lönlöst att tvinga mig till arbetsträning (det är min enda utväg nu – att Kammarrätten tar upp ärendet och tycker att läkarintyg på att det är “utsiktslöst” att arbetsträna, räcker som bevis) när han inte känner mig och bara har mitt ord att gå på. Jag vet inte hur jag ska kunna få fram ett “giltigt” bevis på annat sätt än att läkare skriver intyg. Men hur ska man veta om det räcker?

I alla steg har FK kommit med nya anledningar till avslag. Först var det att jag inte provat alla mediciner och behandlingar (så det bevisade jag till omprövningen), sen sa de att jag måste jobba på Samhall (vilket motbevisades av utredningen och vidare intyg till överklagandet) och nu är det arbetsträning. Vad kommer härnäst? Det är inte bara arbetsträning som känns lönlöst, hela livet känns lönlöst. Varför ska jag fortsätta – jag får ju bara slåss hela tiden. Slåss för något jag inte vill ha, men behöver. Fast varför? Jag vill ju inte leva heller.

Kan du inte testa arbetsträningen och om det känns att det blir för tungt avsluta? Då har du iaf provat och “bevisat” att det inte går? Finns det något du är intresserad av som du kan tänka dig arbetsträna inom? Vet inte hur mkt valfrihet det finns nu men jag hsr själv arbetstränat en period och fick göra allt i min egen takt.Det är svårt att få sjukersättning, har själv försökt efter “utförsäkring” men misslyckats få tillbaka det.Vet inte vad jag ska leva på, deltidsjobbet funkar inte länge till. Ekonomin är det tyngsta i mitt liv..Med bättre ekonomi och trygghet hade jag inte mått så här dåligt!Känns så trist att inte kunna ta sig bort från där man bor…Vet ingenstans det är gratis att övernatta. Måste ha öppet fönster för att kunna sova och blir tokig av ljud.. Jag behöver någonstans där det är lugnt. Vill vandra och tälta men har inte råd med utrustning.Särskilt lättvikts utrustning är dyrt min späda kropp klarar inte att bära tungt.Så kan inte åka någonstans i sverige.Livet är så meningslöst!

Anonym skrev:

Kan du inte testa arbetsträningen och om det känns att det blir för tungt avsluta? Då har du iaf provat och ”bevisat” att det inte går? Finns det något du är intresserad av som du kan tänka dig arbetsträna inom? Vet inte hur mkt valfrihet det finns nu men jag hsr själv arbetstränat en period och fick göra allt i min egen takt.Det är svårt att få sjukersättning, har själv försökt efter ”utförsäkring” men misslyckats få tillbaka det.Vet inte vad jag ska leva på, deltidsjobbet funkar inte länge till. Ekonomin är det tyngsta i mitt liv..Med bättre ekonomi och trygghet hade jag inte mått så här dåligt!Känns så trist att inte kunna ta sig bort från där man bor…Vet ingenstans det är gratis att övernatta. Måste ha öppet fönster för att kunna sova och blir tokig av ljud.. Jag behöver någonstans där det är lugnt. Vill vandra och tälta men har inte råd med utrustning.Särskilt lättvikts utrustning är dyrt min späda kropp klarar inte att bära tungt.Så kan inte åka någonstans i sverige.Livet är så meningslöst!

Jag lider med dig och hoppas att du kan hitta någon lösning! Du har säkert kollat upp det mesta, så ursäkta om jag kommer med något som känns självklart, men har du undersökt möjligheten att söka fondmedel för en enklare resa? När jag försökte söka fondmedel till ett projekt långt före att jag insjuknade stötte jag på ett antal sådana fonder vill jag minnas. Det löser inte din situation på längre sikt men kanske skulle kunna göra en paus möjlig.

Om FK ska få som de vill måste jag först lämna mitt nuvarande halvtidsjobb och arbetsträna på ett “lättare” jobb. Då tvingas jag säga upp mig från ett jobb jag älskar, där jag äntligen känner att jag hör hemma och blir uppskattad.

Mina tremånadersperioder med sjukpenning löper på så länge. Eller, alltså, det är vad jag hoppas. Just nu är jag livrädd att den handläggaren ska få nys om domen och kasta ut mig helt… Jag är beviljad sjukpeng tom juli, sen är karusellen igång igen.

FK har förstört mitt liv de senaste 10 åren. Att tro att de ska sluta med det är väl “utsiktslöst” om något…

Okej visste inte att du redan hade ett jobb du måste lämna. Vad konstigt att du inte får ha kvar jobbet!Du trivs där och det är det viktigaste, såklart.Konstigt att man alltid måste jobba heltid alla klarar inte det! Skulle inte kunna jobba heltid .Tack för tipset om fondmedel.Jag har sökt en fond som delas ut i december. Men just nu får jag ingenting.Personen som har hand om fonderna jag skulle söka i vår gick inte att få tag på.Pratade in på telefonsvarare och skickat mejl. Vet inte vad jag ska göra mer. Tiden bara går och nu på sommaren är det svårt att nå folk. Tänkte försöka i höst igen. Har sökt pengar till resor förut men inte fått pengar, vet inte vad jag ska söka till för att få pengar. verkar som resor inte är lika “viktigt” att få som tex nya skor och kläder. Just nu behöver jag till glasögon, tandläkare (har två hål som jag inte har råd att laga ), tvättmaskin, dator, vandringskängor…lång lista. Ofta får jag bara 2000 till 3000 kr och de försvinner som i ett svart hål direkt…sen är det fortfarande massa annat som jag behöver pengar till. Med den lönen jag har är det alltid tomt i kassan fast jag sparar när jag använder kuponger och köper på nätet istället för fysiska butiker…Skönt att du får sjukpenning var tredje månad..För mig låter det bra, jag har fått en månad men måste alltid tjafsa om nytt.Ingen tror att jag är sjuk, varken läkare eller FK! Så jag jobbar fast jag egentligen inte orkar…Och på jobbet märker andra hur sjuk jag är och det är vidrigt att inte räcka till…Förstår inte hur man ska orka leva om man ständigt är fattig hur man än vrider och vänder på allt.