Allt är hopplöst, jag ger upp!

Anonym skrev:

Okej visste inte att du redan hade ett jobb du måste lämna. Vad konstigt att du inte får ha kvar jobbet!Du trivs där och det är det viktigaste, såklart.Konstigt att man alltid måste jobba heltid alla klarar inte det! Skulle inte kunna jobba heltid .Tack för tipset om fondmedel.Jag har sökt en fond som delas ut i december. Men just nu får jag ingenting.Personen som har hand om fonderna jag skulle söka i vår gick inte att få tag på.Pratade in på telefonsvarare och skickat mejl. Vet inte vad jag ska göra mer. Tiden bara går och nu på sommaren är det svårt att nå folk. Tänkte försöka i höst igen. Har sökt pengar till resor förut men inte fått pengar, vet inte vad jag ska söka till för att få pengar. verkar som resor inte är lika ”viktigt” att få som tex nya skor och kläder. Just nu behöver jag till glasögon, tandläkare (har två hål som jag inte har råd att laga ), tvättmaskin, dator, vandringskängor…lång lista. Ofta får jag bara 2000 till 3000 kr och de försvinner som i ett svart hål direkt…sen är det fortfarande massa annat som jag behöver pengar till. Med den lönen jag har är det alltid tomt i kassan fast jag sparar när jag använder kuponger och köper på nätet istället för fysiska butiker…Skönt att du får sjukpenning var tredje månad..För mig låter det bra, jag har fått en månad men måste alltid tjafsa om nytt.Ingen tror att jag är sjuk, varken läkare eller FK! Så jag jobbar fast jag egentligen inte orkar…Och på jobbet märker andra hur sjuk jag är och det är vidrigt att inte räcka till…Förstår inte hur man ska orka leva om man ständigt är fattig hur man än vrider och vänder på allt.

Usch, det låter riktigt tufft för dig! Ekonomin har ju så oerhört stor betydelse för hur man mår!

Vad gäller fondansökningar så brukar man ju kunna få viss hjälp av tex kuratorn på psykiatrimottagningarna eller vårdcentralen, men även diakoner inom Svenska Kyrkan brukar vara duktiga på sådant. Den hjälpen kostar ingenting och du måste inte vara vare sig medlem i kyrkan eller troende för att kunna få hjälp! Så om det skulle kännas som en möjlig väg så är mitt tips att gå till (eller ringa) närmaste kyrka och fråga. De har, enligt min erfarenhet, större förståelse för att tex en resa kan göra underverk för ens mående, men de kan också hjälpa till med fondmedel (de har även tillgång till kyrkans egna fonder) för tex glasögon, tandvård osv.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Enligt min handläggare för sjukpenningen så är det statistiskt sett svårare att få sjukersättning på deltid än på heltid – vilket är helt absurt om det är sant! Jag har bara hennes ord, men kan inte förstå varför hon skulle säga något sådant om det inte var sant. Det jag tror att de menar med ”strukturerad” arbetsträning är att det inte räcker med att jag säger att jag har prövat, utan att det måste vara drivet från Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens sida, men jag vet inte… Jag är rädd att det de behöver i form av bevis är att jag faktiskt provar, tills jag ”slår i taket” när det gäller vad jag orkar, och kraschar (och därmed bevisar att det inte funkar). Men om jag kraschar så rasar jag till botten, till 0 % arbetsförmåga och, om historien upprepar sig vilket jag tror att den skulle göra, inläggning. Och vem ska sen kämpa sig tillbaka till ett fungerande, vettigt liv? Inte Försäkringskassan, utan jag… Det går inte. Det går att överklaga till Kammarrätten och jag uppmuntras nu av omgivningen att göra det. Men Kammarrätten måste först bevilja prövningstillstånd, så det är inte ens givet att de faktisk skulle ta upp ärendet. Jag har två månader på mig men kommer behöva be om mer tid, för jag ska träffa en ny läkare i slutet av augusti, som jag hoppas kunna byta till (och lämna nuvarande mottagningen för gott) men jag vet förstås inte om han är bekväm med att skriva intyg på att det vore lönlöst att tvinga mig till arbetsträning (det är min enda utväg nu – att Kammarrätten tar upp ärendet och tycker att läkarintyg på att det är ”utsiktslöst” att arbetsträna, räcker som bevis) när han inte känner mig och bara har mitt ord att gå på. Jag vet inte hur jag ska kunna få fram ett ”giltigt” bevis på annat sätt än att läkare skriver intyg. Men hur ska man veta om det räcker? I alla steg har FK kommit med nya anledningar till avslag. Först var det att jag inte provat alla mediciner och behandlingar (så det bevisade jag till omprövningen), sen sa de att jag måste jobba på Samhall (vilket motbevisades av utredningen och vidare intyg till överklagandet) och nu är det arbetsträning. Vad kommer härnäst? Det är inte bara arbetsträning som känns lönlöst, hela livet känns lönlöst. Varför ska jag fortsätta – jag får ju bara slåss hela tiden. Slåss för något jag inte vill ha, men behöver. Fast varför? Jag vill ju inte leva heller.

Det är rent ut sagt för jävligt hur du blir behandlad! I mina öron låter det som om FK har bestämt sig för att inte bevilja dig sjukersättning what so ever. På det du skriver låter det som om de kommer med nya anledningar hela tiden, och när du sedan motbevisar dem så hittar de på något nytt som de anser att du inte har bevisat att du inte skulle klara av. Jag blir så arg alltså!!

Ja, det låter sannerligen helt galet att det skulle vara svårare att få sjukersättning på deltid än på heltid. Men på sätt och vis så är jag inte förvånad, för min personliga upplevelse är att oavsett vilken hjälp man behöver från samhället så är det svårare att få lite eller måttligt stöd än fullt stöd. Jag har aldrig haft svårt att få hjälp från psykiatrin när jag har varit riktigt djupt nere, men så fort jag mått bättre – men inte tillräckligt bra för att inte behöva någon hjälp alls – så har det ofta varit som om de inte alls sett mina behov. Att få hjälp från fonder var mycket lättare när jag helt saknade arbetsförmåga än vad det är nu när min arbetsförmåga sakta förbättras et c. Detta trots att jag inte tjänar sådär jättemycket, rent ekonomiskt, på att jobba 25 procent.

Summa summarum: Man ska antingen behöva fullt stöd eller inget alls. Annars är det som om man hamnar emellan, eller blir bortprioriterad, precis överallt.

Jag tycker också att du ska överklaga till kammarrätten. Jag hoppas att du kan få ett intyg av din nya läkare och att det blir bra på den nya mottagningen. Jag gissar att mycket handlar om just intyg, att läkaren har skrivit ett så bra och omfattande intyg att det inte finns något som helst tolkningsutrymme för FK. OM kammarrätten väljer att inte ta upp ditt ärende, och det blir ett definitivt avslag från FK, kan du då inte ansöka på nytt? Om du, efter att ha fått ett avslag, skickar in en ny ansökan efter en tid, öppnas det inte ett nytt ärende då? Jag tänker att du då kanske får en helt annan handläggare redan från början och att utslaget kan bli annorlunda.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Okej visste inte att du redan hade ett jobb du måste lämna. Vad konstigt att du inte får ha kvar jobbet!Du trivs där och det är det viktigaste, såklart.Konstigt att man alltid måste jobba heltid alla klarar inte det! Skulle inte kunna jobba heltid .Tack för tipset om fondmedel.Jag har sökt en fond som delas ut i december. Men just nu får jag ingenting.Personen som har hand om fonderna jag skulle söka i vår gick inte att få tag på.Pratade in på telefonsvarare och skickat mejl. Vet inte vad jag ska göra mer. Tiden bara går och nu på sommaren är det svårt att nå folk. Tänkte försöka i höst igen. Har sökt pengar till resor förut men inte fått pengar, vet inte vad jag ska söka till för att få pengar. verkar som resor inte är lika ”viktigt” att få som tex nya skor och kläder. Just nu behöver jag till glasögon, tandläkare (har två hål som jag inte har råd att laga ), tvättmaskin, dator, vandringskängor…lång lista. Ofta får jag bara 2000 till 3000 kr och de försvinner som i ett svart hål direkt…sen är det fortfarande massa annat som jag behöver pengar till. Med den lönen jag har är det alltid tomt i kassan fast jag sparar när jag använder kuponger och köper på nätet istället för fysiska butiker…Skönt att du får sjukpenning var tredje månad..För mig låter det bra, jag har fått en månad men måste alltid tjafsa om nytt.Ingen tror att jag är sjuk, varken läkare eller FK! Så jag jobbar fast jag egentligen inte orkar…Och på jobbet märker andra hur sjuk jag är och det är vidrigt att inte räcka till…Förstår inte hur man ska orka leva om man ständigt är fattig hur man än vrider och vänder på allt.

Jag förstår och delar din frustration över det här med fonder. Jag har haft svårare att få från fonder sedan jag började jobba, trots att jag än så länge inte jobbar mer än 25 procent. Min sammanlagda inkomst är inte mycket högre än när jag hade hel aktivitetsersättning, men ändå har det blivit mycket svårare att få från fonder sedan delar av inkomsten började komma från arbete. Gissningsvis är det så att det, p.g.a. att samhället blir allt hårdare, är allt fler som behöver hjälp. Eftersom fonderna inte har möjlighet att hjälpa alla som söker så blir det säkert så att de prioriterar de allra mest utsatta, som t.ex. ensamstående föräldrar som lever på hel sjukersättning. Vi som inte har en fullt så tuff situation, men som ändå inte har råd med sådant som t.ex. tandläkarbesök eller dyrare inköp, får nog tyvärr stå tillbaka i många fall. Det är vad jag tror.

Detta betyder dock inte att du ska ge upp! Fortsätt söka fonder! Det gör jag, och även om jag får avslag mycket oftare sedan jag började jobba så händer det ibland att jag blir beviljad. Så sök, men kontakta gärna fonderna innan och kolla så att du säkert tillhör målgruppen. Då slipper du lägga tid, energi och portopengar på fonder som bara kommer att sålla bort dig.

 

Jag har kollat efter fonder men får inte tag i dem som har hand om det de verkar ha semester nu på sommaren. Inget svar på telefon, mejl eller tel Svarare (Ringt två olika personer som har hand om fonder på två olika ställen ) jag vet inte om det går att söka på sommaren, läste att dom inte delar ut något då.Därför tänkte jag vänta till hösten. Men det kanske går att söka ngt på sommaren med? Hittar inget nu. Jag tror precis som du att det är fler som har det värre.Det är nog mest ensamstående föräldrar som får fondmedel. Jag får ut lite mer än det man får i försörjningsstöd så det är väldigt lite pengar.Vissa månader har jag mindre eftersom jag inte fått sjukpenning den månaden.Det är inte alktid jag får det.Jag har aldrig fått pengar till resor från kyrkliga fonder så jag skriver aldrig att jag behöver till resor längre.Har fått till dammsugare och säng. Summan jag får räcker sällan till det jag sökt, kanske bara till en grej av det jag sökt.Så problemet kvarstår även när jag fått lite pengar.Så även om jag får 5 000 på ett år blir det väldigt lite om man slår ut det per månad.( 400 i månaden extra är inte så mkt om man redan har minimal lön) självklart är det välkommet men det löser sällan mina ekonomiska problem. Ibland är jag tvungen att betala räkningar med fonderna, det fick jag göra sist. Behövde glasögon men var en viktig räkning som prio 1  så glasögon fick stryka på foten då.Kunde ju inte söka glasögon igen hos samma fond nästa år eftersom jag redan sökt till det.Har alltid flera hål att täppa igen, det stressar sönder mig….Nu är tandläkare prio eftersom jag har tandvärk. Men tror inte att jag får något redan i sommar??? Mår jättedåligt av det här…Har fått ont i magen efter problem på jobbet oxå….

Red Dykepi skrev:

Det är rent ut sagt för jävligt hur du blir behandlad! I mina öron låter det som om FK har bestämt sig för att inte bevilja dig sjukersättning what so ever. På det du skriver låter det som om de kommer med nya anledningar hela tiden, och när du sedan motbevisar dem så hittar de på något nytt som de anser att du inte har bevisat att du inte skulle klara av. Jag blir så arg alltså!! Ja, det låter sannerligen helt galet att det skulle vara svårare att få sjukersättning på deltid än på heltid. Men på sätt och vis så är jag inte förvånad, för min personliga upplevelse är att oavsett vilken hjälp man behöver från samhället så är det svårare att få lite eller måttligt stöd än fullt stöd. Jag har aldrig haft svårt att få hjälp från psykiatrin när jag har varit riktigt djupt nere, men så fort jag mått bättre – men inte tillräckligt bra för att inte behöva någon hjälp alls – så har det ofta varit som om de inte alls sett mina behov. Att få hjälp från fonder var mycket lättare när jag helt saknade arbetsförmåga än vad det är nu när min arbetsförmåga sakta förbättras et c. Detta trots att jag inte tjänar sådär jättemycket, rent ekonomiskt, på att jobba 25 procent. Summa summarum: Man ska antingen behöva fullt stöd eller inget alls. Annars är det som om man hamnar emellan, eller blir bortprioriterad, precis överallt. Jag tycker också att du ska överklaga till kammarrätten. Jag hoppas att du kan få ett intyg av din nya läkare och att det blir bra på den nya mottagningen. Jag gissar att mycket handlar om just intyg, att läkaren har skrivit ett så bra och omfattande intyg att det inte finns något som helst tolkningsutrymme för FK. OM kammarrätten väljer att inte ta upp ditt ärende, och det blir ett definitivt avslag från FK, kan du då inte ansöka på nytt? Om du, efter att ha fått ett avslag, skickar in en ny ansökan efter en tid, öppnas det inte ett nytt ärende då? Jag tänker att du då kanske får en helt annan handläggare redan från början och att utslaget kan bli annorlunda.

Jag kan söka på nytt, det har du helt rätt i, men vid det här laget är mina starkaste intyg (som ingår i det pågående ärendet) nästan två år gamla – och de läkarna och behandlarna har jag inte längre kvar (alla har flyttat eller gått i pension) och den försäkringsmedicinska utredningen är redan ett år gammal. Jag är helt enkelt rädd att de ska säga att det krävs förnyade undersökningar/nya intyg. Och varje process tar oerhört lång tid. Första prövningen hos FK tog 9 månader, överprövningen 6 månader och överklagandet 7 månader + 4 veckor till dom.

Det är svårt att inte bli negativ i den här processen, just nu känns allt helt omöjligt och lönlöst och jag vill helst av allt bara ge upp. Inte bara processerna med FK, utan allt. Jag vill inte leva det här livet, jag orkar inte slåss och jag har ingenting att leva för. Jag vill bara få somna in en gång för alla. Om ett par veckor måste jag gå på semester – men jag vill inte. Jag behöver vara ledig, för jag är helt slut, men att kasta bort tre semesterveckor på att bara sitta hemma i panik och ångest över livet bara ökar ångesten och det ger ingen återhämtning. När semestern är slut tvingas jag också hantera min födelsedag – den värsta dagen på hela året! Förra året satt jag i fullskaliga panikattacker från det att jag kom hem från jobbet (där ingen visste att jag fyllde år och jag kunde låtsas som ingenting) tills jag skulle gå och lägga mig.

Jag vill bara få somna in nu, jag orkar inte leva längre

Stackars dig! Blir så ledsen. Läser med tårar i ögonen …Har du ingen du kan dela din födelsedag med, någon du kan vara avslappnad med? Ibland är det skönt att berätta att man fyller år för få kanske man kan få lite uppmuntran. Håller med att semester ensam är pest. Jag vet inte ens om min kille vill göra samma som jag, han är för deprimerad för att njuta av semestern. Jag själv är tvärtom, jag kan njuta stort av semester om vi kommer iväg och jag känner mig trygg.. Då mår jag sällan dåligt, särskilt inte om jag har någon med mig som jag tycker om. Det jobbiga är om han är deprimerad och avståndstagande, vilket han varit på flera semestrar. Att ha roligt är självklart för många när de har en relation. Men jag lyckas sällan i relationer, får bara små smulor eller att vara ensam! Har testat många relationer alla misslyckas på olika sätt.. Ibland har jag ångrat att jag gjorde slut för då var jag bara ensam. Orkar inte det igen! Då väljer jag de små smulorna hellre än ensamhet. Livet är så kort så håll ut…ingen tröst, jag vet. Men konstigt nog väljer man sig mer med sin situation med tiden. Och hittar något litet att glädjas över i allt mörker. Ge inte upp…

Anonym skrev:

Stackars dig! Blir så ledsen. Läser med tårar i ögonen …Har du ingen du kan dela din födelsedag med, någon du kan vara avslappnad med? Ibland är det skönt att berätta att man fyller år för få kanske man kan få lite uppmuntran. Håller med att semester ensam är pest. Jag vet inte ens om min kille vill göra samma som jag, han är för deprimerad för att njuta av semestern. Jag själv är tvärtom, jag kan njuta stort av semester om vi kommer iväg och jag känner mig trygg.. Då mår jag sällan dåligt, särskilt inte om jag har någon med mig som jag tycker om. Det jobbiga är om han är deprimerad och avståndstagande, vilket han varit på flera semestrar. Att ha roligt är självklart för många när de har en relation. Men jag lyckas sällan i relationer, får bara små smulor eller att vara ensam! Har testat många relationer alla misslyckas på olika sätt.. Ibland har jag ångrat att jag gjorde slut för då var jag bara ensam. Orkar inte det igen! Då väljer jag de små smulorna hellre än ensamhet. Livet är så kort så håll ut…ingen tröst, jag vet. Men konstigt nog väljer man sig mer med sin situation med tiden. Och hittar något litet att glädjas över i allt mörker. Ge inte upp…

Jag har varit singel i 20 år nu, skulle göra vadsomhelst för en långsiktig relation; man och familj. Jag har kanske vant mig vid min situation, men jag hatar den likafullt. Vantrivs, lider och kan inte hitta några ljuspunkter som kan lysa upp det kompakta mörkret. Mamma ringde nyss och började prata om semester och då började jag bara gråta. Då avslutade hon samtalet och sa att vi får höras igen. Inte av elakhet, det vet jag, utan förmodligen för att det gör för ont att höra och veta att hon inte kan lätta bördan. Och då får jag dåligt samvete för att jag får henne att må dåligt, för att jag borde må bättre, borde vara tillfreds. Eller åtminstone borde göra något aktivt för att förändra mitt liv. Men jag kan inte, för vad jag än gör så kan jag inte tvinga någon att vilja vara med mig. Det fungerar ju liksom inte så. Och även om jag kunde tvinga någon så skulle jag inte vilja det – för min största skräck är att återigen uppleva att personer i min närhet enbart finns där för att de känner att de måste, för att de har dåligt samvete eller tycker synd om mig.

20 års singelliv… det finns ingen som vill vara med mig, de enda som någonsin visat intresse är i genomsnitt 30 år äldre än jag. Inte direkt uppmuntrande.

Min ensamhet, barnlösheten, bristen på en kärleksrelation, är den främsta anledningen till att jag hatar min födelsedag. Ännu en avstämningspunkt där jag kan se tillbaka på det senaste året och se att absolut INGENTING har hänt. Inte ens ett myrsteg i rätt riktning. Mina föräldrar skulle fira min födelsedag med mig om jag lät dem, men nu har jag äntligen fått dem att förstå att jag menar allvar. De har påtvingat mig födelsedagsfiranden flera gånger och intalat sig själva att jag egentligen vill fira, så länge jag slipper planera. Tills jag helt bröt ihop för ett par år sedan när jag hade gått med på att äta middag hos mina föräldrar på födelsedagen och det ringde på dörren och en familj jag umgås med ibland stod utanför, för att mamma bjudit dem som en överraskning.

Jag grät mig igenom resten av den dagen och kvällen. Jag var så arg och besviken och kände mig så respektlöst överkörd. Nu visste sagda familj hur jag kände och vad jag ville så jag var precis lika arg på dem som på mina föräldrar – kvinnan i sällskapet borde ha tackat nej och hänvisat till att jag inte ville om hon faktiskt brydde sig om mina känslor (maken klandrar jag inte lika hårt, han hade nog faktiskt ingen koll). Men de tycker synd om mig och vägrar acceptera att det är mindre smärtsamt att bli ignorerad än att påtvingas ett firande jag inte vill ha då jag ska låtsas vara glad över att ha blivit ett år äldre.

Hm trist med påtvingad födelsedag även om dom menar väl…jag gillar inte överraskningar och det är många som blir ledsna när jag säger det för dom trodde ändå att jag skulle bli glad.Men om du har sagt till tydligt att du inte vill fira födelsedagen är det deras “fel” om de inte tagit in det. Det finns normer för hur saker ska göras men det passar inte alla.Jag mådde dåligt tidigare för att jag blev äldre men sedan la jag ner det ingen idé att må illa av det. Jag kan nästan  lova dig att när man är 50 undrar man varför man inte njöt mer av att vara under 40 istället för att gräma sig för hur gammal man var.Jag har ett barn som föddes när jag var i 20 årsåldern som flyttat för längesen men jag tyckte mest det var jobbigt och skaffade aldrig barn i senare relationer. En kille gjorde slut för att jag inte ville ha barn, det gjorde satans ont särskilt när han skaffade barn snabbt med någon annan…Jag känner mig så udda och nästan okvinnlig för att jag inte vill ha fler barn.Som att det är en kvinnas lott på något sätt. Jag måste vara väldigt annorlunda för jag tyckte mest det var plågsamt. Både fysiskt och psykiskt. Men vet att jag inte hade orkat att binda upp mig en gång till i 18 år…mådde för dåligt för det. Och nu är det försent sådan många år  och jag tycker bara det är skönt, för första gången i en relation slipper jag preventivmedel som varit så jobbigt i alla år med dåligt mående av hormoner och rädslor för graviditet. Och det är så befriande! Hoppas du inte blir ledsen men vill bara visa att det finns en annan sida. En sida som knappt någon pratar om.Och som jag upplevt. Att ha relationer är verkligen svårt men jag kanske inte varit så kräsen heller. 30 år äldre gubbar gillar mig med, så har det alltid varit. Det är vidrigt…Jag har heller inte fått dom jag varit kär i har blivit avvisad massor av gånger och killar har gjort slut så hjärtat blödde och jag gjorde flera självmordsförsök efter det…Varit ett litet helvete faktiskt. Aldrig varit riktigt lycklig i en relation även fast jag haft flera.Alltid varit avundsjuk när jag sett andra som haft tur. Fattar inte hur jag orkat fram till 53 årsdagen…har i princip ingenting. Inga vänner, inga föräldrar, hur många syskon som helst (både hel och halvsyskon )som inte hör av sig och som var jävliga när jag växte upp, en son som klagar på sin uppväxt aldrig hör av sig och som flyttat till australien för att umgås med sin pappa (som är bättre än mig såklart, frånvarande pappor är  alltid så fantastiska och spännande) , inga pengar, inga vänner, ingen karriär.. Får inte ens sjukskrivning fast jag är sjuk. Förlåt för min klagosång..usch hatar mitt liv så mycket och skäms..

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har kollat efter fonder men får inte tag i dem som har hand om det de verkar ha semester nu på sommaren. Inget svar på telefon, mejl eller tel Svarare (Ringt två olika personer som har hand om fonder på två olika ställen ) jag vet inte om det går att söka på sommaren, läste att dom inte delar ut något då.Därför tänkte jag vänta till hösten. Men det kanske går att söka ngt på sommaren med? Hittar inget nu. Jag tror precis som du att det är fler som har det värre.Det är nog mest ensamstående föräldrar som får fondmedel. Jag får ut lite mer än det man får i försörjningsstöd så det är väldigt lite pengar.Vissa månader har jag mindre eftersom jag inte fått sjukpenning den månaden.Det är inte alktid jag får det.Jag har aldrig fått pengar till resor från kyrkliga fonder så jag skriver aldrig att jag behöver till resor längre.Har fått till dammsugare och säng. Summan jag får räcker sällan till det jag sökt, kanske bara till en grej av det jag sökt.Så problemet kvarstår även när jag fått lite pengar.Så även om jag får 5 000 på ett år blir det väldigt lite om man slår ut det per månad.( 400 i månaden extra är inte så mkt om man redan har minimal lön) självklart är det välkommet men det löser sällan mina ekonomiska problem. Ibland är jag tvungen att betala räkningar med fonderna, det fick jag göra sist. Behövde glasögon men var en viktig räkning som prio 1 så glasögon fick stryka på foten då.Kunde ju inte söka glasögon igen hos samma fond nästa år eftersom jag redan sökt till det.Har alltid flera hål att täppa igen, det stressar sönder mig….Nu är tandläkare prio eftersom jag har tandvärk. Men tror inte att jag får något redan i sommar??? Mår jättedåligt av det här…Har fått ont i magen efter problem på jobbet oxå….

Jag tror också att det framför allt är ensamstående föräldrar som får pengar från fonder. Samt ensamstående personer som är heltidssjukskrivna eller lever på hel sjuk- eller aktivitetsersättning. Självklart kan man ha en jättetuff ekonomisk situation ändå, även om man delvis jobbar, men det känns som om man oftare blir bortprioriterad av fonderna då.

Är du sjukskriven på deltid? I så fall tror jag att du skulle kunna få pengar till tandvård från FVO. De hjälper framför allt långtidssjukskrivna, förtidspensionärer och ensamstående föräldrar. Det är dessutom en av få fonder som jag fått hjälp från sedan jag började jobba, och de brukar vara ganska snabba med att handlägga ansökningarna. Senast jag sökte tog det bara ca 1,5 vecka tills jag hade pengar på kontot. Tänk bara på att om du söker till tandvård från dem så måste du skicka med en kostnadsförslag. Det innebär att du behöver be din tandläkare om ett papper där hen uppskattar hur mycket behandlingen kommer att kosta. Sedan kommer fonden att betala ut pengarna direkt till din tandläkare, under förutsättning att du blir beviljad.

Jag vet inte om du har sökt från FVO tidigare, men om du inte gjort det så rekommenderar jag dig verkligen att göra det.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag kan söka på nytt, det har du helt rätt i, men vid det här laget är mina starkaste intyg (som ingår i det pågående ärendet) nästan två år gamla – och de läkarna och behandlarna har jag inte längre kvar (alla har flyttat eller gått i pension) och den försäkringsmedicinska utredningen är redan ett år gammal. Jag är helt enkelt rädd att de ska säga att det krävs förnyade undersökningar/nya intyg. Och varje process tar oerhört lång tid. Första prövningen hos FK tog 9 månader, överprövningen 6 månader och överklagandet 7 månader + 4 veckor till dom. Det är svårt att inte bli negativ i den här processen, just nu känns allt helt omöjligt och lönlöst och jag vill helst av allt bara ge upp. Inte bara processerna med FK, utan allt. Jag vill inte leva det här livet, jag orkar inte slåss och jag har ingenting att leva för. Jag vill bara få somna in en gång för alla. Om ett par veckor måste jag gå på semester – men jag vill inte. Jag behöver vara ledig, för jag är helt slut, men att kasta bort tre semesterveckor på att bara sitta hemma i panik och ångest över livet bara ökar ångesten och det ger ingen återhämtning. När semestern är slut tvingas jag också hantera min födelsedag – den värsta dagen på hela året! Förra året satt jag i fullskaliga panikattacker från det att jag kom hem från jobbet (där ingen visste att jag fyllde år och jag kunde låtsas som ingenting) tills jag skulle gå och lägga mig. Jag vill bara få somna in nu, jag orkar inte leva längre

Oj, det låter som om det har tagit orimligt lång tid! När det gäller sjuk- och aktivitetsersättning ska det väl ta max fyra månader från ansökan till beslut…? Eller är det MINST fyra månader?

Vad jobbigt och otryggt att de läkare och behandlare som varit involverade i processen inte längre jobbar kvar. Det måste vara vidrigt att bli lämnad ensam med helt nya personer, som inte känner dig, när det gäller en sådan här extremt viktig och livsavgörande sak. Jag håller ändå tummarna för att din nya läkare är en sympatisk och förstående person som du kan trivas med och känna tillit till.

Jag förstår att det känns mörkt och hopplöst nu. Du har hamnat i ett moment 22 som du själv har väldigt lite makt att påverka. Men börja med att försöka få ett tydligt och omfattande intyg där det tydligt och utan tolkningsutrymme framgår att en arbetsträning i ett annat jobb inte skulle ge dig ökad arbetsförmåga. Än är det här med sjukersättning inte kört!

 

Red Dykepi skrev:

Oj, det låter som om det har tagit orimligt lång tid! När det gäller sjuk- och aktivitetsersättning ska det väl ta max fyra månader från ansökan till beslut…? Eller är det MINST fyra månader? Vad jobbigt och otryggt att de läkare och behandlare som varit involverade i processen inte längre jobbar kvar. Det måste vara vidrigt att bli lämnad ensam med helt nya personer, som inte känner dig, när det gäller en sådan här extremt viktig och livsavgörande sak. Jag håller ändå tummarna för att din nya läkare är en sympatisk och förstående person som du kan trivas med och känna tillit till. Jag förstår att det känns mörkt och hopplöst nu. Du har hamnat i ett moment 22 som du själv har väldigt lite makt att påverka. Men börja med att försöka få ett tydligt och omfattande intyg där det tydligt och utan tolkningsutrymme framgår att en arbetsträning i ett annat jobb inte skulle ge dig ökad arbetsförmåga. Än är det här med sjukersättning inte kört!

De har enligt riktlinjerna 6 månader på sig för sjukersättning, men har för mycket att göra så det tar längre tid ändå. För mig tog det 9 månader i första steget. Jag, däremot, får inte vara en endaste dag sen med mina papper… Något skev fördelning kan man tycka.

Har inte sovit inatt och är helt slut. Vill bara sova men hjärnan går på högvarv, har jättemycket ångest och kämpar mot tårarna mest hela tiden. Och nyss ringde mottagningen och sa att sjuksköterskan som jag skulle ha stödsamtal med imorgon är sjuk. Sånt händer, men sjukt dålig timing.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

De har enligt riktlinjerna 6 månader på sig för sjukersättning, men har för mycket att göra så det tar längre tid ändå. För mig tog det 9 månader i första steget. Jag, däremot, får inte vara en endaste dag sen med mina papper… Något skev fördelning kan man tycka. Har inte sovit inatt och är helt slut. Vill bara sova men hjärnan går på högvarv, har jättemycket ångest och kämpar mot tårarna mest hela tiden. Och nyss ringde mottagningen och sa att sjuksköterskan som jag skulle ha stödsamtal med imorgon är sjuk. Sånt händer, men sjukt dålig timing.

Ja, det är onekligen en skev fördelning. Sex månaders handläggningstid tycker jag låter orimligt långt, och nio månader borde vara oacceptabelt. Beror de långa handläggningstiderna på att det är extra många som söker just sjukersättning (jämfört med andra ersättningar) eller beror det på att FK behöver tid på sig att komma på anledningar till att ge avslag?

Jag förstår din ångest. Din situation kunde vara bättre. Det var ju verkligen maximal otur att sjuksköterskan blev sjuk, så att du inte får något stödsamtal i morgon. Innebär det här annars att du har hittat en ny samtalskontakt?