Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!
Allt är hopplöst, jag ger upp!
-
Avregistrerad användare TrådstartarenMin fråga är att du som gillar teater – brukar du delta som statist – där blir man bekant med massor av människor. En del återkommer ju i olika inspelningar… Kan det vara något för dig – inte blir det sämre av att man faktiskt tjänar en liten slant på varje uppdrag…
Under en lång tid sökte jag många uppdrag och blev kallad på provfilmning några gånger, men jag blev aldrig uttagen. jag är fortfarande med i några sådana grupper på FB så jag får annonserna, men numera är det väldigt svårt att få det att fungera med jobbet tidsmässigt, så jag har mer eller mindre lagt ner tanken.
Under en lång tid sökte jag många uppdrag och blev kallad på provfilmning några gånger, men jag blev aldrig uttagen. jag är fortfarande med i några sådana grupper på FB så jag får annonserna, men numera är det väldigt svårt att få det att fungera med jobbet tidsmässigt, så jag har mer eller mindre lagt ner tanken.
Är ditt jobb någonting som är positivt? Jobbar du med det du vill?
Avregistrerad användare TrådstartarenÄr ditt jobb någonting som är positivt? Jobbar du med det du vill?
Ja, det är den enda delen av mitt liv som fungerar något sånär. Jag bytte arbetsplats i somras och det var en klar förbättring. Nu delar jag ansvaret med en kollega (förr har jag burit allt själv) och vi samarbetar bra, kollegorna är i huvudsak trevliga (den perfekta arbetsplatsen existerar inte) och jag har nära till jobbet. Jag arbetar halvtid och resten av tiden är jag utslagen hemma.
Försäkringskassan menar förstås att om jag tog ett samhalljobb skulle jag klara av att jobba heltid, vilket är grunden till att jag riskerar att bli utkastad med jämna mellanrum.
Sanningen är nog snarare att jag skulle bli heltidssjukskriven för att jag inte får använda de kognitiva förmågor jag faktiskt har och för att ångesten då får fritt spelrum. Detta har också ett flertal läkare bekräftat men det bryr sig inte FK om, för de vet ju bättre. Jag har provat att jobba mer, men det håller i ett par månader och därefter blir jag inlagd. Det slår aldrig fel. Sist FK kastade ut mig var det för att jag bytte jobb (förra bytet) och då inte valde ett “jobb fritt från koncentrationskrav”. Jag överklagade och förlorade. Tre månader på arbetsförmedlingen och indragen semester. Tack för kaffet!
Ja, det är den enda delen av mitt liv som fungerar något sånär. Jag bytte arbetsplats i somras och det var en klar förbättring. Nu delar jag ansvaret med en kollega (förr har jag burit allt själv) och vi samarbetar bra, kollegorna är i huvudsak trevliga (den perfekta arbetsplatsen existerar inte) och jag har nära till jobbet. Jag arbetar halvtid och resten av tiden är jag utslagen hemma. Försäkringskassan menar förstås att om jag tog ett samhalljobb skulle jag klara av att jobba heltid, vilket är grunden till att jag riskerar att bli utkastad med jämna mellanrum. Sanningen är nog snarare att jag skulle bli heltidssjukskriven för att jag inte får använda de kognitiva förmågor jag faktiskt har och för att ångesten då får fritt spelrum. Detta har också ett flertal läkare bekräftat men det bryr sig inte FK om, för de vet ju bättre. Jag har provat att jobba mer, men det håller i ett par månader och därefter blir jag inlagd. Det slår aldrig fel. Sist FK kastade ut mig var det för att jag bytte jobb (förra bytet) och då inte valde ett ”jobb fritt från koncentrationskrav”. Jag överklagade och förlorade. Tre månader på arbetsförmedlingen och indragen semester. Tack för kaffet!
Vad härligt att du har ett jobb som du trivs med och trevliga arbetskamrater! Där har du någonting att hålla fast vid. En meningsfull sysselsättning är viktigt.
Alltså, Försäkringskassan. De är verkligen inte riktigt kloka. Jag förstår verkligen att du skulle må mycket sämre av att byta ditt jobb mot ett annat jobb som skulle ge dig mindre stimulans och med färre möjligheter att utnyttja dina styrkor och förmågor. Och vaddå ett jobb fritt från koncentrationskrav? Sådana jobb tror jag faktiskt inte finns ens på Samhall. Å andra sidan har det ju, de senaste veckorna, uppmärksammats i media att Försäkringskassan bedömer människors arbetsförmåga i jobb som inte existerar, så jag blir inte förvånad av det du berättar.
Själv har jag haft tur, än så länge. Min deltidssjukskrivning har inte ifrågasatts och inte heller har handläggaren sagt att jag måste pröva min arbetsförmåga i ett “anpassat arbete”, vilket jag har förstått att de säger till många. Jag hoppas och tror att min handläggare (som hittills har varit både vettig och trevlig) förstår att det jobb jag har idag är anpassat på så vis att det passar både mina styrkor och svagheter, även om det är ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Jag är ganska säker på att jag som frilans kan göra fler anpassningar på egen hand (jag är ju helt ensam i min verksamhet) än vad som hade varit möjligt i ett jobb som på arbetsmarknaden räknas som anpassat, där arbetsuppgifterna kanske inte är lika lämpliga och där man trots allt i viss mån måste anpassa sig efter hur verksamheten fungerar.
Vad jag förstår så är det samma sak för dig, d.v.s. att du fungerar bättre på ditt nuvarande jobb än vad du skulle göra på t.ex. Samhall, och det borde Försäkringskassan kunna förstå. Men som sagt, jag är inte förvånad.
Avregistrerad användare TrådstartarenHandläggaren på arbetsförmedlingen blev helt uppgiven sist, och hon sa att de påpekat många gånger för FK att de jobb FK hänvisar till inte existerar. På det svarar FK bara att de gör en annan bedömning men att det inte ingår i deras uppdrag att ge exempel på vilka jobb det skulle kunna tänkas vara.
Min nuvarande arbetsgivare känner till hela min situation och har tillåtit mig att anpassa allt som man kan tänka sig, jag har bred flextid, får byta arbetsdagar vid behov, gå på läkarbesök på konstiga tider, jag gör de uppgifter jag hinner med och kollegan täcker för det jag inte hinner/orkar. Jag är hennes avlastning vilket innebär att hon har det yttersta ansvaret. Jag har eget rum, höj/sänkbart skrivbord mm och kollegor som dessutom (utan att känna till mina svårigheter) uppfattar när jag mår dåligt och aktivt drar in mig i samtal, övertalar mig att följa med ut på lunch för miljöombyte osv. Det är guld! Och jag har dessutom gångavstånd till jobbet.
Handläggaren på FK är gravid (såg jag vid senaste mötet) så hon byts väl snart ut. Även om det så kallade samarbetet inte fungerat så bra idag så är jag smärtsamt medveten om att det kan vara värre och att just byte till ny handläggare brukar innebära en noggrannare kontroll åtminstone till en början, med fler ifrågasättanden osv.
Och jag vet redan att löftet om att jag skulle få en av de fasta läkarna bryts, för jag har fått tid hos en av hyrläkarna, som bara jobbar i 3 månader. Vilket FK ifrågasatte förra året, alltså faktumet att jag träffade 5 olika läkare på ett halvår, enkom pga att man skickade mig till ST-läkare och korttidsanställda stafettläkare. Psykologen har bekräftat att jag inte kommer skickas vidare till någon av de fasta för att de är för få (jovisst, men det vore trevligt att få bli prioriterad någon gång, efter alla dessa strulår)
Jag hatar Försäkringskassan, med eftertryck! De har förstört mitt liv i så oerhört stor utsträckning!
Handläggaren på arbetsförmedlingen blev helt uppgiven sist, och hon sa att de påpekat många gånger för FK att de jobb FK hänvisar till inte existerar. På det svarar FK bara att de gör en annan bedömning men att det inte ingår i deras uppdrag att ge exempel på vilka jobb det skulle kunna tänkas vara. Min nuvarande arbetsgivare känner till hela min situation och har tillåtit mig att anpassa allt som man kan tänka sig, jag har bred flextid, får byta arbetsdagar vid behov, gå på läkarbesök på konstiga tider, jag gör de uppgifter jag hinner med och kollegan täcker för det jag inte hinner/orkar. Jag är hennes avlastning vilket innebär att hon har det yttersta ansvaret. Jag har eget rum, höj/sänkbart skrivbord mm och kollegor som dessutom (utan att känna till mina svårigheter) uppfattar när jag mår dåligt och aktivt drar in mig i samtal, övertalar mig att följa med ut på lunch för miljöombyte osv. Det är guld! Och jag har dessutom gångavstånd till jobbet. Handläggaren på FK är gravid (såg jag vid senaste mötet) så hon byts väl snart ut. Även om det så kallade samarbetet inte fungerat så bra idag så är jag smärtsamt medveten om att det kan vara värre och att just byte till ny handläggare brukar innebära en noggrannare kontroll åtminstone till en början, med fler ifrågasättanden osv. Och jag vet redan att löftet om att jag skulle få en av de fasta läkarna bryts, för jag har fått tid hos en av hyrläkarna, som bara jobbar i 3 månader. Vilket FK ifrågasatte förra året, alltså faktumet att jag träffade 5 olika läkare på ett halvår, enkom pga att man skickade mig till ST-läkare och korttidsanställda stafettläkare. Psykologen har bekräftat att jag inte kommer skickas vidare till någon av de fasta för att de är för få (jovisst, men det vore trevligt att få bli prioriterad någon gång, efter alla dessa strulår) Jag hatar Försäkringskassan, med eftertryck! De har förstört mitt liv i så oerhört stor utsträckning!
Ja, Försäkringskassan verkar göra allt de kan för att undvika att bevilja folk ersättning. Frågan är hur de tänker sig att folk ska försörja sig när de hänvisar till jobb som inte existerar? Jag förstår att de som jobbar på Arbetsförmedlingen blir uppgivna. De får ju lägga tid på att hjälpa människor som helt saknar arbetsförmåga, eller som redan har hittat rätt jobb men som Försäkringskassan har fått för sig skulle kunna jobba mer i ett annat, ibland icke-existerande, jobb.
Vad bra att du har en sådan förstående arbetsgivare och bra kollegor! På det du skriver låter det som om dina kollegor är människor som INTE drar sig undan från dig, utan som faktiskt vill ha dig med. Har du försökt att umgås med någon av dem på fritiden?
Ja, om din handläggare är gravid så får du säkert en ny snart. Jag förstår verkligen att du oroar dig (Jag blir alltid sjukt stressad och nervös när en handläggare byts ut.) men det behöver inte bli sämre med nästa, utan det kan bli bättre också. Jag hade en hemsk handläggare för något år sedan, det kändes som om hon redan från början hade bestämt sig för att neka mig fortsatt sjukpenning what so ever, så då krävde jag att få byta. Det blev STOR skillnad, till det bättre. Sedan dess har jag inte haft något krångel med Försäkringskassan. Jag håller tummarna för att din nästa handläggare är mindre cynisk och mer verklighetsförankrad!
Det är riktigt fult av psykiatrin att lova dig att få komma till någon av de fasta läkarna, och sedan ändå ge dig en hyrläkare! Då vet man inte mycket om tillitsproblem. Jag har också svårt att lita på människor och blir sjukt stressad av att behöva öppna mig för nya läkare gång på gång, så nu försöker jag hitta en privat läkare där högkostnadskort och frikort gäller. Jag klarar inte av alla dessa hyrläkare som inte ens har tid att sätta sig in i min situation, utan bara kopierar de intyg som den senaste fastanställda läkaren skrivit.
Undrar förresten hur det kommer sig att många inom psykiatrin verkar ha så dålig förståelse för tillitsproblem? Det, om något, borde de som jobbar inom just psykiatrin vara bra på att förstå och bemöta.
Avregistrerad användare TrådstartarenDet jag fick höra från enhetschefen var att anknytningsproblem inte är en diagnos och därför kan de inte hjälpa mig. Att det är grunden till alla mina diagnoser skiter de i fullständigt.
Jag menade att de kunde säga att jag fick behandling för min depression och så jobbar jag och psykologen med min anknytning och tillit osv för att förhoppningsvis kunna dämpa depressionen på sikt. Men icke.
Mina kollegor är trevliga och jag trivs jättebra, men de är alla 50+ med tonårsbarn, så utanför jobbet har vi inget gemensamt.
Sist jag försökte byta handläggare fick jag höra att de problem jag beskrev (att jag upplevde handläggaren som hotfull och hånfull när hon ringde mig) inte var illa nog och att jag dessutom inte kunde byta “under pågående beslutsärende”. Men med deras långsamma handläggningstider och korta sjukskrivningsperioder har jag alltid pågående ärenden. Den handläggaren blev senare min nästa handläggaren chef så då var det ju fullständigt kört att få byta.
Det jag fick höra från enhetschefen var att anknytningsproblem inte är en diagnos och därför kan de inte hjälpa mig. Att det är grunden till alla mina diagnoser skiter de i fullständigt. Jag menade att de kunde säga att jag fick behandling för min depression och så jobbar jag och psykologen med min anknytning och tillit osv för att förhoppningsvis kunna dämpa depressionen på sikt. Men icke. Mina kollegor är trevliga och jag trivs jättebra, men de är alla 50+ med tonårsbarn, så utanför jobbet har vi inget gemensamt. Sist jag försökte byta handläggare fick jag höra att de problem jag beskrev (att jag upplevde handläggaren som hotfull och hånfull när hon ringde mig) inte var illa nog och att jag dessutom inte kunde byta ”under pågående beslutsärende”. Men med deras långsamma handläggningstider och korta sjukskrivningsperioder har jag alltid pågående ärenden. Den handläggaren blev senare min nästa handläggaren chef så då var det ju fullständigt kört att få byta.
Gaah, alltså denna totala fixering vid diagnoser!! All psykisk ohälsa har inte sin grund i någon diagnos, men kan ändå göra att man mår väldigt dåligt och rent av får självmordstankar, men detta verkar psykiatrin har missat totalt. Det finns förstås en och annan som förstår, men min upplevelse är att de är få. Själv får jag numera hjälp av en diakon istället för av en samtalskontakt inom psykiatrin, och det har hittills enbart varit positivt. Bättre individanpassning får man leta efter.
Vad synd att alla dina kollegor är så mycket äldre och att ni inte har någonting gemensamt utanför jobbet.
Att du upplevde handläggaren som hotfull och hånfull borde verkligen ha varit skäl nog för att få byta! Att det inte går att byta under pågående ärende är bullshit, för det har jag själv gjort flera gånger. Däremot har jag fått intrycket av att många chefer på den där myndigheten är bekväma och ohjälpsamma och att de därför säger nej om de kan. Kan du inte utnyttja de korta sjukskrivningsperioderna och be att få byta handläggare samma dag som du skickar in din ansökan (eller ditt läkarintyg) om förlängd ersättning? Då kan de inte skylla på det där med pågående beslutsärende, för din handläggare kan omöjligt ha hunnit börja utreda ärendet så fort.
Avregistrerad användare TrådstartarenTack det tipset ska jag komma ihåg om jag finns kvar till en ny omgång. Nu blir det ju ett byte vare sig jag vill eller inte, jag vet bara inte exakt när eftersom hon inte pratade om det på mötet.
Jag tror säkert att cheferna är bekväma av sig, och undviker byten så långt det är möjligt för många vill nog byta så snart det börjar strula. Och det gör det ju för de flesta förr eller senare.
De senaste gångerna jag fått nya handläggare har de missat att informera mig. Det ska ju skickas ut brev om sånt men det tror jag nog är en 4-5 handläggare sedan jag fick ett sådant brev. Det borde ligga som ett automatutskick så fort en “kund” (bara det att vi kallas kunder är ju absurt) får en ny handläggaren namn inskriven i sitt ärende. Men, men det handlar om rutiner.
Min nuvarande sjukskrivning går ut i början av maj, och så länge tror jag inte att jag kommer finnas kvar.
Avregistrerad användare TrådstartarenPå bara några sekunder förstörde jag ett 7-8 år långt “arbete”. Igår kväll självskadade jag för första gången på jättelänge. Jag är så sjukt arg, besviken och uppgiven.
Tillbaka till ruta ett, även på den fronten. Kan inte sluta gråta 😭
Akutenheten vet, men jag fick honom att låta bli att skriva något i min journal mot att jag lovade att berätta för psykologen idag. Men jag kunde inte. Det var som om orden fastnade i mig. Jag är så rädd för reaktionen och följderna! Har aldrig mött någon som kan bemöta den smärtan och/eller förstå att det inte handlar om att jag söker uppmärksamhet utan att det är enda sättet att dämpa ångesten om än bara för någon sekund.
Känner mig så ofattbart misslyckad!
Tack det tipset ska jag komma ihåg om jag finns kvar till en ny omgång. Nu blir det ju ett byte vare sig jag vill eller inte, jag vet bara inte exakt när eftersom hon inte pratade om det på mötet. Jag tror säkert att cheferna är bekväma av sig, och undviker byten så långt det är möjligt för många vill nog byta så snart det börjar strula. Och det gör det ju för de flesta förr eller senare. De senaste gångerna jag fått nya handläggare har de missat att informera mig. Det ska ju skickas ut brev om sånt men det tror jag nog är en 4-5 handläggare sedan jag fick ett sådant brev. Det borde ligga som ett automatutskick så fort en ”kund” (bara det att vi kallas kunder är ju absurt) får en ny handläggaren namn inskriven i sitt ärende. Men, men det handlar om rutiner. Min nuvarande sjukskrivning går ut i början av maj, och så länge tror jag inte att jag kommer finnas kvar.
Vad konstigt (och dåligt) att du inte har fått brev de gånger du tilldelats en ny handläggare. Jag håller helt med om att sådana brev borde skickas ut automatiskt, för att undvika missar.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du fortfarande finns kvar i början av maj. Jag hoppas så att du tills dess har hittat någonting som känns värt att leva för.
På bara några sekunder förstörde jag ett 7-8 år långt ”arbete”. Igår kväll självskadade jag för första gången på jättelänge. Jag är så sjukt arg, besviken och uppgiven. Tillbaka till ruta ett, även på den fronten. Kan inte sluta gråta 😭 Akutenheten vet, men jag fick honom att låta bli att skriva något i min journal mot att jag lovade att berätta för psykologen idag. Men jag kunde inte. Det var som om orden fastnade i mig. Jag är så rädd för reaktionen och följderna! Har aldrig mött någon som kan bemöta den smärtan och/eller förstå att det inte handlar om att jag söker uppmärksamhet utan att det är enda sättet att dämpa ångesten om än bara för någon sekund. Känner mig så ofattbart misslyckad!
Åh! 🙁
Det var bra att du tog kontakt med akutenheten. Jag ser det som ett tecken på att du någonstans vill fortsätta leva. Heja dig som tog kontakt med dem! Kände du att du fick något stöd?
Vad synd att du inte klarade av att berätta för din psykolog. Eftersom hon verkar förstå dig för övrigt, och verkar passa dig, så tänker jag att hon nog skulle förstå det här också. Jag vet dock själv hur svårt det kan vara att berätta någonting som man inte vet hur den andra personen kommer att reagera på.
Vad var det som fick dig att självskada igår? Var det hela din situation eller vad det någon särskild händelse som utlöste det?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.